"Try to call me as often as possible, okey?" frågade jag Harry ängsligt medans vi gick över övergångstället.

"Of course." Han sa inget mer och själv kom jag inte på något mer att säga. Vi gick en stund i tystnad, hand i hand och njöt av tystnaden ett tag innan jag var först ut med att säga något igen. 

"I remember when we were little and you used to say you'd beat me up because you were bigger than me. But I was never scared, because I knew you wouldn't, no matter how big you were. And then I used to dare you to kiss me, but when you tried to I ran away to climb that tree that we used to play in so you couldn't get to me. Because yoy sucked at climbing trees. I really miss the good old days." 

Harry var tyst ett litet tag till innan han kollade ner på mig och började le. "The 'good old days'? Seriuosly? Like, when did you turn seventy and use phrases like that?" Han kollade skeptiskt på mig och jag bestämde mig för att försöka få honom att skratta lite innan hans audition.

"Not that tone, young man! You have to show some respect to your grandma. You little bad seed!" sa jag i en skakig röst och det lyckades, och efter att Harry skrattat i ett par sekunder så kunde jag inte hålla mig längre och mina skratt blev starkare och sarkare ända tills inget ljud kkom ut ur min mun alls och jag bara stog dör och klappade händerna som en konstig säl. Och av den synen så började Harry skratta ännu mer så när vi väl hade hämtat oss någon minut senare så hade jag fått ont i magen. 

Harrys ansikte blev plötsligt riktigt allvarligt. "I don't know how long I'll last without you to make me smile all the time." 

"Well... I really don't know what to say..." sa jag. Och det var sant, jag visste verkligen inte hur eller vad jag skulle svara.

"You don't have to. Say anything, I mean," sa han och vi var faktiskt tysta resten av vägen, som tog lite mer än en kvart. Väl framme så letade vi efter Harrys föräldrar som vi hitade ganska fort innan vi ställde oss i kön med Harry. När vi väl kom fram så frågade någon vem det var som skulle sjunga.

"That's gonna be me." Harry sträckte upp sin arm lite.

"And who are you going to bring backstage?" frågade den svartklädde mannen honom sen.

"My mom, my dad and my girlfriend," sa han och log mot mig när han sa 'girlfriend'. 

"Sorry, but you can only bring a maximum of two people backstage." Han kollade på Harry ett tag och när ingen sa något så frågade han "So who are you bringing backstage?".

"But, sir, I want these three people to come with me."

"I can't change the rules. Sorry kiddo." Han kollade på oss och jag öppnade min mun.

"I can just wait out here, I mean you shouldn't have to choose between me and your family." Jag såg att Harry tänkte säga något men jag var snabbare. "Harry, It's fine. It's not you fault," sa jag och gav mannen som vägrade släppa in alla fyra en arg blick. Han rullade med ögonen och jag antog att han hade haft liknande samtal med andra som ville in. 

"Fine. I'll just sue whoever came up with this stupid rule when I'm done with this." Han log lite åt mig och jag började vända mig om. Men Harrys hand släppte inte min och jag kollade meningsfullt på honom. 

"I love you," sa han innan han släppte mig. Jag fick med en gång skuldkänsla.

"I'm sorry. Love you too," sa jag och han böjde sig fram och kramade om mig. Han kysste toppen av mitt huvud innan han släppte taget.

"Thank you Ella, I owe you one," sa Anne tacksamt och jag log mot henne.

"No problem. You are his parents after all," sa jag och vände mig om. Medans jag vandrade bort till en bänk så tog jag upp min mobil. Inget nytt. Jag kollade upp från skärmen och såg Harry som fick en massa information från mannen. Han gav honom en lapp med ett nummer på som han satte en bit ner på sin vita T-shirt. Han kollade bort mot mig och vinkade glatt innan an gick vidare till kön efter där man fick vänta på att få sjunga istället. Efter några minuter så kom en annan man dit med kameraman bakom sig och mikrofon i handen och började intervjua Harry lite kort. Jag kände att det vibrerade lite i sidan och jag tog ut mobilen ur jack fickan. Det var Mikes namn som lös på skärmen och jag svarade.

