Jag låg ner på sjukhussängen och kollade uttråkat upp i taket. Plötslligt öppnades dörren till mitt rum och intågandes kom Harry, våran enda dotter Darcy och våra barnbarn Cameron och Rosalie som var tvillingar och nyss hade börjat dagis. Darcy höll i en tårta med hundratals ljus på och de började alla sjunga på 'Happy Birthday'. Jag satte mig upp och ett leende smög sig på mitt ansikte. 

"I thought I told you I didn't want a party for my birthday," sa jag men leendet höll sig kvar.

"We know mom, but you're turning nintey and I just want you to have the best time possible while you're still alive," svarade Darcy och kollade på mig med hennes pappas gröna ögon.  Harry böjde sig ner och gav mig en lätt puss på munnen och Cameron och Rosalie hoppade upp på min säng och började blåsa ut ljusen på tårtan. Jag smälte lite inombords när det var ett ljus kvar, då de stannade och vände sig om för att kolla på mig. Jag stängde mina ögon och blåste en kort pust mot ljuset och önskade mig någonting. Cameron och Rosalie böörjade skratta och fnissa.

"Where's John?" frågade jag Darcy men fick svar från Roslaie.

"Daddy had to wujk tunajt," sa hon, och menade att han hade behövt jobba sent ikväll.

"Well tell him I said hello when you see him," sa jag. Sen sprang de små ungarna iväg ut ur rummet och lekte kull, då Darcy snabbt fick springa efter de för att de inte skulle göra något dumt. 

Jag hoppade in lite mer till sidan av sängen så att Harry kunde lägga sig bredvid mig. 

"Do you remeber how it felt like to be fearless? When we were teenagers and nothing in the world could stop us?" frågade han nä han la sig bredvid mig. 

"I do."

"I mean we had our ups and downs and breakups and make ups but in the end we allways got back together. Then we had Darcy straight after the wedding and suddenly we had to play everything safe for her? And we allways forgot to pack something for her lunch, or do her hair and then all of a sudden she had grown up on us and did all those things by herself. Then she was the one who had no fears and we worried much more than what was necesarry. And in a few years, Cameron and Rosalie will be be teenagers too. I'm just glad we made the most of it," sa han. Jag låg med mitt huvud på hans bröstkoorg och lyssnade på hans hjärta som slog. 

"I need to get out of here," sa jag och ställde mig upp. "That was a really deep speech but it made me feel like my days are over. But thet're not because I'm still alive. Come on, I know exactly the place we could go," sa jag och väntade inte på Harry utan började gå. Jag fick egentligen inte lämna den där sängen men ingen märkte någonting, så jag ledde Harry till trappgången och började gå uppåt. 

"Where are you going?" frågade han efter tre par trappor. 

"You'll see," svarade jag och började på den fjärde och sista. Jag öppnade dörren som ledde ut på taket. Det var ett rakt tak som man kunde vara på, så jag gick ut på den med mina tofflor och gick till kanten av taket, där ett staket som var knappt högre än mina knän. Jag kollade ut på London, och såg alla olika byggnader. Det hade blivigt mörkt. 

"Look at it, Harry," sa jag när jag hörde hans fotsteg bakom mig. Vinden blåste mitt håt bort från mitt ansikte när jag stod och beundrade staden framför mina ögon, med ljus och rörelse överallt under mig.  "Don't you miss it? Running the streets with no goal other than having fun, not caring about anything or anyone and beeing so totally completely free?" 

"You like that sight?" frågade han mig. "Then look up." Jag gjorde som han sa och kollade upp. Himlen var täckt av blinkande stärnor. Det var fantasktiskt ljus mot så mörkt blått att det nästan räknades som svart. Jag la mig ner på det smutsiga taket så att jag kunde kolla upp längre. "It's beautiful, Harry," sa jag med beundrande ögon.  Han la sig ännu en gång bredvid mig och la sitt huvud lära mitt. Efter en stund av tystnad så lyfte han en hand och pekade ut en stjärna som för mig lyste starkare än de andra. "See that star?" Jag nickade och han fortsatte. "It's named after us. I bought it today," sa han och tog fram ett papper från sim skjortficka. På pappret så var det ett intyg om att stjärnan tillhörde Harry och Ella Styles. Han hade också döpt stjärnan. Han hade döpt den till Halla.

"The 'Ha' part is from my name and 'lla' is from yours," sa han och jag hörde leendet i hans röst. Jag kollade på honom och log tillbkas.

"I love the wrinkles by your eyes. It means I've done a good job of being your husband. It's proof of many years of a happy marriage," sa han och strök min kind. Jag la ännu en gång mitt huvud på hans bröstkorg, tog hans händer i mina och kollade upp på himlen igen. Jag kunde inte slita ögonen från min och Harrys stärna. Vå låg så, jag vet inte hur långe, men efter ett tag så kändes det konstigt i hela kroppen. Jag visste att min tid var inne.

"I'm dying, Harry," sa jag, med en aning panik i rösten.

"Then enjoy the last time as Ella Styles you have. Don't be afraid." När hans ord sjönk in så insåg jag en sak.

"I'm not. I'm not afraid to die, because I know my life is complete. I love you Harry," var de sista orden som kom ut från min mun inna jag stängde mina ögon och välkomnade vad som än skulle hända härnäst.

 

 

 

 

---

Dun dun duuuunn.... SÅ då var den novellen avslutad... känns... skumt... Aja, hejdå så länge, vem vet, jag kanske lägger upp den andra novellen som jag förklarade om i slutet av förra kapitlet här senare... typ om ett år haha nej men tack alla mina underbara, vackra läsare som har följ med mig hela vägen genom novellen, jag vet att det kanske var lite... heh dåligt ibland men ändå... <3

Jag tog upp mobilen igen och jag hade fått tillräckligt bra teckning för att ringa, så jag ringde Pappa. 

"Gumman, var är du?" frågade han oroat efter första pipet.

"He... Jag... jag vet inte riktigt," svarade jag ärligt. Sen berättade jag vad som hade hänt (men lämnade ute allt med Harry), och hur jag hade gått för att komma hit. 

"Jag tror jag vet vilken väg du är på. Jag hoppar in i bilen med en gång, stanna där du är så kommer jag så fort jag kan." Han la på utan att säga hejdå och jag satte mig ner vid tt träd som delvis skydadde mig från regnet som öste ner i mängder. Jag kom inte på att jag fortfarande inte hade ringt Harry så han måste vara hur orolig som helst. Jag slog in hans nummer och lyfte mobilen till örat. Han svarade efter ett antal signaler.

"Hey, whatchu doing?" frågande han.

"Well donät worry, or you'll die from the worry," sa jag ironiskt.

"What are you talking aout?" Frågade han förvirrat, vilket gjorde mig förvirrad.

"Well if your girlfriend goes missing for hours, most of the boyfriends would probably worry at least a bit, don't you think?"

"Ella, I really can't talk right now I I have no idéa what you're talking about so... talk to you later," sa han och la på innan jag han säga någonting. Ja det var något nytt. Jag orkade inte tänka på det och somnade. Jag märkte nästan inte bilen som åkte förbi , men jag hoppade upp och sprang fram till den. Det var papas bil och först märkte han mig inte men jag började skrika, hoppa och flaxa med armarna och sprang efter den. Han stannade tvärt bilen och jag sprang fram till den och hoppade in i framsätet. 

"Du är ju helt genomblöt!" utbrast pappa när han såg mig.

"Det regnar ute så... aa." Jag satte på stjärtvärme på högsta och satt och huttrade lite. Efter ett tag somnade jag om igen och sov hela vägen hem. 

 

det var måndag igen och det betydde skola. Jag klev in i klassrummet och satte mig vid min bänk. Det var en liten grupp elever som stod och pratade vid tavlan oc jag kunde fortfarande inte sluta tänka på varför Harry inte hade ringt på hela helgen.  Precis då kom Harry ingående och satte sig brevid mig.

"Hey," sa han och tog upp sina böcker. "WHere did you go after we went on that rollercoaster?" frågade han nonchalant och började bläddra i sin bok utan att verka särskilt beskymrad.

"Well to be honest I have no clue. See, I got lost."

"Wait, what?!" Han kollade på mig istället för den korkade boken nu, i tecken på att jag hade hela hans uppmärksamhet. "Is that what you were talking about on the phone?" frågade han.

"Yeah. But I guess you don't have the time to hear abou how it went so, whatever."

"Why didn't you tell me when we were talking?"

"Well I supposed you notised when I left six flags, but guess you didn't," sa jag och började bläddra i mina egna böcker.

"Come on Ella, this is serious!"

"Yeas it is! Of course it is! I was missing for hours, when we were supposed to go eating ice cream and you didn't notice I wasn't there." Desto mer jag pratade om det desto argare blev jag.

"You don't understand, Ella I ca-"

"Shut up, would you? And as far as I'm concerned, which might not be alot but still, those parts are over." Jag reste mig upp ocg gick och satte mig på andra sidan klasrummet. Harry hade fattat att jag inte ville ha honom i min närhet just nu så han satt kvar. Eller så märkte han inte att jag gick, tänkte jag dystert.


Mörkret hade precis fallit och jag satt vid mitt skrivbord och kollade runt på youtube, tumblr och facebook. Klockan var strax över tio och jag skulle strax gå och lägga mig. Plötsligt hörde jag en tyst smäll vid mitt fönster. Först anog jag att det var något i mitt huvud som hade fantiserat ihop det, men sen kom det en till och jag gick fram för att undersöka. När jag kom fram till fönstret såg jag en skepnad stå utanför på gatan. Jag klev närmare fönstret och insåg att det var Harry, som hade kstat någonting på mitt fönster.

"Really, Harry, really? Come to my house to throw rocks at my house to what? Keep me awake at night?" Först sa han ingenting, men sen så gick han in i ljuset från en gatulampa. Och började sjunga.

"Oh, her eyes, her eyes make the stars look like they're not shinin'," Sen kom fyra andra killar in bakom honom, resten av one direction, och sjöng vidare på "Just the way you are" av bruno Mars, Och Niall hade gitarr och alla var klädda i svart kostym. Förutom Harry, som Hade vitt. Jag ville vara arg på honom, och jag ville stänga fönstret och gå därifrån, men jag kunde inte. När han hade sjungit klart så tog han fram en enda vit ros från bakom hans rygg och halvskrek,

"I love you, Ella! I Love you, I love you, I love you and I could never live without you! I'm sorry for being an arrogant idiot and didn't pay all my attention to you but I swear, that if you just say the word I will never even look any other direction than you. So just please-" Jag stängde fönstret. Och sprang ner. Och ut. Och såg Harry stå och stirra sorgset mot mitt fönster. Han trodde att jag hade stängt för att jag inte ville höra mer. Han vände sig om och började gå iväg. Jag sprang ikapp honom och kysste honom passionerat på munnen.

"I love you too, Harry," sa jag innan vära läppar sökte sig till varandra igen Han släppte rosen och höll om mig. Och jag visste att i det ögonblicket så visste jag att jag och Harry skulle hålla ihop för evigt.

 

 

---

Så gott folk! Där har ni sista kapitlet. Jag ska skriva en epilog bara, sen så har ni sett slutet av den här novellen. Jag har bara ingen lust kvar för den här novellen och funderar på att skriva en annan som inte handlar om one direction som jag håller för mig själv tills den blir klar. Så håll utkik för epilogen som antagligen kommer komma i nästa helg ;)

Jag hoppade ut ur vagnen som ny stannat och vände mig om till synen av Harry som sakta och försiktigt klev ut med skakiga ben. Jag fick anstränga mig för att inte skratta.

"Wanna go again?" frågade jag med ett leende. Han kollade snabbt up på mig med ett plågat ansiktisutryck och den här gången kunde jag inte hålla skrattet inne.

"Chill out, I was kidding," sa jag och vände mig om för att börja gå mot utgången, men gick rakt in i en liten grupp tjejer som var runt fjorton år.

"Oh, sorry!" sa jag och en av tjejerna halvlog och skulle precis säga någonting när hennes blick vandrade några meter bakom mig och något nytt mörkt åkte in i hennes ögon. 

"Is that Harry Styles getting out of the most frightening and scary rollercoaster of the whole country?" sa hon med en hotande röst.

"Yup. Why asking?" frågade jag och kände Harry lägga en arm runt mina axlar och kysste mig på kinden.

"Because he hates rollercoasters and he looks like he's gonna be sick." Jag vände mig och kollade på Harry. Han hade fått tillbaks nästan alla färg i sitt ansikte och såg ut att må bättre.

"I know he's afraid of rollercoasters. I'm his best friend and girlfriend, so..."

Tjejen ignorerade mig och gick fram till Harry och började fråga hur han mådde och varför han hade satt sig i vagnen till och börja med.

"Well Ella here kind of made me," sa han utan att kolla på mig. 

"OMG I can't believe she actually made you do that! Most people come here to have fun and not to boss people around," sa hon och vände ryggen mot mig och började gå mot utgången med Harry bredvid henne och hennes kompisgäng efter henne. 

"I know, I know but I do love her and-"
"Oh come on, do you really? She can't be that great if she makes you do what you hate the most," sa den lilla skitungen. Men det var inte det värsta. Det värsta var att Harry sa inte emot. 

