När jag vaknade morgonen därpå så satt pappa i köket med en dyster min. 

"Vad är det? Eller asså är det något..." jag tog ett djupt andetag för att inte gråta innan jag fortsatte. "Något nytt?"

Han kollade inte på mig när han svarade. "Hennes föräldrar, och all annan släkt... det är nog dags att ringa deom nu." Vi hade prata om det här innan och betsämt oss för att vänta lite innan vi ringde de, vi hade så mycket anat att oroa oss för för tillfället. "Det är inte rätt att hålla det ifrån dom," sa han till slut när jag inte svarade.

"Och du vill att jag ska göra det?" frågade jag i en isig ton som jag nästan alrig använde. Jag vet nte vad det var med mig, men ända sen mamma dog så har jag blivit riktigt... kall mot folk.

"Det skulle bli så mycket lättare för mig att fo-" jag avbröt honom mitt i meningen.

"För dig att fokusera på ditt jobb, eller hur?! Som om du någonsin har fokuserat dig på något annat! Men vet du vad, jag kommer göra det, jag kommer ringa hela förbannade släkten, alla jag känner, alla som hon kände, och vet du varför?!" Jag tog ett djupt andetag igen innan jag spottade ur mig de sista orden. "För att jag inte tänker  sjunka ner till din nivå och ge upp så fort jag stöter på ett hinder jag inte vågar försöka lösa själv." Jag klarade inte av att vara kvar i det här huse längre och stampade ursinnigt bort till hallen och tog fort på mig skorna och tog tag i nycklarna innan jag stormade ut ur huset. Jag hörde pappa springa efter, lite chockad över vad jag sa antagligen.

"Bussen går inte förrän om en halvtimme!" skrek han ut till mig, eftersom att jag hade kommigt så långt bort att det krävdes för att han skulle höras. Jag stannade och vände mig om.

"Jag har två ben som fungerar helt perfekt."
"Kom hit, NU!" skrek han, och jag såg hur arg han var. När jag vände mig om och började gå igen så gjorde han ett sista försök. "Om du tar ETT steg till, så får du utegångsförbud i ett halvår!" Jag stannade och vände mig till huset igen. Jag kollade bara på honom ett tag innan jag långsamt och dramatiskt tog ett steg baklänges, bort från huset. Med ett av världens mest irriterande flin på mina läppar. Och så tog jag ett till steg bakåt, fortfarande vänd mot mitt hus. Och ett till, innan jag vände mig om och började stampa iväg fortare och fortare.

"Ett halvår blir det! Du bad om det!" skrek pappa och jag höjde min arm och gav honom fingret utan att kolla tillbaks. 

Under promenaden till skolan som tog en halvtimme, så ringde jag upp hälften av släkten från mammas sida. Och en hel del av hennes kompisar med. När jag nästa var framme hade jag kommigt ner till Harrys nummer på kontaktlistan och kom på att ja inte hade ringt honom på länge. Plus att jag ville säga ett ord eller två om vad jag tyckte om att han övergav White Eskimo. Jag tryckte på 'call' och lyfte mobilen till örat. Det gick en ton och fast att han hade bytt band så kunde jag inte vänta på att få höra hans röst, och även om han inte kunde hålla om mig så kunde hans röst lugna ner mig bättre än något annat i världen. Förutom mamma då... men det skulle ju knappast hända. Första tonen försvann och det tog en evighet för nästa att sätta igång igen. Sen kom den, och en till. Och en till. Men ingen svarade. Jag väntade ett tag till och till slut så la mobilen på själv. Jag kollade på skärmen där det stog 'no answer'. Jag testade igen och slog in  hans nummer nu istället för att trycka på 'call'. Men samma sak. Han svarade inte. Jag testade en sista gång. Det kanske var 'tredje gången gillt'. Men det tog ett tag och jag skulle precis lägga på när ett pip avslutades mitt i. 

"Harry?" sa jag försiktigt.

"No, this is Rachel," sa en irriterande tjejröst från andra sidan. All hopp jag hade kvar i Harry försvann med en gång.

"And why are you answering his phone?" frågade jag långsamt och försökte hålla min ton neutral.

"Who are you?"

"The girlfriend," sa jag isigt. "And you still haven't answered my question."

"Oh. You. He talks about you all the time, it's really annoying. Like he's trying to ruin your reputation when we haven't even met you in person," sa hon och min hjärna gick i högvarv.

"Well what does he say about me?" 

"If I tell you, you have to swear to never tell anyone about this converstaion again. Deal?" frågade hon. 

"Deal." Jag var tvungen att veta. 

"Well first of all he said that he wanted to break up with you, and just didn't know how to. Thought you would break too much to ever be repaired. And that you became the most annoying person he has ever known since you became his girlfriend. Mostly stuff among those kind of things. And dont be mad... but he kinda... he has feelings for me. He said so himself." Jag visste inte vad jag skulle säga. "And one last thing. He tried to... you know... have a 'grownup sleepover' with me, if you get what I mean? But I said no, and so right now he's really pissed and I got pissed because he got pissed and so I took his phone. 'Kay, bye."

"Wait, hang on a second!" jag var desperat, och jag hatade att medge det.

"What now?"
"I... thank you for telling me. No, really, thank you. It will make breaking up with him much, much easier." Jag la på och stoppade ner mobilen i fickan. Jag visst inte riktigt vad jag trodde längre, men jag hade inga tårar kvar och nu när jag var på botten kunde det ju ändå bara bli bättre. Elller det är vad jag intalade mig själv. Det fick mig att tänka på låten 'Because of you' av Kelly Clarkson, när hon sjöng 'my heart can't possibly break, when it wasn't even whole to start with'.

Jag gick in genom huvudentrén till skolan och fick långa blickar från alla som jag gick förbi. Antagligen beroende på att mina ögon var uppsvullna och röda från att ha gråtit, men jag höll huvudet högt och fortsatte gå. Harry trodde att jag var svag? I will prove him wrong.

 

---

Så där! Ännu en del och resten av den här dagen (i novellen) fortsätter senare, har bara riktigt fullt upp just nu :/ aja, kommentera gärna vad som tycks så kan jag förbättre mitt skrivande ;)