"Hallå?" sa jag av reflex.

"Hej, det är jag," sa han, vilket jag egentligen redan visste. "Varför är du inte inne i kön med Harry?"

"Hur visste du att-" 

"Jag står kanske tio meter bakom dig" avbröt han mig och jag vände mig om. Och där stog han. Jag la på och ställde mig upp och började gå bort till honom.

"Man fick tydligen bara ta med sig två personer och jag tyckte att hans föräldrar skulle med in." Jag kollade efter vad hans reaktion skulle bli, men den var inte så stor över huvud taget.

"Det har du nog rätt i," var det enda han sa.

"Så vad gör du här?" frågade jag efter ett tag. 

"Jag hade inget att göra och så kom jag på att det var i princip nu som han skulle sjunga live inför hela England. Så jag bestämde mig för att gå hit," förklarade han lättsamt. "Vad ska vi göra nu då? Harry kommer ju antagligen inte komma ut förrän om någon timma."

"Jag tänkte att jag skulle kunna fixa en middag för att fira att han kommer komma vidare. Om du vill kan du hjälpa till."
"Hur vet du att han kommer komma vidare?" frågade han mig och jag gav honom en överlägsen blick. "Okej, han kommer att komma vidare," sa han sen och jag log.

"Så vill du hjälpa till?" 

"Varför inte. Jag har inget bättre för mig," sa han och vi började gå tillbaka. 

 

"Fort, tänd ljusen, dom kommer nu!" ropade jag till min brorsa som stog i matsalen. Vi hade dukat fint, gjort pankakor (kanske inte världens finaste mat, men gott var det) och bjudit in mamma och Jake också. Vi hade kollat på när han sjöng och fick två av tre ja:n.  Jag ville verkligen slå till någonting när Louis sa nej. Om han inte vill ha för unga personer där så kan dom sätta åldersgränsen lite längre upp. Jag ville bara krama om honom. Man såg hur sårad han blev, i alla fall om man kände honom. Simon Cowell är däremot den bästa domaren i världen! Så nu skulle Harry få sova sin sista natt hemma på ett tag.

Jag hade planerat middagen med Anne så jag hade fått nyckeln till huset. 

Dörren öppnades och jag hoppade in i Harrys famn.

"Surprise!" ropade jag och han hoppade till och tappade mig nästan. 

"I missed you," sa han till mig som om jag inte hade sagt någonting själv. Han kollade in i mina ögon och jag kollade tillbaks. Jag hörde att mamma harklade sig bakom mig och jag hoppade till.

"I think it's dinner time," sa hon och gick fram till Anne för att krama om henne.

 

Middagen hade gått riktigt bra och efter att vi hade ätit upp så la sig jag och Harry på hans säng och myste och pratade. Och det var riktigt underbart att bara vara med honom, utan att behöva tänka på varje sekund som om det var den sista. Men jag skulle sakna honom otroligt mycket och det var nästan svårt att kolla på honom utan att tänka på hur dom kommande veckorna skulle bli. Utan Harry. 

Imorgon så skulle Harry iväg till sin audition, och jag hade fått följa med. Det var inte så långt så jag och Harry skulle ta en promenad dit medans hans  föräldrar åkte bil. Just nu satt vi uppe på mitt rum och bara pratade. Jag låg med mitt huvud på Harrys bröst och han lekte med mitt hår. 

"I know I've said this like a thousand times, but I'm gonna' miss you so god damn much." Jag satte mig upp igen och kollade in i hans ögon."You know that I mean it, right?"

"Of corse. But you don't know that I'm going to get through." Han kollade på mig med stora, ärliga ögon några sekunder innan han vände blicken mot taket.

"Oh come on, give me a break! Of course you're going to get to bootcamp! Probably win the whole thing too, so dont tell me you wont get through." När han inte sa någonting valde jag att styra smatalet åt ett annat håll. "Well what song are you going to sing?"