 

Jag gick ut genom huvud entrén av six flags och ringde up Mike när jag hade kommigt tillräckligt långt bort från parken så att man kunde höra sig själv.

"Hey, Mike so I-"
"Hey, where are you anyway? Wanna go to the ferris wheel with Harry?"
"Don't even mention his name."

"You mad?"

"Yeah, tell me about it. However, I'm leaving six flags so Lou has the keys and you have all of their numbers, right?" frågade jag.

"Yeah, I do but can't you st-"

"Okey, great bye!" skrek jag i telefonen och la på innan han han säga något mer. Sen stoppade jag mobilen i min ficka och började gå ner mot sjön som jag visste var här någonstans i närheten.

När jag kom fran till den lilla skogen som var innan så fick jag syn på den lilla steniga stigen som ledde till sjön. Jag tog av mig mina skor och började gå på stigen. Det var skönt för föterna för de runda, mjuka stenarna hade blivigt varma av solen och det luktade friskt och härligt. Jag gick ganska långsamt och ungefär en halvtimme senare så hade jag kommigt till slutet av skogen och kunde gå ut på den lilla stranden. Sanden var varm och jag gick långsamt in i det kalla vattnet och började gå på stranden med mina fötter nere i vattne och bara tänkte. 

Varför hade inte Harry sagt emot? Tyckte han verkligen att det var så himla taskigt att få honom att åka den när han själv fick mig att vara på en båt i flera timmar, där vi båda faktiskt hade hamnat i fara. Jag kanske överreagerade men jag... det kändes bara som att han hade varigt... frånvarande ända sen han kom hem från x-Factor.

Efter att jag hade gått et tag så mäkte jag att det hade blivigt mörkt och att det duggregnade lite. 

"Lost in thought" muttrade jag för mig själv och kollade upp. Jag visste inte hur länge jag hade gått men jag måste ha kommigt längre än vad jag trodde eftersom att jag inte ens såg platsen jag hade börjat gå ifrån. Och stranden var nästan helt rak. det var fortfarande skog ovaför sranden så jag gick åt hållet jag hade kommigt från tills jag hittade en stig som ledde in i skogen. Och hopplingsvis ut ur den sen också, tänkte jag när jag klev in på stigen. Den här stigen hade också stenar men de här var vassa så jag gick vid sidan om på mossan. Jag tog upp mobilen för at ringa Harry eller Mike eller pappa som antagligen höll på att bli galna av oro, men det fanns ingen signal. 

"Of course," sa jag irriterat och fortsate gå. Det var knappt hundra meter senare som stigen delade sig och jag stog utan att veta vad jg skulle göra. Tillslut så chansade jag på den som ledde höger efter som att det var (långt) till höger jag hade kommigt till stranden från. Träden började bli tätare och tätare så om de inte blev färre snart skulle jag få panik. Det hade redan blivit mörkt och om bara någon timma skulle det säkert vara bäcksvart. Och ovanpå det så började regnet bli mer och mer. Jag fick delvis skydd från träden, men jag var ändå plaskblöt. Och kall. 

Jag hade säkert gått i en timma nu och jag såg knappast stigen längre på grund av mörkret. Jag började bli desperat efter tecken på att komma ut ur skogen och gick fortare och fortare. Så fort att jag nästan missade skymten av ett ljus som åkte förbi lite till vänster om mig. Jag kollade upp och sprang fram till stället jag sett ljuset. Och framför mig fanns en bilväg. Den var övergiven, men det var en bilväg. Jag kollade åt båda hållen. Till höger så fanns det en skylt så jag gick fram till den och kollade. 

Det var lite mindre än en mil hem.

Jag fick syn på Harry när jag svängde in mot huset. Han stog utanför och pratade med Liam och Lou. Jag smög mig fram bakom honom, höll för hans ögon och kysste honom på munnen.

"Oh, god. Mike, I had no idéa you felt that way about me," sa han när våra läppar särades. Jag rullade ögonen innan jag mötte hanns och lutade mig fram för en till kyss. 

"We're still here, you know?" sa Louis bakom oss. Sen hördes Liams viskning.

"Lou! You can't just interuppt a couple kissing with something that rude!" Jag log helt plötsligt och Harry måste ha känt det eftersom att han sa

"See? They're actually really nice."

"Whatever. Just for that, we're now gonna go to six flags right at this very moment." Jag sprang ifrån Harry och klev in i huset med ena foten och ropade in till köket, där Mike, Niall och Zayn stog och skrattade åt något som Niall hade sagt.

"Get a move on! We're leaving!" Sen sprang jag ut igen, låste upp bilen och kastade nycklarna till Lou, som fortfarande var den som fick köra. Sen hoppade jag in där bak och väntade på att alla andra kom. Två minuter senare så körde bilen ut från utfarten med mig i Harrys knä (igen) och Mike inklämde mellan Liam och Niall, som också satt bak. 

 

"Okey, Harry, now it's time to get you on a real rolloer-coaster... that are for people over onehundredforty cm," sa jag och kastade det sista av min sockervadd i en soptunna som vi gick förbi. Jag kollade runt oss i sökan efter en hög, lång bergodalbana. tillslut hittade jag den son hade föest svängar, var högst och brantast. Jag tog tag i Harrys hand och släpade med honom i riktiningen jag hade sett den. Alla andra hade sprungit iväg så fort vi kom dit, förutom Harry som inte ville göra någonting alls. 

"This is so out of my element," hörde jag honom muttra medans jag försökte få honom att gå snabbare.

 

 

---

Ledsen för en superkort del och en superlång paus från skrivandet, men just nu ska jag försöka sova för jag var riktigt trött den här veckan... skriver längre imorn, har knappt vart hemma idag förutom när jag åt mat och kollat på lite serier..

"Ella, wait!" hörde jag Chelseas' tjut. Det kom närmare och närmare, alltså sprang hon efter mig.

"Oh slow down for gods sake. You can't run forever," sa hon.

"Well neither can you so I'm gonna keep going for a while," svarade jag kort. Men jag stannade trots vad jag nyss sagt och vände mig om. "I mean, what did you expect? That I would say sorry for being sorry that my mom died?"

"No, I just expect you to forgive and forget. No I don't expect, I wish."
"Forgive I can do. I've done it lots of times before, actually, but forget? I don't think I will ever be able to, and trust me. I want to. But I will allways remeber in the back of my mind." Jag kollade på hennes reaktion, men hon hade ingen. Hon bara kollade på mig. "Do you have anything to say in defence?" frågade jag till slut.

"No. Because what you  said is true," sa hon med ett ärligt ansikte.

"You make being mad at you so damn hard, you know that?" frågade jag och sprang fram och kramade om henne. Våran vänskap var oförståelig, men det finns inget bättre än den.

"I missed you," sa hon när vi släppte taget, vilket fick mig att skratta till.

"For what, the past three hours I was alone at lunch?" sa jag. 

"No, for the last... day?" Vi kollade på varandra i en sekund innan vi började skratta.

"Well how about we ditch the rest of the lesson and go outside for a walk or something?" frågade hon när vi hade skrattat klart.

"That would be awsome! Though I have to be home at three o'clock."

"Why?" frågade hon och drog ut på ordet.

"Well I promised -now don't get mad all over again- Harry, that I would go to six flags with him and his new bandmembers." 

"Normally I would have screamed at you, but now I'm not ever going to take you for granted again, and so I'm simply going to say 'okey' and walk away now and enjoy the next-" hon kollade på klockan på hennes mobil, "two hours I get to spend with you." Hon tog sin ena arm runt mina axlar, och jag gjorde likadant, och vi gick ut från skolan precis när klockan ringde hem i alla fall. Vi började gå mot skogen och pratade om allt som hade hänt. Jag berättade inte om att jag och Harry nästan hade drunknat. Det som hon inte visste skulle inte skada henne. Vi kom fram till kanten av skogen och stannade.

"So... what do you wanna do?" frågade Chelsea och kollade först på skogen och sen på mig.

"Well go in the forest. Duh," sa jag och började gå in.

"I kind of guessed that already, but what do you wanna do in the forest?" 

"I dunno. Climb a tree and feel like a little child again?" förslog jag.

"Sounds nice," svarade Chelsea med ett leende. Vi började gå in mot skogen och när vi hade kommigt en bit så kom vi fram till ett stort, tjockt, långt träd. Den hade en massa grenar som var tillräckligt nära varandra för att man ska kunna komma upp, men tillräckligt långt borta från varandra att det skulle bli en utmaning. Jag och Chelsea kollade på varandra och sa i kör

"Challenge. Accepted." Vi sprang fram till trädet med en gång och började ta oss uppåt, gren efter gren. Efter att vi hade kommigt så högt vi vågade utan att riskera att grenarna skulle gå av, så stannade vi och satte oss på varsinn gren, som var ungerfär lika tjock som vissa träd var. Det här trädet var verkligen enormt. Jag lutade mig bakåt med ryggen mot stammen och kollade på utsikten. Om vi hade vågat klättra lite högra hade vi varigt ovanför alla trätoppar. Men det var vacker utsikt härifrån med, en massa grönt och långt till marken. Vi började prata om lite allt möjligt igen tills jag hörde min mobil ringa och nästan ramlade av grenen. Jag kollade på mobilen och såg Haryys namn på särmen. Jag svarade snabbt och lutade huvudet mot stammen så att jag fick nackstöd och kunde kolla upp på himlen mellan grenarna ovanför mig. 

"Hey," sa jag.

"Hey, umm... where are you?" frågade han oroligt.

"I'm in the woods... why?" 

"Well you were supposed to be home now," sa han lugnt och jag drog ner mobilen från örat och kollde på klockan. Den var redan kvart över tre.

"Oh shit, I'm sorry Harry , I'll be right there," sa jag innan jag la på (och glömde att säga hejdå,) och började klättra ner.

"Chels, I have to go, it's already quater past three," sa jag och satte ner min fot på grenen under mig. 

"Is it past three already?" frågade hon förvånat och började följa efter mig.

"Yup," sa jag frånvarande. "Time flies by when you're with your friends."
"Friends? More like sisters," sa hon innan vi fortsatte ner.

 

---

N del igen. Sorry att den är kort, men kommer det ut en varje dag så blir dom korta ;) Imorn ska jag till mormor och morfar, så då kommer nog delarna tt bli längre över helgen...

Efter att vi hade kommigt fram med båten och var klara på sjukhuset så gick vi hem. Det var ingen fara med varken Harry eller mig, vi skulle bara ta det lugnt ett tag och se till att vi var runt folk så att om något hände skulle någon kunna ringa ambulans. Jag hade lärt känna killarna lite bättre och nu när jag hade kommigt över att White Eskimo hade splittras, så var det lättare att komma över det och försöka komma överäns med dom för Harrys' skull. Sen hade jag planrat in att vi (jag, Harry och hans bandmedlemmar) skulle åka till six flags på fredag, direkt efter skolan idag alltså! Det ringde precis in från rasten, som jag hade spenderat själv i biblioteket på skolan. Jag orkade inte prata med Chelsea idag i alla fall. Jag visste att jag skulle behöva fixa det sen, men just idag orkade jag inte. Jag såg fram emot att skolan slutade, trots att jag skulle spendera resten av den med det nya bandet. Men som sagt så hade jag tänkt börja om och då skulle det inte hjälpa att vara sura på dem för något de inte kunnat göra något åt.

Jag reste mig upp och stoppade tillbaks boken som jag hade läst i och började långsamt dra mig mot dagens sista lektion. Jag gick in i klassrummet som jag har drama i och satte mig vid en stol i hörnet längst bak för att inte behöva prata och hållla på, när jag egentligen var riktigt trött på hela den här skolan. Jag tog fram mobilen och stoppade in hörlurarna tills Mrs. Brown kom in i klassrummet. 

"Todays asignment will be focus. I've alreday made lists of whos partner is who. So with your partner I want you to make up your own very special chracter, and have a conversation with your partner who is also some other chracter, and whoever loses the mind of the chracter and 'becomes' them selves again loses. Then its winner against winner until there are just two kids left and whoever wins there, will get a higher grade. Got it?" Alla nickade huvudena medans hon satte upp listan på vilka som var mot vilka. Det började med jag och Brittney, en annan hejarklacks tjej. Ganska blyg och rätt snäll. Jag kollade runt ,mig och hittade henne mitt i klassrummet. Hon såg mig och log innan hon kom började gå mot mig.

"So who is your chracter going to be?" frågade jag när hon kom fram.

"I don't know really.. Maybe some... homeless person who's amazing at making people feel sorry for him and give him money?"

Jag skrattade till lite innan jag svarade, "That sounds great! Well I'll be... I know! I'll be some really pathetic wizard who allways talks in quotes, that either make no sense or just aren't inspiring!" Nu var det hennes ur att skratta. Vi satte igång med uppgiften med en gång.

"You have money I want?" sa hon med en gullig, korkad gubbröst.

"If you can't make money of your own, you can't expect to have leftovers from other peoples sucess," svarade jag med extrema handrörelser.

"But maybe just littol?"

"You can either be everything or nothing."

"But I have nowhere to get everyting!?"

"The only time it's too late is when you're in your own grave."

"I not have grave."

"Then you can still make money, for it is never too late!"

"You have bread?" 