"I was thinking about 'Isn't She Lovely,'" sa han och kollade upp i taket i sökan efter inspiration till en annan låt. 

"Practice. To me. Now."

"Well are you-"

"Just sing Harry." Jag kollade på honom i någon sekund innan han kollade på väggen mittemot honom och började sjunga låten. Han sjöng lika bra som vanligt och jag visste att han skulle komma långt. När han var klar kollade han på mig förväntansfullt.

"If you don't get how good you are, then you're stupid. But when you're on the stage they will want somebody who seems profesionall, so just... just know that you are an amazing singer, okey?" Han kollade på mig ett tag.

"I am an amazing singer and you're not." Han kollade busigt på mig innan han sprang ut ur mitt rum. Jag var fortafarande förvånad men jag hämtade mig snabbt och sprang efter honom till hallen, då han bara kastade av sig strumporna och sprang ut genom dörren. Jag gjorde likadant och följde efter honom till gräsmattan där jag kom ikapp och tog tag i honom. Jag vände honom så att han stod vänd mot mig och skulle precis säga någonting förolämpande till honom när han la en arm runt min midja och drog mig närmre. Han kollade ner på mina läppar och bet sina egna innan han grepppade mitt ansikte och lutade sig fram i början av en kyss. Jag ställde mig på tå för att nå bättre och drog min händer genom hans trassliga lockar som virade sig runt mina fingrar. 

"I love you," mumlade jag in i hans mun och han log mod mina läppar.

"I love you too." Ett hemskt högt ljud kom bakifrån min rygg och jag hoppade till och vände mig snabbt om till synen av mamma som vinkade inifrån bilen vars tuta hon precis satt igång. Hon hade en busig glimt i ögat och jag var tvungen att få Harry att gå därifrån innan hon skulle skämma ut mig totalt.

"Sorry, curlyhead. You gotta go, the master of this kingdom has arrived! You cannot stay here, it is no safe!" halvropade jag i en över-dramatisk röst. 

"I shall leave this kingdom before this lovely damsel in distress gets into a heap of trouble!" sa han i en liknande röst och jag puttade bort honom.

"Oh, shut up. You're the one who's going to be by yourself the next few weeks."
"Which is why you will be the damsel in distress, because I can't save you while I'm shut out from the rest of the world."

"Whatever. I'll let you have his one, but only because I have so many other things that I'd rather do with you." Mitt i meningen började jag flina, och grimasen spred sig till Harry. 

"Hey, honey, can you help me carry all this food inside the house?" trängde mammas gnälliga röst igenom min speciella stund med Harry.

"Reality's calling. And it sucks," sa jag innan jag började gå till bilen för att hjälpa mamma med matkassarna. "See ya' tommorow!" lade jag till innan jag tog tag i två påsar och började gå in till köket. Någon minut senare var all mat där den skulle vara och jag gick upp till mitt rum. Jag satte mig på sängen och tog upp mobilen. Jag hade två nya sms, och båda var från Harry. På det första stog det 'Miss you like crazy already' och det andra var 'come to my house tommorow? Like when you wake up?' Jag svarade med 'sure thing <3 Miss you tooooo ;)' innan jag dagdrömde bort resten av dagen. Jag ville verligen att Harry skulle åka, men jag skulle sakna honom så sjukt mycket. Och jag var säker på att vi inte skulle, typ glida isär, men att prata i telefon är mycket mindre än att träffa en person på riktigt. Så när mamma ropade ner mig till kvällsmacka så hade jag redan tappat bort mig i en del ledsna tankar, och allihop handlade om att inte träffa Harry på länge.

 

---

Sorry för en kort del! :( Men jag har inte hittat tid alls, så ni får nöja er med det tills nästa del kommer. Ska försöka skriva på söndag, då har jag inget planerat i alla fall <3

(Tre dagar senare)

Jag låg vaken i sängen, helt nyvaken och lyssnade  på min familj som höll på där nere i köket för att fixa till min födelsedag. Efter ett tag hörde jag på fotstegen hur mamma sprang upp för trappan med pappa och Mike efter, lite långsammare. Mamma väste 'var tysta, annars väcker vi henne!' innan dörrhandtaget åkte ner och dörren långsamt öppnades. Min familj stod där, tomhänta och kollade förväntansfullt på mig. 