"Life is like a breadloaf. You must share it with others."  Jag såg på Brittney att hon höll på att skratta så jag skyndade mig att fortsätta. "Because if you don't share bread, no one will have the same bread as you and that is the most important lesson of life," sa jag och vred mitt huvud fram och tillbaka men höll mina ögon på Brittney. Och hon skrattade.

"Ha! I win!"

Resten av lektionen gick fort som tusan. Jag vann gång på gång, men jag tror att det bara var för att min karaltär var så... skum. Plus att jag var på ganska dåligt humör som gjorde det lättare att inte skratta och hålla fokus på att vara min karaktär. Jag vann gång på gång och fler och fler åkte ut och kollade på alla som vann gång på gång. Jag hade precis fått Jake att skratta. Jag antar att vi var kompisar igen. Vi hade aldrig varigt sorten som pratar mycket. Man bara vet om man är okej eller inte, och just nu var allt lungt mellan oss. 

"Well then! Miss Ella,  Miss Chelsea, lets see who gets a better grade!" Jag frös inombords. Chelsea. Jag skulle stå, framför hela klassen, och ha ett samtal med min bästa vän, som jag just nu var hur sur som helst på. Visst, jag skulle vara en annna karaktär, men hon skulle ändå hita ett sätt att få mig att läsa mellan raderna. Jag vände mig om och log kallt mot henne. Hon skulle vara en gammal rar men glömsk och knäpp tant.

"Oh hello, darling. Whats your name?" började hon.

"Names are just letters," sa jag med korsade armar.

"Oh come on, give it a second chance. Tell me your name."

"I believe in seccond chances, just not that everybody deserves them," sa jag kyligt men med uppspärrade ögon för att få det att verka mer som min karaktär.

"Well, honey, you don't have to believe in them for them to be true."

"You remind me of a shadow, my dear friend. A shadow of somebody I used to know."

"Well thats all up in your head because I'm not somebody you used to know."
"What might not cross the eye more often crosses the mind."

"You should have just let it be, now tell me yor name."
"You can't tell anyone what to do, who to be or what to feel. It's not your place."

"Your loss." Hon log åt mig och jag blev helt förbannad.

"I really, REALLY don't think so," sa jag och kollade på henne en sekund innan alla minnen kom till mig. Och jag sprang från klassrummet med tårar i ögonen.

 

---

Förlåt att jag inte la ut del igår, så jag gjorde en längre del ida ist.. Asså alla julkalendrar grejr kommer alltså inte vara långa, kanske en dag blir tre eller två delar?? Typ... men aa <3 här e den :P

Jag kollade ut genom bilfönstret och såg en båt. En medelstor segelbåt me två stora segel, och på ena stolpen fanns det en gammaldags repstege, som ledde till en utkiksplats.

"Umm... Harry what exactly are we doing here?" frågade jag misstänksamt med blicken på båten. 

"We're going for a ride on this sailboat," sa han och jag hörde nästan hans leende i hans röst.

"Yeah, but why?" Jag såg hans sårade ansikte och ångrade mig med en gång. "No I didn't mean it like that, it's just that... well you know... I'm not too fond of boats. They honestly scare the crap oout of me," sa jag med ett litet skratt.

"I know. I'm your best and boyfriend, remember? And we are here today becaue tonight when you go to bed you will no longer be afraid of them."

"Uh-huh," sa jag tveksamt och Harry öppnade dörren och väntade på att jag skulle gå ut. Jag reste mig upp och kollade bara på båten. Jag kände Harry's armar vira sig runt min midja.

"It's not that scary. It's just water," viskade han intill mitt öra. Jag vände mig om i hans famn och kollade på honom med en oroad blick.

"Yeah well then drowning really isn't anything to fret either, is it? Can't we just pleeeaase do something else? I'll pay for entrance to six flags? Besides who's gonna drive the boat. It's not like you know how, and most teenage boys don't go sailing on their free time."

"First of all, I will do everything and anything in my power for you not to drown. Secondly," han skrattade i några sekunder innan hans blick blev alvarlig och kollade ner på mig. "No. Thirdly, you know I'm afraid of rollercoasters." Jag skulle precis säga något när han höll för min mun och fortsatte. "And actually, I saved up money to pay for a crew to come along and sail the boat while we just enjoy the saltspray and sunlight on our bodies and then tell them to stop so we can jump into the water and go for a swim." Han tog bort handen från min mun. Jag övervägda vad jag sklle säga och mitt ansikte lyste upp med tanken.

"Fine. I'll go on the boat if you go on any rollercoaster I want you to. Deal or no deal?" Jag höll ut min hand och han stod och låstades tänka medans han kliade sig i huvudet, vilket fick mig att ge ifrån mig ett litet skratt.

"Deal," sa han och skakade om min hand. Jag hade ärligt talat inte trott att han skulle gå med på det och blev med en gång nervös inför båt åkturen. Harry märkte det med en gång och kollade in i mina ögon.

"Hey, don't be worried," sa han och lutade sig fram medans han kollade ner på mina läppar och upp på mina ögon igen. Jag lutade upp mitt huvud och log.

"Oh shut up and kiss me already." Han skrattade till och gav mig en snabb puss på munnen innan han la ena armen runt mina exlar och vände oss om så att vi kunde börja gå mot båten. Jag fick en nervös känsla i magen när vi gick upp på bryggan som ledde ut till en massa båtar. Vi gick fram till den som de andra killarna hade hoppat in i och en stor kraftig man tog emot Harry när han hoppade till den. Jag skulle precis hoppa på när Harry harklade sig och bad mannen gå iväg så att han kunde fånga mig istället. Jag rullade ögonen innan jag tog sats och hoppade på Harry så att han ramlade omkull med mig ovanpå honom. 

"Missed me?" frågade han med ett belåtet flin och böjde upp huvudet mot mitt och kysste mig. Plötsligt blev hela jag iskall och hoppade upp och märkte att hela jag var genömdränkt. Jag kollade snabbt runt och såg Lou stå någon meter bort från mig och Harry med en giganstisk skål gjord av metal. Som var tom. Och där jag och Harry var för någon seund sen var hela golvet blött, inklusive oss två. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, jag kände ju knappt Lou. Harry däremot ställde sig långsamt upp och sa i en mörk röst:

"I will get revenge." Jag hann knappt låta orden sjunka in innan Harry sprang  mot Lou, som var lite snabbare på att inse att han skulle jagas ner och hade redan själv börjat springa. Han sprang förbi två vattenflaskor som stod på marken och när han sprang förbi dom böjde hann sig snabbt ner och tog tag i dom i farten. Han sprang snabbare och snabbare runt segelbåten och öppnade korkarna till flaskorna. Harry hade nästan kommigt ikapp när Lou kastade bort korkarna och börjage kasta vatten bakåt. Första gången kom vattnet på Harrys mage men nästa gång träffade han bättre. Lite för bra. Allt vatten kom på Harrys ansikte och jag antar att han hade haft ögonen öppna när han fick vattnet på sig för han stannade tvärt och började gå baklänges. Vattnet måste ha varigt iskallt för att få den effekten på honom. 

"Harry, stop!" skrek jag men det var försent. Han hade kommigt fram till staketet och krockade i den, tappade balansen och ramlade ner från kanten och in i vattnet. Jag sprang fram till stället han hade ramlat ner från medans jag skrek för full hals.

"Stop the boat! STOP THE BOAT! Harry fell off! Man overboard, stop the goddamn boat!" Jag kom äntligen fram till kanten och såg inte Harry någonstans. Jag började få panik på riktigt. Jag hatade visserligen att bada i djupt havsvatten men det här var värre. Jag slet av mig mina skor och min munkjacka (som ändå redan var blöt). Nu hade jag bara på mig mina jeans shorts och ett linne det fick vara nog. Jag stälde mig på räcket och dök så smidigt jag kunde in i det mörka havet. Jag stängde ögonen och kände vattnets kompakt dela sig vid mina fingertoppar som var i först. Vattnet var ganska kallt, men vattnet som Lou hade hällt över mig och Harry var kallare, så hansvattnet kändes ganska ljummet i jämförelse. Jag började sparka mig neråt och sträckte ut händerna för att känna efter om jag kunde känna honom. Det var ingen idé och jag hade inte så mycket tid kvar med syre i lungorma så jag öppnade mina ögon och kollade runt en gång. Till höger om mig fanns det en mörkare skepnad och jag började simma dit. När det var ungefär en meter kvar såg jag Harrys krulliga huvud, men syret började försvinna. Jag skulle inte orka upp med både mig och Harry utan att få slut på syre och drunkna själv. Så istället simmade jag mot ytan som inte var så långt bort trotts allt. Jag bröt vatenytan och tog några snabba andetag innan jag dök ner igen. Jag kollade inte ens om båten var kvar. Jag simmade ner dit jag trodde att jag minndes Harry och såg snart honom igen. Jag kom fram till honom och drog lite i hans arm. Han reagerade inte utan verkade vara medvetslös. Jag skulle behöva bära upp honom själv. Jag tog tag i hans tröja och började sparka mig uppåt. Jag hade inte kommigt långt när jag kände behovet av mera luft. Jag släppte Harry och simmade ner under honom och drog fort av han skorna och byxorna som båda var lätta att får av. De samlade upp för mycket vatten vilket tyngde ner oss. Jag simmade upp och tog fart med en arm och båda ben; den sista armen höll om Harry under hans armar. Jag hade kommigt ganska långt men min kropp skrek efter syre. Jag kunde se den ljusa vattenytan och tog några simmtag till. Om jag inte kom upp snart skulle Harry dö i vilket falls om helst. Jag tog ännu starkare simmtag. Kanterna av min syn började bli svart och det fanns inte en enda muskel i min kropp som inte arbetade trots syrebristen. Jag var kanske en halv meter från att nudda vattenytan när svarta kanterna runt min syn blev större och större och tillslut såg jag ingenting alls. Allting var mörkt och jag kände ingenting alls. Kawnske var det så här det skulle sluta. Men om jag skulle dö nu, skulle jag i alla fall dö tillsammamns med Harry. Och det var sista tanken i mitt huvud innan allting försvann. 

 

 

 

 

 

Jag vakande med ett ryck. Det första jag märkte var att jag hostade upp vatten. Mina ögon började fyllas med tårar och det gjorde ont i mina lungor. Jag stängde mina ögon och hostade ett tag till men inget vatten kom ut. Jag kände någon öppna min hand och något cylinderformat kallt i min handflata. Ett glas vatten. Jag förde det till munnen och drack fort upp halva, men mitt i så hostade jag till och den iskalla drycken spilldes ut på mina ben. Jag hörde ljudet av glaset rulla iväg någonstans bakom mig. Jag öppnade sakta mina ögon och det första jag såg var ett par grå-blåa ögon, Lou. Jag kollade runt lite och såg alla i One DIrection - förutom Harry. Då kom jag ihåg allting. Hur jag hade försökt rädda honom från att drunkna, och drunknade själ-

"Wait a minute, what... what happened?" frågade jag med en hes röst. 

"Well if you would have just waited a few minutes before you dove in after Harry you would have known that these guys," sa Lou och pekade med tummen bakom sig, på de två sjömännen som styrde båten," are supposed to save anyone who falls overboard. Then when you came up again to get air they tried to scream that they would go after him and you go up to the boat again."

"Wait, what? So they like.... screamed? I... I didn't hear a thing."

"Yes, they screamed. And then they saw you coming up again and you passed out and then they dove down to get you with a bunch of safety ropes and bags of air or something. So yeah, you almost died for no reason."

"Well Harry was about to die too b- Wait is Harry okey?" Jag hade inte ens tänkt på vart han var.

"Yeah, he's fine. Well I hade to give him the mouth to mouth method in order to survive, you should have been there, he was all 'gimme more, boobear, come ge-"

"That's not really what happened, now is it?" Jag vände mig om och såg Harry stå vid dörren som ledde ner till nedre däck. Jag sprang upp och fram till honom.

"Oh my god, I thought you were dead!"

"I probably would have been if it weren't for you" sa han och lutade sin panna mot min. 

"But why didn't you float? In all movies, all the people allways float when they drown, even when they're dead?" frågade jag på efterhand.

"Well when that guy," sa han och pekade på Lou, som satt och log oskyldigt mot oss,"pushed me overboard I-"

"I did not PUSH you!" utbrast han. "You were just really clumpsy and obviously just had to fall overboard when you got some normal WATER in your eyes. And that's your problem." 

"Whatever. So when I fell (slash) got pushed overboard the railing on the side of the boat knocked all air out of me and without any air in my lungs I kinda sunk... As you might have noticed. And there was no mouth to mouth method, the guys who saved me- us, thy guys who saved US did something when they like... Pushed my chest down to the beat of my heart... I think."

"Aren't you supposed to go to the hospital or something then?"

"Well I would much rather spend the rest of the day here."

"But what if there's something wrong with your heart and suddenly you just drop dead? I don't want to loose you!"

"Take it easy, the sailors called the hospital and they said that if I didn't feel anything, I was darn lucky and just fine. You on the other hand, you breathed in water. Not much but enough for them to want to check it up. We're actually on our way to the hopital, but decided to go by boat while we still have it."
"I'm fine, I coughed all the water up anyways so we can spend the rest of the day on the bo-" Jag stannade mitt i meningen. Harry märkte det och ett nöjt flin spred sig långsamt över hans ansikte.

"What were you about to say?"
"Oh don't mind me, I'm probably just being weird after breathing water, you know?"

"No, you were about to say you WANTED to stay on the boat." Jag öppnade och stängde min mun ett antal gånger men kom inte på något att säga. Harry insåg att han hade fått min rädsla för båtar att försvinna och sprang bort till de andra killarna och de gjorde en massa high-fives. Jag rullade ögonen och kom på en idé. Jag började smyga mig bort till där Harry stod och tog fram min vattenflaska. Jag stog nu precis bakom Harry och petade honom på axeln. Han vände sig om och jag hälde ut allt vatten på hans huvud. Han hoppade till och ramlade in i Liam, som då också fick vatten över hela han och jag imiterade ett ondskefullt skratt. Harry började resa sig igen och jag sprang iväg och tog i farten med mig en till vattenflaska, precis som Lou hade gjort men jag sprang istället bort till stolpen med repstegen och började snabbt klättra uppåt.

"That's a dead end, love," hörde jag Harry säga i en tillgjord röst som fick mig att skratta. Jag tappade taget om repet med min hand och kände hur jag började rammla neråt. Jag hade inte kommigt så långt upp än men trägolvet var hårt och kompakten skulle göra ont. Jag trodde precis att jag skulle dö (igen) när jag istället fångades upp av Harrys stadiga armar. Jag kollade upp i hans ansikte och log.

"Thanks... now we're even." Vi skrattade lite båda två. Harry's leende på läpparna försvann, men leendet i hans ögon var kvar när han sa "I'm in love with you." Jag hade aldrig trott att det fanns en skillnad mellan 'I love you' och 'I'm in love with you'. Men när Harry sa det var det självklart. Han var min och jag var hans och ingen kunde nåonsin ändra det. Någonsin. Jag skulle precis säga någonting när hans läppar tryckets mot mina och stoppade fler ord från att komma ut. Istället flög känslor mellan våra läppar. Harry började gå med mig i hans famn och plötsligt kände jag känslan av att falla. Sen hörde jag ett plask innan jag själv kom under vattnet. Jag släppte taget om Harry och simmade upp till ytan, där Harry redan väntade.

"Really, Harry? Really?" frågade jag honom innan jag tog ett litet simtag sp att jag var alldeles framför honom och kysste honom rakt på munnen. 

 

---

ÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTLIGGGGEEEEEEN har jag lagt ut ny del. Jag vet att jag har tagit typ flera veckor på mig och jag känner mig verkligen hemsk. Men här är den! sen har jag bara tvp saker att säga:

1, Jag vet att det inte är så himla realistiskt med att inte åka till sjukhuset på direkten och allt såt dära, men aa nu är det som det är ;)

2, Så jag funderar nu på att skriva några kapitel till och sen hoppa fram tills antingen några dagar innan Harry blir ihop med Caroline Flack, eller tills typ idag.. Vad tycks? Eller ska jag skriva klart nivellen i nu-tid? skriv vad ni tycker, är hlt lost själv :/

 

 

P-s tänkte göra som en efterbliven julkalender, och skriva en del (kankske kort men iaf en del) varje dag tills antingen jul eller nyår ;)

 

 

Aja, tack alla läsare, älskar er!! <3 :*

http://onedfanfic.webblogg.se/


Kolla in den här bloggen!! nu vet jag inte hur länkarna kommer funka och så men om det blir en bild, tryck på den, om det blir en blå länkgrej, tryck på den och om det bara blir vanlig text... typ kopiera och klistra in... åååh guuud jag måste lära mig mera om tekniken på blogg.se... XD Men aa kolla in bloggen, den är grym!!

Jag kollade upp på Harrys ansikte. Han sov fortfarande och jag kände hans andetag på mitt ansikte. Jag ville stanna kvar och mysa i hans famn men jag var tvungen att gå ut och springa, och jag hade inte tid senare idag. Jag gick fram till min garderob och tog ut mina springarkläder, vilket nu i sommaren var ett par shorts och ett linne. Jag bytte snabbt om där jag stog eftersom att Harry sov. Innan jag gick ut ur mitt rum så tog jag min filt som brukar vara på min fåtölj och la den runt Harrys axlar. Jag satte upp håret i en hög hästsvans och gick ner till hallen. Pappa satt i köket och åt på sin macka och jobbade på sin dator.

"God morgon." sa jag och han kollade upp från skärmen.

"Godmorgon gumman. Jag lät Harry sova över, ni hade ändå redan somnat. Jag ringde såklart Anne så hon vet att han är här." Han kollade på mig och sen fortsatte han med "ska du ut och springa?"

"Ja, har inte gjort det på ett tag så... aa." Han nickade och gav sedan datan sin uppmärksamhet. Jag knöt på mig gympaskorna och klev utanför dörren. Solen var på väg upp och det var härlig tempratur och vackert ljus. Jag joggade först några hundra meter så jag kom fram till skogen och såg spring-spåret med en gång. Jag satte igång och sprang i en jämn takt. Efter ungefär fem kilometer på spåret så vände jag och började springa tillbaks. Vid det läget hade solen nästan kommigt upp helt och hållet och jag njöt av värmen jag fick från solstrålarna på mina armar och ben. Jag kom ut ur skogen och tog sats för att sprinta sista vägen hem. Jag fick upp mer och mer fart och sprang så fort jag orkade. Jag såg mitt hus och ökade farten lite mer. Några meter innan jag kom fram till pappas bil så saktde jag av för att inte springa in i bilen. Jag stannade och tog några andfådda andetag inna jag började gå upp till dörren. Jag hade precis gått förbi bilen när något tog tag i min fot och jag höll på att snubbla. Jag skrek till riktigt högt och vände mig om för att se vem det var. Och på marken framför mig så låg det en kille, kanske något år äldre än mig, med brunt hår och blå-gråa ögon. Han började banka på marken och skrattade så mycket att jag började undra om han fick tillräckligt med luft. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste inte vem det var och hade precis kommigt hem och den här främlingen hade skrämt ihjäl mig. Men jag kände igen honom från någonstans, jag minns bara inte från var. Efter att ha stått där ett tag så gav jag upp. Det var tydligt att han inte skulle börja prata, men han sprang inte heller iväg.

"Can I just... Like... Who are you?" frgade jag och han kollade på mig.

"Well I'm Louis the Tommo Tomlinson. But you can just call me Lo-"

"There you are!" avbröt Harry när han öppnade dörren och sprang fram till oss.

"You know this guy?" frågade jag och höjde mina ögonbryn.

"Yeah. Meet another fifth och One Direction!" utbrast han glatt och omfamnade mig och 'Louis the Tommo Tomlinson' i en gruppkram. Nu minndes jag. Det var ju  ifrån X-Factor jag mindes honom.

"So... umm.... what were you saying?" frågade jag när Harry hade släppt oss.

"Just call me Lou. You don't need the whole 'Tommo Tomlinson' thing added to it. It's just for formal cases," sa han och både han och Harry skrattade till. "And you're Ella, right? Because Harry talks about you aaaall the time," la han till sen. Jag log lite.

"Yup, I'm Ella. Now what does he say about me?" frågade jag och Harry skyndade sig att täcka för Lou's mun, men Lou var för snabb.

"He sounds kinda like a poet and can spend an endless amount of tim just talking about your hair," sa han med ett flin och vred och vände på sig för att Harry inte skulle komma åt honom. "Really girly stuff'" han han lägga till innan Harry fort bytte samtalsämne.

"So how about you meet the rest of them?" frågade han snabbt med en gullig rodnad på kinderna.

"They're here too? I thought that we would all meet after school?" frågade jag.

"But Harry couldn't wait that long. And now I see why," sa Lou och Harry slog till honom på armen.

"Lay off, dude!" sa han och jag gick fram till Harry och gav honom en lätt puss på munnen.

"He's joking, Harry," sa jag. "Seriously though are they like in my house?" frågade jag och Harry skulle precis svara när Lou avbröt honom.

"Not anymore, they're not," sa han och jag vände mig till dörren. Ut ur mitt hus kom tre andra killar, ungefär i samma ålder som jag antar jag. 

"Hi. I'm Liam," sa den ena med en Justin Beiber frilla och gav mig en kram.

"Zayn," sa han med svart hår och riktigt mjuka, mörkbruna ögon och log åt mig.

"Niall," sa den sista med blont hår och rosiga kinder och log urgulligt, med en tand som var lite sne, vilket var urgulligt charmigt. Trots att jag ville hata dom så var det något så.... 

"Hi. Oh, and I'm Ella," la jag till när Harry puttade till mig lite löst i sidan med sin armbåge. "Nice to meet you all." Jag ville inte vara här men att vara idiotiskt dum skulle ju inte snabba på processen. "So look, I'm sorry but I have to start getting ready for school so... um... see you later?"

Harry kollade på mig en stund. "Yeah, we'll just pick you up after school and hang out the rest och the day, right guys?"

"Sounds good to me," sa Liam och gav ifrån sig ett blygt leende.

"Great," sa jag med en aning sarkasm som lyckligtvis bara Harry uppfattade. Jag gick in i huset och såg Harry hoppa in i och köra iväg med bilen som Lou hade parkerat en bit bort på gatan. Med resten av killarna åkte dom ivåg, vilket jag såg genom fönstret. Sen hoppade jag in i duschen. Jag hade satt upp håret i en bulle, så att håret slapp bli blött. När jag var klar så hoppade jag ut och torkade mig innan jag satte på mig ett par slitna jeans shorts och ett rosa randigt linne och drog även på mig en mörkblå munkjacka utan dragkedja. Jag la på lite mascara och skuttade ner till köket där jag tog fram en skål som jag fyllde med vanilj-yoghurt och cheerios och började äta lutad mot bänken. När jag var klar ställde jag den i disken, tog ett glas mjölk och när jag var klar med den hamnade den jämte den tomma skålen. Jag gick in till toan och drog ut tofsen som hade suttit på toppen av mitt huvud. Jag gjorde en slarvig bulle som var lite längre ner på mitt huvud. Jag borstade snabbt tänderna och kollade på klockan. Det var ganska långt kvar tills bussen kom så jag stoppade in två extra tuggumin i munnen och påsen i min väska och stoppade in hörlurarna i mina öron och satte på musik. Ute i hallen tog jag sen på mig mina röda converse och gick ut. Mike sov antagligen fortfarande och pappa hade redan stuckit till jobet så jag låste dörren men lät larmet vara av. Solen var fortfarande på väg upp och gav ifrån sig sköna solstrålar som värmde upp mina kalla ben.  Efter en halvtimma ungefär såg jag skolan, och hörde klockan ringa, vilket fick mig att skynda på. 

 

Skoaln hade gått förbi riktigt snabbt vilket gjorde mig irriterad eftersom att jag verkligen inte ville vara med Harrys nya 'bästisar'. Jag vet att det antagligen bara var för att jag inte ville dela med mig av honom, men han har ett eget liv, vilket jag försökte tänka på. Det gick väl sådär. Jag gick ut ur huvudingången med Chelsea jämte mig.

"So do you wanna hang out after school. Or, well right now actually," sa hon med ett skratt.

"I really, really want to, belive me, but I promised Harry that I would meet his new band."

"You know, it's really getting kind of annoying. I mean, I don't have anything against him but he's stealing you away. Like when was the last time you said no to him because you were supposed to, or just wanted to be with me?" frågade hon irriterat.

"Chels, I haven't seen Harrys face for the past three weks, remember?"

"Yeah well the time he was gone you were either with Jake or just sitting around sulking after your mom. You were really pathetic!" utbrast hon. Det var som om hon hade knivhuggit mig rakt i hjärtat. Jag kände hur tårarna började bildas i mina ögon och Chelsea verkade precis ha insett vad hon hade sagt.

"Well it wasn't your mom who died, now was it?" sa jag med så  mycket känsla i orden jag kunde få fram. Jag kände sårbar eftersom att hon visste precis hur jag kände och tårarna hotade att falla från ögat. Hon sa ingenting och jag vände mig om och sprang därifrån. Jag såg ingetnting på grund av tårarna som gjorde min syn suddig. Jag hade kommigt ungefär tre fjärdedelar igenom parkeringen när jag krockade in i en hård, konstig form. Jag hamnade pladask på baken och kände en plötslig men stark smärta i svanskotan. Jag kollade upp från marken och såg... Niall sitta mitt emot mig. Jag kände mina kinder hettas upp.

"I'm so sorry, I didn't mean to.. oh gosh, are you okey?" Jag lät hur dum som helst. Herre gud vad pinsamt.

"No, it's fine. But you don't seem to be. What's wrong? Where does it hurt?" frågade han oroligt och ställde sig upp. Han sträckte ner handen mot mig och hjälpte mig upp. Det hela påminde mig om när jag hade sprungit in i Jake.

"No, I was crying before I crashed into you," sa jag lågt, men Niall måste ha uppfattat det i alla fall.

"Well what happened? Actually I shouldn't have asked, it was kinda rude and bold of me. I'll go get Harry," sa han men jag stoppade honom. 

"No it's fine. I don't want to bother him with my problems today. He's been looking forward to it for quite a while now," sa jag och torkade bort tårarna med baksidan av min hand. Niall kollade på mig och gav mig en tajt kram.

"Let's go then," sa han och vi började gå mot bilen.