"Kom ner, gumman. Du ska få se en grej," sa mamma innan dom gick ner igen och förväntde sig att jag skulle följa efter, Vilket jag gjorde efter att jag tagit på mig en tjock munkjacka. Jag var lite förvånad, och aningens besviken. 

När jag kom ner i köket såg jag inte skymten av min familj. Jag tyckte att jag hörde något från vardagsrummet, vars dörr var stängd. Jag öppnade dörren och.... framför mig så var TV:n på och på soffbordet fanns det presenter, ljus, och mat som stog framdukat. Det var ljusslingor längs väggarna och några vita och ljusrosa ballonger med helium i. Jag var helt mållös. Och i mitten av bordet stod en stor, fantastisk, chokladig choklad-tårta. Min familj satt ner i soffan och sjöng i kör:

"Grattis! Happy sweet sixteenth!" Ett leende smög sig på mina läppar och det blev sörre för varje sekund. 

"Jag... ag vet inte vad jag ska säga. Tack!" Jag sprang fram och kramade om dom innan jag satte mig i soffan mellan mamma och Mike. 

"Öppna dom då! Öppna presenterna!" halvskrek mamma förväntansfullt. Hon var ivrig med presenter, och om jag inte öppnade dom tillräckligt fort brukar hon 'hjälpa' mig med det. 

 

Jag kom fram till skolan och efter Chelseas kram-attack på bussen så vart jag förberedd när resten av mina vänner sprang fram och kramade om mig, dom med. 

"Happy sweet sixteenth!" Skrek Emelie och Jessie samtidigt och kom fram i princip samtidigt, då dom kramade om mig. Vi gick in i skolan med armarna runt varandras axlar och vi småpratade lite. Emelie pressade mig på vad jag hade fått i födelsedagspresent (vilket för det mesta var smycken och presentkort) och vad jag önskade mig från henne. Chelsea ville att jag skulle bestämma vad vi skulle göra efter skolan för att fira att jag fyller år och Emelie ville ha detaljerna på hur det såg ut i vardagsrummet när jag kom ner. 

 

Resten av skoldagen hade varit bra, lärarna kunde skämma ut en ibland (som att be alla att sjunga för mig) men dom som jag kände (och tyckte om) var riktigt trevliga hela dagen. Harry hade kommit fram till mig mitt under lunchen och gav mig en kyss rakt på munnen. Lessie hade skickat mördarblickar till mig hela tiden så fort Harry vände ryggen åt henne. Det enda som inte stämde nu var att Jake hade undvikit mig hela dagen. Igår också, och jag förstod inte varför han inte ville se mig. Jag stod nu, hur som helst, utanför stället som vi skulle spela paintball på. Me 'vi' menar jag Chelsea, Emelie, Jessie, Harry, Jake och jag. Jag vart förvånad över att Jake hade sagt ja, han hade ju som dagt undvikt mig de senaste två dagarna. Hur som helst så var jag i lag med Harry och Jake, som båda hade insisterat på att hålla 'födelsedagsbarnet' ur fara. Vi tog på oss alla skydd som man skulle ha (inklusive en overall) och så kom instruktören som sa åt oss hur vi skulle sköta oss och hur alla vapen fungerade. När han var klar fick vi fem minuter på oss att gömma oss i den inhägnade skogen som tillhörde paintball ägarna. Det var det som var 'spelplanen'. Jag började springa åt den högra delen av skogen och Jag hörde hur Jake och Harry kom efter. Jag hittade en stor stenbumling några tiotal meter bort som jag gömde mig bakom. Harry och Jake sprang fram  till mig och andades med tunga andetag, som matchade mina egna adfådda. 