"By the way, why weren't you by the car?" frågade jag när vi nästan var framme.

"I had to go throw away the empty chip bags... that I ate," svarade han och jag gav ifrån mig ett skratt.

"Oh. Well I just hope they didn't see me crying."

"It was too far away, I think," svarade han snabbt innan vi kom tillräckligt nära för att dom skulle kunna höra. 

"Thanks by the way," la jag till och han log åt mig.

"No problem."

"What was 'no problem'?" frågade Harry när vi hade kommigt fram.

"Heard that, did you?" frågade Niall med ett flin på hans läppar. "Just helping her get up," ljög han smidigt och hopade in i bilen. Jag skulle också gjort det men den var full. Harry satt i framsätet, Lou körde, och de andra tre satt där bak. 

"Um, Harry?" frågade jag osäkert.

"Yeah?" sa han men insåg sedan problemet och klappade sina lår. "Have a seat." Jag skulle precis sätta mig när Liam öppnade munnen.

"Though really you should sit in the back, because if a cop came it would be harder to spot you." Det här skulle bli lite awkward. Jag ville verkligen inte sitta i någons knä, som jag inte ens känner.

"Fine, Liam. Get in the front," sa Harry och klev ur bilen och gick runt till Liams sida, och hoppade in när Liam hade gått ur. Jag släppte ut ett andetag som jag inte hade insett att jag hållt inne. Liam hade ett ganska stort leende på läpparna när han gick runt bilen, antagligen för att han fick sitta fram. Jag rullade mentalt ögonen.

"So now you can sit in my lap," sa Harry.

"Um... Do you mind if I just squeeze in. I'm not that heavy, but after a while it'll feel like it," sa jag och kollade på Harry.

"Fine." sa han lite surt och trängde ihop sig ännu mer. Jag satte mig i bilen och stängde dörren försiktigt för att inte klämma mig. Lou hade precis satt igång bilen när Harry lyfte mina ben och la dom i kors över hans egna. Jag gav honom en konstig blick.

"I just really wanna be close to you," sa han och jag skrattade till och lutade mig fram så att jag kunde ge honom en puss. 

"Oh get a room!" utbrast Zayn (som satt ihopklämd mellan Harry och Niall) sarkastiskt och alla förutom Harry skrattade till.

"We just might," sa jag och Harry gav mig en mer passionerad kyss. 

"But seriously, you're grossing me out here," sa Zayn.

"But seriously, I don't care," sa Harry och gav mig en sista kyss innan han la sin arm runt mina axlar och jag lutade mitt huvud mot hans axel. 

"We're here," sa Lou och stannade bilen. Vad hade dom hittat på nu då?

 

---

Ville bara säga att jag är ASTAGAAAADD för att typ en av mina favoritböcker kommer ut som film den 23 Augusti  nästa år! Så kola in trailern till City of Bones på youtube om du vill :D den e ASGRYM!!!

tillbaks till novellen, resten av dagen med one direction kommer ut senare i veckan ;)

"You have to meet my new bandmates," hörde jag Harrys röst säga och jag fick en känsla av något liknande panik i magen.

"No way," svarade jag snabbt och fortsatte kolla på TV:n i hopp om att han skulle släppa det. Vi kollade på någon gammal klassisk film medans jag låg i Harrys varma famn i soffan.

"You have to. They are going to be a big part of my life, since we'll be touring and maybe make our own music and stuff like that.

"Oh, you mean like the kind of stuff that we planned to do with White Eskimo? I think I get the idéa," sa jag kallt och gick bort till fåtöljen.

"Oh come on! I thought we were over this!" utbrast han och fast att han ville dölja det så hörde jag hur irriterad han var. Men jag var fortfarande sårad, och det var värre än att vara irriterad. Det låter själviskt men jag hade lagt ner så mycket tid och fokus på vårat... ex-band.

"And at the time I thought that we would never break the band up, at least not before we quit school." Jag mötte jämt hans blick och han gick fram till fåtöljen jag satt i. Men innan han kom fram så gick jag bort till köket. Jag kollade inte bak men hörde Harrys röst komma efter mig.

"Get over it! I can give you anything but I really want to be in One Direction, okey? The lads are really nice too," sa han och jag svarade snabbt.

"Oh and all of White Eskimo weren't?!" utbrast jag sarkastiskt, vilket retade upp honom ännu mer. Han tog ett steg närmare mig och själv backade jag tills min rygg pressades mot köksbänken.

"You were, but can't you see? We would never have become anything bigger than a teenage band practicing an hour once a week in a freaking garage!" Jag började bli riktigt förbannad.

"Well we had fun doing it! And I'm not going to meet the people you betrayed us with!"

"Yes you are! You don't know them and you have no right to judge them!" skrek han och tog ett steg närmare och kollade ner på mig. Det var inte mycket längdskillnad så hade inte så stor effekt.

"Oh, like you judged white eskimos chances at fame?! You're just blind o hope, and when you see the slightest movement forward in teh music industry, you grab onto it and don't care abput the people you left behind!" sa jag argt.

"But I do care, Ella! I care about you so much it hurts, but no matter what I do you won't move on and realize that this" sa han och pekade först på sig själv, sen mig. "This won't help if you're trying to get me back in the band."
"Yeah, because you would totally jump at the first possibility to get back in the band." 
"I really don't think that this is about the band, Ella," sa han och kollade sjupt in i mina ögon. Jag hade inte märkt hur nära han hade kommigt, hans näsa nuddade nästan min. Han tog tag om mitt ansikte och tryckte sina läppar mot mina. Min hjärna stängdes av och jag glömde att jag skulle vara arg på honom. men han hade nog rätt. Det var inte honom jag var arg på, jag kände mig bara... ensam och övergiven utan mamma här. Och jag omvandlade det till ilska. Jag började gråta och anledningen till varför var bortom mig. Jag kyste honom tillbaka och ha tryckte mig mot köksbänken. Mina tårar rann ner till min mun och jag kände den salta smaken av den nä den åkte emellan våra läppar.

"Am I that bad at kissing?" mumlade Harry mot mina läppar och jag log. 

"You are most definitly not," sa jag och jag kände hans läppar som böjde sig upp till ett litet leende. Jag kupade hans nakce och pressade ihop mina ögon, i hopp om att det skulle bli den sista tåren. Jag kände början av en huvudvärk tränga sig fram i mitt huvud, på grund av att gråta och en huvudvärk var det sista jag behövde nu. Jag lutade mitt huvud mot Harrys axel ettt tag. Han tog ett litet steg bakåt så att han kunde kolla på mig, men jag undvek hans blick och bet mig lite lätt i underläppen. 

"What's wrong?" frågade han oroligt och kramade om mig igen. Jag borrade in mitt ansikte i hans nacke och helt plötsligt så kom tårarna fram i floder.

"I just... I miss... her so...  so bad," fick jag fram mellan snyftningarna. Harry började rita mönster på min rygg och nynnnade på en melodi. Han rörde sig lite sakta fram och tillbaka. Vi stog så ett ganska bra tag tills jag hade lugnat ner mig. När han släppte taget så ville jag så gärna hålla kvar honom.

"Let's go up to your room," sa han och tog min hand innan han började gå uppför trappan. Han satte sig på sängen med sin rygg lutad mot sängramen. Själv klättrade jag upp i hans famn. Jag satt ihopkurad i hans famn och så satt vi bara så ett tag, tills jag vi gick ner för att fixa varsinn kopp te.

"Want honey in it?" frågade jag Harry medans jag tog fram koppar och satte på vattnet.

"That would be nice," sa han och kramade om mig bakifrån medans jag gjorde iordning kopparna, vilket jag nästan inte klarade av på grund av att jag tappade förmågan att tänka när han rörde mig. Jag doftade in hans fräscha doft och log för mig själv.

"What are you smiling about," frågade han mjukt och kysste min kind.

"I... I just want to thank you for what you did earlier... I really needed it and I can't really make it up to you." sa jag tyst och hållde upp det kokande vatten i tekopparna och lämnade lite plats till mjölk.

"I know how," sa han och jag kände hur han log in i min kind.

"Well are you gonna tell me?"

"Meet the rest of One Direction. And before you start arguing, can I just say something?" Jag nickade mitt huvud lite löst och han fortsatte. "Just meet them once and if you really hate them then you won't have to ever meet any of them again. Deal?" frågade han och jag var tyst en stund. Han vände mig om och gav mig en passionerad kyss.

"Please," mumlade han in i mitt öra innan han förflyttade sina läppar ner till mina igen. Jag mumlade fram ett lågt 'ja' som mer lät som ett stön och han gav mig ett av hans mest bedårande leenden någonsin. Han kysste mig igen och jag tappade nästan balansen. Han sträckte sig bakom mig och flyttade bort alla koppar innan hans händer fann sin väg till undersidan av mina lår och lufte upp mig på köksbänken. Mina knän hamnade på varsinn sida av hans midja. Jag trasslade in mina händer i hans hår och han särade lätt på sina läppar och bet lite löst i min underläpp och jag fokuserade starkt på att inte tappa hakan helt och hållet. Det visade sig vara ett effektivt sätt att sära på mina läppar märkte jag när han började utforska min mun på nytt. Hans händer gled från mina lär till mina höfter, upp till midjan där den ena åkte tillbaks till min höft igen och den andra fortsatte uppåt. Den stannade till slut vid mitt huvud och pressade mig närmare Harry. mina händer åkte innanför Harrs tröja och jag började stryka över hans magrutor med en fjäderlätt rörelse. Han började luta sig lite över mig så jag lutade mig bakåt och knäppte händerna om Harrys nacke för att inte ramla bak och slå i huvudet i väggen. 

"The tea is cooling off," mumlade Harry och gav mig en lätt puss på nästippen.

"I really don't care,"mumlade jag och sträckte på mig sa att våra läppar kunde mötas igen.

"You will care when we stop kissing," viskade han i mitt öra och jag smälte på insidan.

"Who said we would ever stop kissing?" frågade jag med ett stort leende på mitt ansikte innan jag hoppade ner och gav honom en kopp innan jag tog min egna och vi började gå upp. Han satte sig på sängen och jag halvlåg ner med mina ben krossade över hans och lutade mitt huvud mot hans axel. Hans arm var draperad runt mina axlar och han strök sina fingertoppar i cirklar på min bara överarm. Jag rös till lite av njutningen och log.

"What are you smiling bout?" frågade han lågt.

"Well it's just how you can make mo do anything just by touching me," sa jag lite blygt. Jag brukar inte vara blyg, men det här var nytt, jag brukade altid att... ha kontroll över mig själv. När jag såg hans förundrade min så öppnad jag munnen igen. "You know, I'm supposed to meet your new band even though i really don't want to," sa jag och drog ut på 'really'.

"I have my ways," sa han och log lite misstänkt. "Though really, I just wanted to kiss you. Meeting One Direction was just like an extra piont."

Jag tog en klunk av tet och kände värmen sprida sig i halsen på mig. "Well I enjoyed the kissing part too."

Vi drack upp resten av allt te i kopparna i tystnad, men inte en obekvämd tystnad utan en mer skön, där vi njöt av varandras närvaro utan att ha pressen att hålla en konversation igång. Jag tog den sista klunken och gav min kopp till Harry, som ställde den på mitt nattduksbord bredvid hans egna, tomma kopp. Han tog sedan sin andra arm och började leka meed mitt hår och efter ett tag kände jag hur mina ögonlock började bli tyngre och min andning blev djupare. Efter ett tag antar jag att jag somnade, för när jag vaknade klockan fem på morgonen därpå så låg jag fortfarande i Harrys famn.

 

---

Sådääääärr!! Skriver dagen som hon nyss vakande i senare, just  nu så har jag bara ganska fullt upp. Åsikter? Kritik? Vill ju göra novelen så bra som möjligt ;) <3 xoxo

Jag måste medge att jag hade blivit mindre säker på att Jake skulle lägga av. Men det gjorde han. Han hade faktiskt inte sagt ett ord till mig, och det var Harry glad med. Jag förstod inte riktigt hur han inte var helt förkrossad över att de inte var vänner längre. När jag hade frågat honom så sa han bara att han skulle göra vad som helst för mig, och att Jake bara var ett litet hinder som han lätt och med glädje hoppade över. 

Jag stängde av mina tankar för ett tag, jag var tvungen att bestämma vad jag skulle ha på mig till mammas begravning som skulle äga rum om några timmar. Jag bestämde mig för en gammal svart enkel klänning ner till knäna, som satt åt tajt från midjan och upp, och efter midjan gick över till en draperad skjol. Den hade inga axelband och var ett av de vackraste klänningarna jag har. Nej, en av de vackraste klänningarna jag någonsin sett. Men viktigare än det var att det hade varigt en juklapp från mamma, från förra året. Jag mindes det så väl. Jag kände den nu bekanta känslan jag fick innan tårarna började komma och jag stirrade envist in i lampan, som brände bort alla tårar som hade samlat sig i ögonvrån. Jag höll först upp klänningen mot min kropp och kollade in i spegeln. Den skulle definitvt passa lika bra som för ett halvår sen. Men "first things first," eller vad man säger. Jag tog med mig ett badlakan och sprang in på toaletten innan jag tog av mig kläderna och hoppade in i en riktig långdusch. Jag kom ut ungefär fyrtiofem minuter senare och började torka mig och pressade ut det mesta av vattnet i mitt hår och svepte badlakanet runt min kropp och tassade tillbaks in till mitt rum. Jag satte bara på mig underklader och fönade håret först för att inte blöta ner klänningen. Ett litet tag senare så tog jag på mig klänningen, och med torrt hår, och snurrade runt i den ett varv framför spelgen. Skjolen flög ut och tyget såg underbart lätt och luftigt ut. Ja log av minnet av mammas min när jag hade snurrat runt precis likadant nät jag fick den, men han inte stirra in i lampan innan en tår långsamt gled nerför min kind. Jag torkade frustrerat bort den med baksidan av min hand och gick in till toan igen för att hämta plattången, och gick tillbaks in till mitt rum med den. Jag borstade ut mitt hår och delade upp det i en överdel och en underdel innan jag började göra stora lockar av det. Väl klar så tog jag fram min sminkväska och började sminka mig med lite sotiga ögon, och resten av ansiktet neutralt. Jag kom på mig själv med att le ett sorgligt leende när jag tänkte på att det här är vad mamma brukade göra åt mig. Men hur mycket jag än ville sp kunde jag inte stoppa ännu en tår att lämn mitt öga. Jag suckade och kollade på min spegelbild. Jahapp. Då var hela högra ögondelen förstörd. Jag slog till min kudde så hårt jag kunde och gav ut ett litet frustrerat läte och gick in på toan för att ta av allt smink. Jag gick sen tillbaks till mitt rum igen och kollade på alla saker jag hade, och bestämde mig för att ta alla vattenfasta grejer. Vilket egentligen bara innbär en vattenfast mascara. Det var bättre än inget och jag tog några lätte svep på ögonfransarna. Jag suckade och kollade på klockan. Dags att börja gå snart sa tyst till mig själv och gick ner till vardagsrummet. Pappa och Mike sat redan där och reste sig upp när jag kom.

"Dags att börja gå då," sa Mike och gick ut till hallen med pappa strax efter.

"Vad fin du är," sa pappa och kramde om mig på vägen ut. Jag kramade tillbaks som om mitt liv hängde på det.

"Tack," sa jag och snyftade till. Kunde jag inte ens sluta snyfta? Jag följde efter pappa och tog på mig ett par sandal-aktiga skor, med svarta läderband. På väg ut tog jag även på mig en mörkblå, nästan svart kofta vars armar slutar ungefär en decimeter från armvecken och går ner till mina höfter. Jag knäppte en knapp ungefär i mitten och gick ut till bilen, där pappa och Mike redan satt och väntade. Jag hoppade in i baksätet och lutade huvudet mot fönstret efter att jag spänt fast bältet. Mike skickade bak den gigantiska buketten med blommor och jag ville nte att någon skulle pressas ihop så jag höll i den själv. Det var en underbar blandning av alla mammas favoritblommor, i färgtemat vit med lila accenter.  Vi åkte ut till landet, där kyrkogården hon skulle begravas i var. Under hela tjugominutriga åkturen var vi helt tysta, fasta i våra egna tankar. Väl framme så hälsades vi dystert av släkt och vänner och Harry sprang fram till mig så fort han fick syn på mig och gav mig en lång kram. Innan han släppte så kysste han toppen av mitt huvud, och vi gick bort till kyrkan hand i hand. Jag visste att det skulle bli tufft, men jag visste också att Harry fanns här för mig och att det aldrig skulle ändras.

 

Begravningen gick... bra. De hade spelatnågra av mammas favoritlåtar (som alla var sorglinga) och andra låtar (som också var sorgsna), vissa hade hålligt tal efter prästen och alla som kom skänkte blommor till kistan. När den delen av begravningen var slut såg man knappt kistan på grund av alla blommor. Sen så åkte de som inte känt henne så väl hem och de allra närmast vännerna och släkten oh Harry var kvar till när de skickade ner mamma i jorden. Det var som en chock att veta att hennes kropp var bara någon meter bort från mig, orörlig. Alla fick i sin tur kasta i en näve jord och det var pappa som började.

"I loved you. I still do. There will never be anyone that could ever fill in the the gigantic piece of my heart that you took along with you when your soul left earth. I never really believed in good people going to heaven when they die. But... Now... I do now. And you are definitily up there and I just want you to know that I will never forget you and no matter how much I try, I will never get completely over you leaving us. Geez, that came out wrong. What I meant is just I really..." Hans röst bröts och fast att han började gråta så forsatte han. "I will miss you more than you would ever imagine. And I love you." Han kastade i näven med jord och torkade bort strömmen av tårar som rann nerför hans kinder. Mike gestade att jag skulle gå först och jag tog ett kliv fram. Jag tog tag i en näve jord och höll ut den ovanför hålet i jorden, där det enda som fanns kvar på jorden av henne låg kvar.

"I know that we've had our ups and downs, mom, but that's all part of being a familly. You fight, then forgive and forget, and then after a while you do it all over again. And most of the time I wasn't fair to you. But I just thought that 'hey, doesn't matter anyways, because she knows I love her'. Shortly, I took you for granted, and I never should have. I was a selfish little brat and I really didn't deserve a mother like you. I never told you this that often, and I really regret it. But I loved you from the start and never really stopped, no matter what it seemed like. And i still do," och där bröts min röst. "I still do love you and I would do anything to bring you back here but I can't. And about the heaven part, dad stole my words." Jag släpppte jorden och såg den lägga sig ovanpå graven och jag kände ett pang i hjärtat. Jag skulle antagligen aldrig att komma så här nära igen. Jag gick tillbaks till pappa och såg Mike ställa sig där jag stod för några sekunder sen. han böjde sig ner och tog en näve jord och höll den över graven, precis som jag.

"I... I love you," sa han och släppte jorden. Och på något sätt så var det egentligen allt som behövde sägas och ännu fler tårar kom, både för mig och resten av alla som var med. Jag orkade inte äns försöka bosrta bort dom nu. Mike gick tillbaks till min andra sidan och kramade om mig. Jag kom inte ihåg vad de andra sa förutom Harry.

"You were one of the two best moms in the world. Your beautiful children are proof of that and your taste in men was the best ever. You know what, skratch that, you were the best. And I want to thank you for... bringing up your children to be the best ones ever, and just like you, Ella is turning into an amazing woman," sa han och släppte ner jorden. Jag märkte att han tyckte att det vargt ganska skumt med hela släkten här, men jag blev stolt över hur bra han sa allting i alla fall. Och kalla mig dum men det kändes nästan som att hon var med och hörda allt alla sa och log. Så vem vet, kanske var hon trots allt i himlen och den dagen vi går bort får jag träffa henne igen. Men just nu var hopp det enda jag hade. Hopp, det som är kvar av familjen  och Harry.

 

---

Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om senare, så jag kanske inte uppdaterar på ett tag. Kanske uppdaterar jag imorn. Några id'eer vore bra!! Förutom att hon måste träffa resten av 1D, såklart ;) de kommer nog i nästa... <3 xoxo

"It's really nice. Just walking and holding your hand," sa jag och stannade för att kolla upp i Harrys ögon. Skolan hade slutat för dagen och vi bestämde oss för att gå hem till mig, så kunde vi prata och få det mer privat än på bussen. 

"It is," sa han och klev ett steg fram så att våra skor nuddade varandra. "I love you."

"I love you too," sa jag och smälte inombords. Harry var världens bästa och han var bara min. Han kysste mig lätt på pannan och vi fortsatte gå. Jag skulle precis säga någonting till när min mobil ringde.

"Hello," sa jag och lutade mitt huvuvd på harrys axel.

"Hey Ella, it's Jake. Can we talk, like now? And on the phone if you don't mind because seeing you would make it harder on me."

"There is nothing to talk about. I don't want to be anything other than friends with you, got it? It's really not that hard to understand."
"Well it's just that-"

"No! Just shut up and understand that I don't like you like that," skrek jag och la på.

"Who was that? frågade Harry och kollade på mig med en oroad blick.

Jag funderade på om jag skulle säga som det var eller inte och bestämde mig för att det var nog det bästa. Jag hade ju inte gjort något den här gången. "Jake. He just won't take no for an answer and I'm getting really tired of it. No need to worry." Han studerade mitt ansikte ett tag och jag la snabbt till "Really, Harry. I'm fine."

"You know I can take care of it. Make sure he stays away."

"You're making him sound like a creep. And really, I cn take care of it myself. Really." Han kollade på mig en sekund till. "Can we just... forget this happened. I missed you too much to talk about that when there's so mu-" min mobil började ringa igen och avbröt mig mitt i meningen. Jag tog upp den ur fickan och stängde otåligt av den.

"No we can't forget it," sa han bestämt och tog upp sin egna mobil och ringde upp någon. Jag mimade *who* men han svarade inte.

Efter ett tag svarade personen på andra sidan linjen och Harry började prata högt och argt. "Jake, stay away from my girl, okey! Just don't bother her! She's getting really ired of all your crap and bullshit!" Han var tyst någon sekund medans (antagligen) Jake pratade och började sen ropa in i mobilen igen. 

"If she wanted to be with you then wouldn't she already be?! Just back off!" Han verkade bara bli surare för varje sekund som passerade. "Unless she ever said that she prefered you, then don't try to stress her to do it." Hans mungipor åkte upp i ett nöjt småleende. "Good." Han la på och vände sig till mig.

"So what was that all about?," frågade jag och han gav mig ett ärligt leende.

"He agreed to back off until you become single again. As if that's ever gonna happen," la han till och hans leende blev större.

"Thank you." Jag kunde inte fatta att han att fått Jake att lägga av på ett samtal på en halv minut medans jag hade försökt i evigheter. Jag kramade om honom och knäppte mina händer bakom hans nacke medan han la sina armar mellan min midja och mina höfter. 

"Your welcome," sa han och hans leende höll sig kvar på hans läppar. Jag gav honom en snabb puss på munnen och skulle precis släppa och börja gå igen när han höll om mig ännu hårdare.

"That wasn't a real kiss," viskade han i mitt öra och jag började le. Han började kyssa mitt öra och kysste sig fram till  min mun. Han förflyttade en av hans händer till min kind medans jag drog mina händer genom hans hår och stängde ögonen. Medans vi kystes så kunde jag inte tänka på något annat än 'han är perfekt'.

 

---

Ledsen en idaag blev det ett riktigt kort-kort kapitel:/ bättre än inget i alla fal :p

När jag hade kysst Harry hejdå och var halvägs hemma så vibrerade min mobil. Jag tog upp den och det visade sig vara ett nytt sms från Harry. 'Miss you already <3 xoxo' stog det och jag log för mig själv och knappade snabbt in ett svar. 'Miss you too!! Luv youuu <3'. Jag klev precis in genom dörren när mobilen vibrerade igen, fast den här gången var det Jake som ringde mig.

"Hej gumman, kommer du he-" 

"Jag måste ta de här samtalet," avbröt jag snabbt pappas ivriga prat och gav honom en ursäktande blick inna jag sprang uppför trapporna och in till mitt rum för privatheten skull. Jag skulle precis svara när det slutade ringa ochh jag bestämde mig för att ring honom istället.

"Hey! You called..." sa jag så fort han svarade.

"Yeah."

"So... what did you want to say?" frågade jag långsamt när han inte sa något.

"Well... I just... I thought that we might need to talk about...  us. Talk about us." Jag blev helt plötsligt irriterad. Fattade han inte någonting?

"There is no "us", Jake. It's me and Harry, you know that. I thought I was clear when I told you we would never ever be together together." Jag blundade ögonen för att hålla inne frustrationen ett litet tag till.

"You never said that. All you said was that you didn't want to kiss me before you and Harry broke up. Not that we couldn't ever be together." Jag hörde på hans röst att han var upprörd.

"You know what, Jake? I really can't have this conversation on the phone. I need to see your face for this kind of stuff. I'll be right over. And no funny buissness, okey?" Jag hörde honom ta några djupa andetag och kunde nästan käänna spänningen mellan oss.

"Fine. Just hurry." Jag la på och sprang ner till hallen igen.

"Pappa! Jag drar till Jake nu! Kommer tillbaks strax!" ropade jag ut och fick ett lågt 'okej' till svar innan jag skyndade mig och drog åt mig cykelhjälmen på väg ut. Jag hade kommigt ner till cyckel stället när jag märkte att det regnade. Det kunde jag bry mig om någon annan gång. Jag tog på mig hjälmen innan jag hoppade upp på den gamla rostiga herrcykeln som jag nästan aldrig använde och cyklade bort till Jake's hus, som på cyckel var ungefär tio minuter härifrån. Hela vägen dit så spelade jag ut en massa olika scenarion i mitt huvud, och alla slutade med att han inte ville vara min vän längre och sparkade ut mig ur huset. Och han var en fantastisk vän, men jag ville inte vara mer än det. Jag kom till slut fram och vid det laget så var jag helt vettskrämd och så nervös att mina knän hade börjat skaka lite smått. Det här var inte precis det som brukade hända i mitt vardagsliv.

Jag knackade lite försiktigt på framdörren eftersom att jag var rädd att väcka Jeanette, Jakes lillasyster. Jag tog ett steg bak och min hjärna gick redan i högvarv. Tänk om ingen öppnade? Tänk om jag var tvungen att cykla hem igen för att han hade ångrat sig? Tänk om- mina tankar avbröts av att dörren öppnades och Jakes mamma stack ut huvudet.