"Okey, guys, we gotta stick together, or we will loose. Got that?" frågade jag och dom nickade. Jag tyckte mig höra Jake mumla 'yes mam' men om vi skulle klara det här var lagkänsla viktig, så jag lät det passera.

"So if we are going to pull this off, what will we win?" frågade Harry ivrigt.

Jag kollade nöjt på honom en sekund. "I bet them on pizzas for the whole team if they loose. And if they win, we are gonna be the ones to buy pizza."

Jag kollade bort på Jake som började se ganska lite gladare ut. Han knöt sin näve och slog den mot Harrys. 

"Teamwork!" ropade han innan vi hörde tutan som signalerade på att spelet hade börjat. Vi smög fram i den otroligt gröna skogen i sökan efter det andra laget. När vi hade gått runt tysta och spända i någon minut hörde jag prasslet av några grenar ovanför mig. Jag kollade upp i trädet och såg Chelseas gigantiska flin innan hon tog sikte. Hon skulle precis skuta när något hårt slog mig till marken och jag kollade helt plötsligt upp i Harrys ögon, som endast var några centimeter från mig. 

"Damn it," sa han och jag kom på att Chelseas skott måste ha träffat någonting. 

"One down, two to go!" skrek hon. Harry hade åkt ut. Jag tog blixtsnabbt fram min egna paint pistol och sköt henne mitt på hennes säkerhetsväst. 

"Same here, hun'," sa jag och flinade. "That one was for Harry." Hon surnade till lite innan hon började klättra ner från trädet och lunka tillbaks till instruktören, som var borta vid stugan där all utrustning var. 

"You didn't have to do that, you know." Jag kollade in i Harrys ögon igen när sanningen flöt ut ur min mun. 

"Well what else could I have done? Pushed Jake on top of you?" frågade han med en sarkastisk röst. 

"You could have let her take me down, you fool." Jag log stot åt hans instinkt att rädda mig innan jag sa "You're supposed to go back to the instructor." Han reste sig och hjälpte sedan mig upp. 

"Fine, but when you come back, I'll tickle you 'til you take it back," sa han, och menade om att jag kallat honom 'fool'. 

"Whatever you say, Styles," sa jag och sprang in i riktningen där jag trodde att Jake var. Jag sprang några meter innan jag skymtade en av dom svarta overallerna man var tvungen att ha på sig. Jag smög fram, det skulle kunna vara Jessie eller Emelie. Jag började gå fortare eftersom att jag inte såg den längre. Jag skrek till när en hand som kom bakifrån pressades mot min mun. Av en reflex så kickade jag bakåt och spottade på handen. Jag hörde ett stön och jag vände mig om, där Jake stod och höll sig om sitt knä.

"Seriuosly? Spitting on the hand? What happened to the nice ole' Ella? Maybe she dissaperad along with the fifteen year old one." 

"Damn you. You scared me, okey? So just back off. And you havent been the nicest the last few days either, so you have no right to...to judge me on this!" skrek jag. Jag var arg, det var ju han som hade undvikit mig och nu skrämmer han mig och blir sur på mig för att jag gör självförsvar.

"Well your rejection still stings pretty much," sa han och bara kollade på mig. 

"My rejection? Why cant you just accept that I'm Harrys girlfriend, not yours? If you at least tried to, I don't know, fight for me I might have gotten bad feelings about it or consider you as a romantic interest, but all you did is avoid me! Which didn't help your case, now did it?!" ropade jag. Helt plötsligt började han le triumfaktigt och när jag frågade vad det var lite misstänktsamt så svarade han

"So what you're saying is that  you want me to fight for you?" Han log ännu bredare när jag inte sa någonting på ett tag. Till slut kom orden tillbaks. "It's not that, I'm just... " Jag kom inte på något bra att säga så tillslut sa jag bara "We have to win." 

"What?" Jakes förvirrade min kom fram och jag förtydligade mig.

"Th paintball match. I don't have the money to buy pizzas." Vi var tysta en stund innan Jake skrattade till lite.

"Well lets win this thng then," sa han innan han tog tag i min han doch drog med mig genom skogen. När jag började gå själv höll han min hand några sekunder till innan han släppte taget ch hans hand åkte till pistoolen. Vi sprang genom skogen ett tag till innan vi hörde Jessies och Emelies gräl. Vi sprang fram och jag sköt ner Jessie som svor åt mig och gick iväg. Jag siktad epå Emelie och gjorde stoppade in en ny färgkula. Emelie började sikta mot mig och Jake greppade min hand och fällde mig ner till marken. Han slängde sig på mig och skyddade mig från Emelies skott. 

"It's not that serious. I could have taken her down," sa jag och jag kollade upp i Jakes nacke. 

"I know." Han ställde sig snabbt upp och sköt en grön färgkula på henne, som ttäffade mitt på västen. "But if I would have let you I couldn't have proven to you how skilled I am with this." Han gav mig ett 'bländande leende' och hjälpte mig upp innan vi gick bort till dom andra.

 

---

Det tog mig lite mindre än 2 timmar att skriva den här delen. Det var någon som frågade förut, så aa...

Förlåt men det kommer ingen ny del idag, jag ska ha prov imorn och har glömt plugga.. jag har mycket att plugga på... men jag gör så fort jag kan! 

Jag kom in i Mr. Williams klassrum fem minuter försent, och det blev ju självklart hemringning. Själv fattade jag inte hur tråkigt det måste vara att lära ut historia. Dt var ganska meningslöst att lära sig det också, men det var ingen mening med att säga det till alla vuxna. 

"Sorry I'm late. The bus wasn't on time." Jag gick och satte mig vid Chelsea som var den enda jag egentligen kände i den här lektionen.

"That is an overused exscuse, Ella," påstod Mr. Willam. Det var sant, men den var faktiskt sen den  här gången.

"But it's not my fault that most busses are late," påstod jag. 

"I would like to hear the true story of why you came in five minutes late, miss." Han skulle inte ge sig, det såg man på hans kroppspråk och jag årkade inte med alla vuxna som aldrig trodde en.

"Fine, let's hear a uniqe story, shall we?" frågade jag med en aningen dramatisk ton i rösten. Sen fortsatte jag

"Well firstly I got picked up by a spaceship full of aliens, who took me to the magical land of mustaches. It happened right after breakfeast actually, and then there was this big bear that wanted to kill the nice and fair king, the biggest mustache on that planet. So they gave me a pink laser sword, like thw ones from Star Wars and they made me kill the bear. When I had destryed the evil spirit in the bear it transformed into a cute bunny (with a little mustache) and it became a legal citizen in the kingdom of mystaches. Then there was a double rainbow and they let me down on earth again. So sorry if I was five minutes late, just had to save he mustache world before I could do anything else." Jag hörde några i klassen fnittra till lite, och någon längst bak brast ut i gapskratt. Jag kollade på Mr. Williams som såg ut att försöka inte skratta till och lyckades inte se arg ut.

"Go down to the principals office. Now." Även om han tyckte om min historia 'kallade rollen som lärare' för mycket och jag var ju tvungen att få en bestraffning. Såklart. 

"Whatever. I'll just call the mustache king and let hom deal with this later," sa jag innan jag gick ut ur klassrummet och tog höger, som ledde till rektorns kontor. Det här bådade inte gott. 

Precis när jag gick runt hörnet kom Harry fram. 

Han kramade om mig "Hey, girlfriend," viskade han i mitt öra. 

Jag tog ett steg bakåt och kollade in i hans underbara, gröna ögon. "I love hearing you say that."

Han gav mig ett leende innan han sa "Gotta get to class, sorry!" och skyndade iväg igen. 

Väl framme vid kontoret så satte jag mig i soffan efter att ha knackat på dörren. Hon var känd för att inte svara på dörren snabbt. Jag tog upp mobilen och kollade igenom dom två sms jag hade fått. Det en a var från mamma (som vanligt) och hon skrev bara att hon skulle komma hem sent ikväll. Det andra var från Emelie där hon skrev att hon inte ville bråka längre. Själv tyckte jag inte att bråket hade vaigt särskilt allvarligt, men man får ju ha olika åsikter. Och det såg Emelie till att ha hela tiden. 