"Oh, hi there, Ella! Jake is waiting for you in the garage." Jag hann inte svara innan hon stängde dörren. Lustig familj. Jag började hur som helst gå till dörren till garaget och knackade på den istället. Den öppnades ännu med än gång och jag välkomnades av ett leende från Jake. 

"Hey." Jag gick in och tog av mig skorna och jackan och satte mig i soffan som Jake redan gått tillbaks till.

"So lets just head straight to bussness," sa han och jag höll inne ett litet småskratt.

"We can't be together and nobody can know about the kiss. And, oh, I'm in a relathionship with Harry, remember?" sa jag snabbt. Hans ansiksutryck ändrades från hoppningsfull till dyster och jag ångrade att jag hade varigt så kall när jag sa det. Men det varkade ju vara det enda som funkade just nu.

"But if he cheated on you, then he doesn't deserve you. Yes or no?" Han var snabb med att matcha min ton och jag kände mig inte lika skyldig längre.

"Both. He didn't cheat, but at the time I thought so. And so I don't really deserve him, because when I told him he wasn't even mad."
"Wait, what? You told him you made out with me?! What on earth would make you do that?" Han ställde sig upp från soffan och började gå fram och tillbaka, vilket påminde mig om när jag gick ikadant framför honom när jag hade fått tillbaka kraften att tänka efter hans kyss.

"Because I was wrong about him, and that was really the least I could do. He would know when we passed each other in hallways or when he stopped to talk to you when I was with him. Eventually he'd figure it out on his own. You know that too." Jag kollade på hans panna som hade rynkat upp sig medans han tänkte.

"I know this is really selfish.. But I... I kind of.."

"Just tell me. We're screwed up already, and it can't get much worse." Jag började bli otålig.

"Fine. I wanted the two of you to break up so I could actually make a bigger effort of making you mine without you pushing me away all the time. Damn, Ella, you allways push me away these days. When you're not avoiding me," sa han snabbt och jag trodde knappt mina öron.

"I push you away when you flirt with me because I have boyfriend!" Jag var tvungen att komma bort härifrån. Det var som att jag hade hamnat i mitt egna personliga helvette. "Jake, I'm really sorry but we gotta rush this or else I'll have to get going. Dad's waiting for me."
"But we haven-"

"Jake just tell me what you want from me."

"A relationship."

"Somthing I actually can give you," sa jag och suckade inombords.

"A relationship," upprepade han.

"I can't give you a damn relationship! Not with me anyways!"

"You haven't even given me a chance at proving myself to be the right one for you."

"I don't need to, because Harry is all I want! Can't you just accept that I'm happy? And if you want to be happy too, then you really shouldn't hang yourself on this, because it'll never work out."

"How do you know when you haven't even tried?" Han kollade på mig med en stadig blick och jag gav upp inombords.

"I have to go." Jag vände mig om för att ta av mig skorna men drogs hästigt tillbaks an Jakes hand runt min vrist.

"Not before we sort this out, you don't," sa han och jag blev så himla frustrerad. Jag ville bara hem till Harry och somna i hans famn och glömma resten av världen för ett tag.

"Fine. I'm not going to give you a chance when I'm alredy in love with Harry because im in love with Harry. So let go of my hand," sa jag och skickade en menande blick mot hans hand som fortfarande var runt min vrist," so I can leave."

"Fine. Go. But we're not done here. We'll pick up from here later on and not stop until we really are done." Han tog ett steg närmare och kollade ner på mitt asikte. Han tog ett finger under min haka och började luta sig fram. Jag la en hand på hans bröstkorg för att putta bort honom.

"Don't. Just... don't," sa jag och drog fort på mig skorna och sprang ut med jackan i handen för att ta på mig den ute, så att han inte hann svara. Det regnade fortfarande och Jag ryste till lite. Jag hade precis hoppat upp på cykeln och börjat cykla iväg när jag hörde Jake ropa på mig, och bad mig komma tillbaka en liten stund till bara. Jag låstades inte höra honom.

Jag kom hem och småpratade lite med pappa innan jag duschade, bytte om och borstade tänderna. I duschen så märkte jag att jag behövde komma igång med tränandet igen och la mig ner i sängen. Den natten grät jag mig själv till sömns men jag vet inte varför. Harry var ju tillbaks och allt var lugnt mellan oss och jag hade gjort det så tydligt som möjligt för Jake att jag inte var intresserad av något mer än vänner. Men tårarna slutade inte komma och jag gav upp. Det kanske bara var att i såna situationer som jag nyss haft i mitt kärleksliv, så hade jag antagligen varigt tillräckligt desperat att be mamma om hjälp. Men det var det som var grejen. Jag hade gjort det själv, och det som skulle kännts bra kändes bara... ensamt.

 

 

Jag hade undvikit Jake i tre hela veckor. Jag vet att det var fegt att springa bort från mina problem isället för att lösa dem, men jag hade fortfarande en hel del att ta hand om. Pappa och jag hade pratat och hade hjälpts åt md att packa ner det mesta av mammas saker i kartonger och ringa resten av de hon  kände. Mormor och morfar vart förkrossade och trodde oss inte först vilket jag kände igen mig i, jag hade inte heller trott det först.Vi hade alla tre (jag, pappa och Mike) planerat lite av begravningen. Hon skulle begravas på kyrkogården i utkanten av stan, och jag hade valt ut en gravsten, där vi skulle rista in 'Kathrin Williams 1970-2010 A loved wife and the worlds best mother'. Jag hade pratat en hel del med Chelsea, som (fast att jag hatar att medge det,) en reserv. Men eftersom att jag försökte att undvika Jake så kunde jag ju knappast prata med honom något längre, och jag tror att han hade fått skuldkänslor med för han hade inte försökt få kontakt med mig heller. Lessie hade faktiskt bett om ursäkt och sa 'sorry about your loss' när jag stog på parkeringen efter skolan en dag. Hon höll sig undan och såg till och med till att ingen annan i hennes gäng sa något elakt till mig med, vilket jag uppskattade. Jag var fortfarande en enda stor röra, jag saknade Harry men ville samtidigt inte träffa honom både på grund av vad han gjort och vad jag gjort med. Jag visste inte riktigt vad jag kände för Jake, men jag började fundera på att jag kysste honom bara för att jag kände mig ensam utan varken Harry eller mamma. Jag satt inte bara ner och grät lika mycket längre, men känslostormen inuti mig blev aldrig mindre.

Jag satt nu i bilen med pappa, som skjusade mig till lokala parken eftersom att det var dit Harry skulle komma så fort han kom hem igen. Det skulle bara vara ett kort besök, men någon dag efter att han hade kommigt in i X-Factor så sms:ade han att möta mig just vid den här parken, längst upp i tornet som hade en ruschkana ner. Pappa stannade bilen och jag hoppade fort ut och möttes av en kall vindpust. Jag sa hejdå till pappa innan han körde iväg igen och jag drog min jacka tightare runt min överkropp. Bäst för honom att han kommer. Jag började gå mot ruschkanan och kollade runt omkring mig. Ingen i syne. Det var mörkt redan när jag hade hoppat in i bilen, och nu såg jag nästan ingenting. Jag drog upp min mobil från jackfickan för att kolla på klockan. Fem över sju. Harry skulle vart här för fem minuter sen. Men eftersom att det inte fanns något jag kunde göra åt det nu så gick ja bort till gungställningen istället och slog mig ner på närmaste gunga. Efter någon minut så vibrerade det i fickan och jag tog fram mobilen igen. Ett nytt sms från Harry. "Are you at the park yet? I'm sorry put I can't make it xoxo." Jag läste igenom sms:et en gång till. Jag kunde inte fatta det. Två meningar. Ingen förklaring till varför han inte kunde komma. Bara 'I can't make it'. Jag reste mig upp och började gå till trottoaren. När jag precis hade gått förbi ett av träden så kände jag någon ta tag i min arm och dra mig baklänges. Av reflex så sparkade jag hårt bakåt. Jag vände mig fort och använde kraften jag fick av snurren till att ge personen bakom mig en riktigt hård bitch-clap. Jag hörde att hen sög in ett andetag. Jag såg bara konturen och det verkade vara en kille, kanske fem centimeter längre än mig. Jag tänkte precis springa därifrån när mannen tog tag om min vrist och drog mig fram till en lyktstolpe. Och det var Harry som stog framför mig, och hela högra kinden var helt röd. 

"Oh my god, Harry, I'm so so so sorry!" utbrast jag av reflex innan jag kom på att jag inte skulle visa några känslor alls för att få hela snacket utstökat med. "I thoght you were a random guy trying to kidap me or somthin'," la jag till sen när jag tänkte tillbaks.

"Well you didn't have to slap me that hard."
"First of all, you texted me saying you couldn't come. So don't blame me, I didn't think it was you, like I already said. And second of all don't say you missed me when you obviouly found a replacemet. Both for me and the band." Jag kollade på honom och märkte en rynka börja ta form i hans panna, som om han inte fattade vad jag menade.

"What do you mean replacement. I mean, I get the band, and I truly am sorry. Maybe it's karma that my new band didn't win, but what do you mean wih finding a replacement for you?" frågade han och för en sekund så trodde jag nästan att han verkligen inte fattade.

"Well does the name 'Rachel' ring a bell? Maybe you, I don't know, tried to fuck her. When you were still in a relationship with me?" Jag gav honom en kylig blick och ett ansiktsutryck av igenkännelse kom på hans ansiktee men försvann lika fort som den kom.

"Well yeah, I know her," sa han och mitt hjärta sjönk. När han såg det så fortsatte han snabbt "She fixed with the lights on X-Factor and she, totally random, out of the blue, tried to kiss me. And I stopped her, said I was in a relationship with you, she got mad and took my phone and hid it in her closet. When I noticed it was gone and asked her about it she gave it back with a stupid grin on her face, I really don't know why. But nothing happened, I swear!" Eftersom att vi hade varigt bästisar för evigt så visste jag när han ljög och när han talade sanning, och jag såg inget tecken på att han ljög nu. Vilket gjorde mina redan hemska skuldkänslor över Jake tusen gånger värre. Han märkte självklart att det var något på tok och frågade med en gång. 

"Harry, I... I cheated on you. I kissed another man," erkände jag med en låg röst. Jag kollade ner på marken så jag såg inte hans ansiktsuttryck. Han var helt tyst och jag fortsatte förklara. "See, when Rachel had your phone I called you.. or well your phone and she picked up and made me believe that you'd... tried to get to third base with her, when she said no and you were the one that got mad. And after the band switch I just really belived her and felt so betrayed and... And I really needed someone to comfort me and I was out of my mind and I... I ended up thinking that I would get even too, so it wouldn't matter. And so I... Kissed somebody else." Jag hade fortfarande inte kollat upp från mina svarta converse, som plötsligt verkade riktigt intressanta. Jag skulle nog bryta ihop och börja gråta vilken sekund som helst.

"Who?" frågade Harry  efter ett tag och jag hörde på hans röst att han verkligen var sårad. Och det skulle precis bli värre.

"Just before I tell you, know that it wasn't his faul-"
"Just tell me. You didn't have any faith in me at all and made out withe somebody other than me. I figure it can't get much worse, so just tell me." Det fick min uppmärksamhet och jag kollade upp på Harry som intensivt letade efter tecken på att jag ljög. 

Jag kollade på honom en sekund till. Och han trodde att det inte kunde bli värre. "Jake."

Det tog en stund innan han reagerade. "So what you are telling me is that you believed that I had been chating because someone you don't even know said so, and so you made out with my best guy friend because I switched band? Is that what happened?"

"No, Harry it's just that he was really nice to me when I felt totally alone. Heck, I was totally alone. And so we talked alot and became great friends and then... we kissed."
"And why can you talk about your feelings about me switching bands with you family?" frågade han kallt. Och det var då en tår rann nerför min kind, ner till min haka och föll mot marken, där det blev en lite mörkare fläck på asfalten.

"Because... I can't talk to the guys about that kind of stuff, they're really not intrested no matter how much they try. Jake was, he was really intrested and he actually cared."

"You ould have talked to your freking mom! I'm pretty sure she would bring it up anyways!" ropade han.

"But that's just why I had to talk to Jake! My mom died, Harry. And that's what I was more upset about!" skrek jag tillbaks och min röst bröts på ordet 'mom'. Jag kollade på hans reaktion.

"Wait, what? Your mom died?" frågade han i en mjukare ton.

"Yeah. She died. And Jake was really helpful about it, and when I seeked to you for comfort by talking on the phone, a girl I didn't know answered and told me you had cheated on me. Right after the new band thing. And If my heart hadn't alreday hit rock bottom before, it sure did then." Han kollade på mig en sekund innan han snabbt tog ett steg fram och kramade om mig.

"Oh god, Ella. I'm so sorry. Both about your mom and me being a jerk," sa han.

"No, Harry, you weren't a jerk. Belive me, I'm the jerk here. I really don't deserve someone as good as you," svarade jag. Harry svarade inte utan höll bara om mig medans jag grät tyst mot hans axel, och när jag var klar kände jag mig bättre än någonsin sen mamma dog. Kvällen hade inte gått som planerat, men bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. För nu var Harry här och höll om mig, och det var vi mot resten av världen.