Jag skulle precis sätta i hörurarna till mobilen när dörren öppnades, och eftersom att jag inte var med på det hoppade jag till lite grann.

"Oh, sorry dear, I didn't mean to startle you!" sa Mrs. Smith. Hon verkade snäll, men det var bara ytan. 

"It's fine."

"So what did you want?" frågade hon.

"I was sent here by Mr. Williams because i was five minutes late and since he didnt belive the bus was late, i had to give hom an uniqe exscuse. It was pretty amusing, really," sa jag medans hon studerade mitt ansikte efter några tecken som sa att jag ljög. Vilket jag inte gjorde. 

"Alright then. I'll mail your mother and that is that." Hon viftade med händerna mot korridoren i tecken på att hon ville att jag skulle dra därifrån, vilket jag med nöje gjorde. Mamma skulle flippa ur och pappa skulle antagligen inte ens märka det eftersom att han var på resa med jobbet hela tiden. 

 

---

Sorry att det blev ett kort kapitel, men jag måste lägga mig, har varit trött pga. sömnbrist hela veckan :( 

Men jag LOVAR att skriva en ny del imorn, eller en fortsättning på den. Gonatt alla underbara läsare!!!

Ännu en gång: sorry för tråkigt, kort kapitel... men jag ha allt planerat! <3

När jag vaknade morgonen därpå så sken några solstrålar in genom de små hålen i rullgardinen. Jag skulle ha fixat det problemet för länge sen, men det hände aldrig och nu var det nästan bortglömt. Jag låg kvar i sängen ett tag till innan jag långsamt satte mig upp och sen ställde mig på på det kalla trägolvet. Jag kollade på klockan och bestämde mig för att jag skulle hinna ta en snabbdusch och hoppade därför in i den efter att ha satt upp håret i en bulle längst upp på huvudet så att det slapp bli genomblött.

När jag klev ur sprang jag in till mitt rum igen, med en handuk runt min kropp. Jag tog på mig ett par svarta jeans och en grön munkjacka eftersom att det tydligen skulle bli regningt idag.  När jag sprang nerför trappan  var köket tomt, eftersom att mamma jobbade nattpass just nu och skulle inte komma hem förrän om några timmar. Jag fixade en omelett och delade den på mitten. När jag hade lagt ner halvorna på varsin tallrik så ropade jag på min brorsa.

"Frukosten är klar!" När han inte kom ner och jag inte hörde ett enda ljud från övervåningen rusade jag upp. Jag hade fullt upp med saker att göra redan innan jag behövde väcka min brorsa, som tog evigheter på sig att vakna. 

"Hörru, Mike, du måste vakna! Skolbussen åker om en halvtimme och du är fortfarande kvar i sängen!" sa jag och skakade lätt till honom.

"Okej! Jag kliver upp!" Han var sann till sitt ord och stod nu på golvet i pyjamas och bara kollade på mig. "Har du lust att flytta på dig?" frågade han ironiskt och gick ut genom dörren när jag hade ställt mig åt sidan. Någonting irriterade honom.

Min mobil vibrerade i fickan och jag blev aningens besviken när det var 'mamma' som lös upp på skärmen. I sms:et stod något om hur mycket hon saknade mig och att hon letade efter bättre jobbtider och en massa sådant. Sådant som  hon brukade säga.

 

Jag klev ut ur bussen efter Chelsea och en fräsch vindpust blåse mig i ansiktet och jag tog några andetag i den friska luften. Den verkade helt himmelsk efter bussens kvävda lukt och det lilla syre som var kvar var bara illaluktande. Jag väcktes ur mina tankar av att Harry ropade på mig och kom springandes mot mig. 

"Hey. So whats up?" Jag visste fortfarande inte vad som skulle hände efter förra kvällen. Jag var förvirrad och det var antagligen Harry med.