 

---

YAAAYYY!!! ny del igen ;) haha ska försöka planera näta kapitel nu... hehe XD <3

 När jag hade kommigt till mitt skåp och precis skulle öppna skåpdörren så kom Lessie och hennes lilla gäng förbi och hon märkte med en gång att jag hade gråtit. 

"What's wrong honey? Did Harry leave you for someone better? Because in his case that would just be common sense," sa hon och för varje ord som flög ur hennes mun desto mer gift var det i de. Jag stannade mitt i ett steg och vände mig om så att jag kunde se henne. Jag stog så ett tag och bara kollade på henne och  märkte att hon blev mindre självsäker när hennes ord inte fick reaktionen hon hade förvätat sig. Oturligt nog märkte en av killarna som avgudade henne att hon blev svagare och började med en gång hacka på mig.

"Poor, poor Ella!" hånade han mig i en bäbis röst. "Go home and take they day off, it will seriously just please people to not have to see your stupid face for a while." Men orden som kom efter var från Lissie var de som jag blev förbannad över.

"Och, hey Patrick, didn't you have sex with Ellas mom last night? Like, all night in that motel?" sa Lessie lite diskret till Patrick men tydligt menat för mig att höra. Han nickade intensivt och kollade på mig i förväntan att jag skulle explodera eller något i den stilen. Det var då det sprack. Jag höll på att koka över vilket gjorde min röst extra högljudd när jag väl sa något.

"Well that couldn't really have happened considering she has been dead the past couple of days, now could it? You know what Lessie, I am sick and tired of all your nagging and all your fakeness and all you ego, which takes up five seats itself. And most of all, I am sick of you walking around like somebody without either a heart or any feelings at all. You really do think that you're better than everyone else, don't you? But sophistication isn't what you wear or who you know, or pushing people down just so you can get where you want to go. Like you do. And since no one else seems capable of teching you I will tell it straight out, no amount of vintage dresses gives you dignity. And you know what? I might have underesimated your talent of getting people down, but you underestimated my ability to stand up for myself a whole lot more." När jag hade avslutat såg jag Jake springa mot mig och avslutade fort. En del folk hade redan började mumla 'ooooo' så jag spottade fort fram orden.

"So fuck. You." Jag stannade kvar en sekund till för att få se hennes ansikte, vilket inte gick att sätta pris på. Det var som om on hade blivit stum och verkligen inte kunde få fram något enstaka ord från hennes egna mun att säga i försvar. I bet nobody has ever said anything like that to her. Ever.

Jag sprang bort till tjejtoan innan all ilskan försvann och sorg tog platsen istället. och när jag sprintade bort från Lessie hörde jag hur folk började säga 'ooooo' högre och högre och antog att Lessie vilken sekund som helst skulle springa till parkeringen och grina tills hon kunde vara säker på att hon inte skulle stöta på mig vid toan när hon skulle fixa sitt smink, som vid det laget skulle vara helt förstört. Jag skulle precis slänga igen dörren till ett av båsen när någon satte sin hand ivägen. Dörren flög upp igen och jag såg Jake stå utanför.

"Damn, Ella, you're stronger than I gave you credit for!" utropade han överraskat, men på ett sämre sett än vanligt samtidigt som han blåste på handen och började skak den vilt.

"This is the girls bathroom," sa jag kallt och försökte hålla ihop tills han fattade det och gick ut. Men det gjorde han inte.

"And that's a paper-towel," sa han i samma ton och pekade ner på golvet där det mycket riktigt låg en bit hushållspapper.

Jag rullade ögonen i ett försök att dölja alla känslor inuti mig som var som om ett bombnedslag hade inträffat inuti mig, bara att den var sprängfull med känslor som ingen vill känna. "So get out of the girls bathroom, Jake. Now," tillade jag när han inte flyttade på sig.

"Why?" 

"Because you're a dude. And this is the girls bathroom"

"So?" Han kollade bara på mg ett tag innan han sa "Okey, so being here feels wrong. But I wanted to make sure you're doing alright."

"I'm fine. Now will you please, please leave? You'll probably get expelled if anybody comes in and sees you now." Det var sant, den här skolan var väldigt seriös när det gällde just vart man gick på toa.

"No, I won't leave before you tell me what happened and tell me how you feel 'bout it. Deal with it." Han la armarna i kors och så stod vi så och bara stirrade på varandra ett tag.

"Fine. But it'll be quick. Deal with it." Jag kollade på honom, och hans armar hängde nu vid hans sida och hans oroliga blick lämnade aldrig min. "My mom died. Felling: sad. I figure out that Harry might have been cheating on me. Feeling: hurt. Lessie makes fun of me. Feeling: mad." 

Han kollade oförstående på mig ett tag men när jag inte sa något mer så var det han som bröt tystnaden. "What do you mean 'Harry might have been cheating on you'?" sa han i en lugn ton, men jag kände honom tillräcklig bra att jag märkte att han var argare än någonsin på insidan.

"Well I called his phone. And he wasn't the one who answered." Han höjde ett ögonbryn och jag förklarade allt som hade hänt, vad Rachel hade sagt, och faktiskt lite mer detaljerat än innan om vad jg kände. jag avslutade kort med"And it just sucks. When I finally think i might survive from the blow I got from my mothers death, another blow knocks me down even harder." Jag kollade in i hans ögon igen för första gången sedan jag började berätta om telefonsamtalet.

Efter en stunds tystnad sa han bara "Come here," och tog ett steg fram så att han kunde omfamna mig i en lång kram. Min kind pressades mot hans bröstkorg och jag andades in hans fräscha doft. "I would never cheat on you, you know that, right? You didn't do anything to deserve it," viskade han och höll mig på ett litet avstånd så att han kunde se mig ordentligt. Jag skulle precis svara när vi hörde en kvinnoröst ropa från andra sidan dörren in till toan. "I'll cath up with you later, just gonna go refresh my make-up." En annan röst svarade "Sure, later," och det tog en sekund för mig och Jake att fatta att någon skulle in på toan. Jag sprintade mot båset jag var i när Jake kom in och vände mig om för att stänga dörren när jag krockade in i Jake. Igen. 

"Get your own booth!" hissade jag och gav honom en blick, men han tryckte bara in mig och stängde dörren bakom sig. 

"No time," hann han viska innan dörren öppnades och jag slutade andas. Om någon märkte att han var här inne så skulle han antagligen bli utsparkad från skolan, eller få kvarsittning resten av hans liv. Han behövde dock inte kliva upp på toan eftersom att båsen här hade väggar och dörrar som gick hela vägen från taket ner till golvet, så ingen kunde se in någonstans. Personen som hade gått in började vissla lite på en Taylor Swift låt och jag kollade menande på Jake, så att han kunde kliva ett steg bort eftersom att jag var fastklämd mellan honom och väggen. Han såg min blick och fattade klart och tydligt vad jag menade, men stog kvar. Jag tänkte precis öppna munnen och säga något, och med hans ninja-reflexer la han en hand över min mun, så att vi inte skulle bli påkomna. Jag kollade upp i hans mörkblåa ögon och kunde inte slita blicken. Visslandet utanför sänktes tills den inte var kvar alls och jag hörde ett blixtlås, antagligen till en sminkväska, dras isär. Det skramlade lite innan det blev helt tyst. Jake flyttade sin hand från över min mun till min kind. Och han kollade aldrig bort från mig. Det började kitta i min mage och jag blev lite knnäsvag. Jag lyfte min hand till hans överarm och märkte att den skakade en hel del. Det skramlade till utanför igen innan blixlåset drogs igen och jag hörde ett par fotsteg gå ut och en dörr öppnas och stängas. Vi var ensamma igen.

Men ingen av oss gick ut och när jag kollade in i Jakes ögon kändes det som att de blev större, eller att de kom närmare. mitt hjärta började banka hunra gånger fortare och jag var förvånad över att det stannade kvar i min bröstkorg. Jag insåg att Jakes ansikte var någon centimeter från mitt ansikte, och hans andra hand sökte sig upp till min haka och riktade den lite högre upp, så att jag kollade direkt in i hans ögon. Jag la min hand som innan dinglade konstigt vid min sida och flyttade den till baksidan av hans nacke. Jag kollade snabbt ner på Jakes läppar, och han bet sig i underläppen. Plötsligt så slutade han med läpp-bitandet och kom så nära man kunde utan att fysiskt nudda. Jag kände hans varma andetag på min överläpp och kollade in i hans underbara ögon igen, innan jag stängde mina. Jag kände Jakes läppar smeka mina egna, ett enkelt svep, men jag ville ha mer. Jag sträckte mig upp och mötte hans läppar. Det var som att jag hade gett honom ett 'ok' tecken och han höll inte tillbaka längre. Jag kunde inte tänka när han pressade hans mjuka, rosa läppar mot mina och jag flyttade handen som tidigare hade varigt på hans arm till hans nacke samtidigt som hans hand som varigt vid min kind trasslade in sig i mitt hår på baksidan av mitt huvud och den andra for till sidan av min nacke. Han pressade mig mot väggen för att komma närmare mig. Han öppnade sin mun en aning och hans tunga långsamt gled lättsamt längst med min underläpp. Jag delade på mina egna läppar och vi började undersöka varandra på ett helt nytt sätt. Hans hand gled försiktigt ner till min höft och jag blev osäker på om jag inte tänkte alls eller om jag tänkte så mycket samtidigt att jag inte kunde fatta vad jag tänkte själv. Men Harry hade varigt otrogen mot mig, så inget kunde precis stoppa mina händer att glida in under hans tröja. Jag strök försiktigt mina fingrar over hans magrutor och vart han än strök mig så lämnades det kvar en känsla av het eld efter. Mina knän gav efter och jag ramlade med en duns på toalocket, och Jake ramlade efter. Vi tappade balansen och jag hamnade på det ganska stora golvet med Jake ovanför mig. Hans läppar lämnade aldrig mina och ändå ville jag bara komma närmare honom. Jag drog av hans t-shirt och krossade mina läppar mot hans när tröjan inte var emellan hans ansikte och mitt längre. Jag började precis fingra med kanppen på min egna blus när han tog tag i mina händer.

"No, ella, stop. This isn't right, we are going WAY too fast," viskade han och satte sig upp. Han puttade bort sig själv till väggen och lutade ryggen mot väggen. Det var då som jag började tänka lite själv. Han hade rätt. Vad tänkte jag med egentligen? Jag hade gjort minst lika fel som Harry. Och om han nu hade varigt otrogen så hjälpte det inte mig att sjunka ner till samma nivå. Det hade bara känts så bra att slippa tänka ett tag och bara... inte bry sig.

"You're absolutely right. I... I wasn't thinking straight. And now that I am, I know that that was wrong," sa jag, nästan lite mer till mig själv än till Jake. Jag ställde mig upp och började gå fram och tillbaka. Jake satt bara där och kollade på mig innan jag sa åt honom att ta på sig tröjan.  "Noboby can ever know about this, okey?" frågade jag Jake, och han såg rligt talat lite besviken ut. "Okey?" upprepade jag aningen starkare den här gången när han inte svarade.

"It's just... I've been waiting for this. For a while actually, and I ju-"
"No! I don't wanna hear it! Besides, you're the one that stopped us from getting any further, remember?" Jag kollade irriterat på honom och han tänkte ett tag över vad han skulle säga innan han öppnade munnen.

"But if I wouldn't have stopped yo- us then you would never forgive yourself. I'm not a virgin, and I know how girls react when they realize that they aren't anymore either. And I care way too much about you to do that to you, no matter how much I want it." Han kollade ärligt på mig och jag visste inte vad jag skulle göra. 

"But you can not tell anyone about this. Ever. I'm sorry, but before I'm oficially single again, I dont want to do this kind of stuff. It would make me everything I have ever hated in other girls. Cheating. Or just making out with random guys she meets, and I dont want to be that kind of person." Jag kollade på honom och precis när orden hade kommigt ut insåg jag en sak. 

"'Random guy'? Am i just a 'random guy' to you? I thought we were at least friends, and i might even have thought that you... liked me. At least I now know how you really feel about me," sa han och jag såg att jag verkligen hade sårat honom.

"No, you're not a 'random guy', Jake. You are so so so much more than that, but the point is that before I've broken up with Harry I really dont want any other romantic intersts other than him. I don't want to be... a slut. Oh god, I'm a slut!" Jag insåg att orden faktiskt hade delvis sanning i de. 

"Ella, don't be silly. You're not a slut, okey? I'm the one who didn't move out of the way when we first got into this damned booth. And it actually took longer time to get into this one than it would have taken to get one for myself. So please, please, pretty please don't blame yourself." Jag kollade bara på honom tills han sa "Fine. This never happened then. But when you get single again, it will happen for the first time. Again." Jag visste att han aldrig skulle försöka kyssa mig om jag inte ville det själv. Men saken var att jag inte visste vad jag ville längre. Jag var vilse i en djungel av känslor, och kunde inte hitta vägen ut. 

 

---

Äntligen klaaar!! Måste verkligen gå o lägga mig nu :O haha, men skriv gärna vad ni tycker och vad jag ska förbättra och sånt ;) haha, jag vet EXAKT vad som kommer hända härnäst ;) <3