Han satte händerna på sina knän och tog några andfådda andetag innan han pustade fram "We need to talk. After school. My place." 

"Sure. Is your mom gonna' be home?" Jag gillade Harrys mamma, men om vi skulle prata om.. sådana saker så skulle det kännas lättare om man slapp vara försiktig i vad man sa. 

"'Course not. Guess why I picked my house," sa han innan han började gå tillbaks till skolhuset. Jag sprang efter och tog tag i hans hand för att sakta ner honom.

"Well can I at least get a 'good-morning-hug'?" frågade jag och ett busigt leende spred sig sakta på hans läppar. Han omfamnade mig och jag la mina armar runt hans hals. Han drog sig lite bakåt så att han kunde kolla in i mina ögon. Han lutade sig fram och jag kände hans andedräkt på min överläpp. Sen lyfte han upp mig och jag hamnade över hans axel. Han höll i mina ben och jag började sprattla med armar och ben, men hans tag om mina ben hårdnade bara och jag började banka lite löst på hans rygg. När det inte heller gav någon reaktion så gav jag upp och mitt ansikte hängde lite löst vid mitten av hans rygg. 

Jag suckade djupt. "Why me?" sa jag dramatiskt och suckade ännu en gång.

Jag kände hur hans överkropp började skaka en del när han skrattade och började gå in i skolan. Jag hade ingen aning om vart han förde mig, men jag slår vad om att alla stirrade. 

"Put that girl down!" kom Mrs. Browns gälla röst och jag var tacksam över att han i alla fall hade lett mig till rätt klassrum.

"Yeah. Put me down," höll jag med samtidigt som jag fick komma ner på marken igen. "And dont forget that you're a moron!" ropade jag till honom innan jag spurtade in i klassrummet och satte mig i stolen innan han fick tag i mig igen.

"Ella! That's not vey nice! Say that you're sorry." Mrs. Brown höll alltid på och överdrev med såna småsaker och (ja, för att retas,) så sa jag 

"That you're sorry."

"Do you want to go to the principals office, Miss?" 

"I'd rather not," sa jag och hennes min surnade till.

"Are you trying to smart me out or make fun of me?" frågade hon i ett gällt rop.

"Not intentionally." När Mrs. Brown fortfarande inte sa något utan bara surade så gav jag upp. Det var trots allt hon som skulle ge mig betyg i Engelska. "Fine, I'm sorry abou what I said to you," sa jag riktat mot Harry men menat för Mrs.Brown att höra. "What now?" sa jag och höjde ögonbrynen när hon fortfarande inte sa något. 

"The point of this is that you're supposed to mean it," sa hon och Harry började flina åt mig, vilket inte Mrs. Brown såg eftersom att hon fortfarande inte var nöjd med min förlåtelse. Jag höll inne både mitt rull med ögonen och den djupa sucken som jag så gärna ville släppa ut.

Jag vände mig till Harry. "I'm very sorry and I didn't mean what i said before. About you being a moron." Mrs. Brown var tydligen fortfarande inte nöjd så jag la snabbt till "You're not a moron."

Mrs. Brown kollade på mig någon sekund till innan hon vände sig till resten av klassen som säkert skulle berätta om hela historien på facebook senare eller något. 

"And let the class begin!" sa hon medans jag klappade stolen jämte mig i tecken på att jag ville att Harry skulle sätta sig där. Vilket han gjorde med ett riktigt leende och viskade 'moron' intill mitt öra.

 

Jag slog mig ner i fåtöljen mittemot soffan som Harry satt i. Vi hade precis kommit fram till hans hus efter att skoldagen var över. Vi satt tysta en liten stund innan han sa

"About last night, I'm confused."

"That makes two," sa jag, vilket kanske inte hjälpte, men i alla fall.

"So... what do you want this all to mean?" frågade han försiktigt och kollade på mig.

"I don't know," ljög jag. Jag visste precis vad jag ville. Jag ville att jag skulle kunna kalla Harry för min, jag ville att han skulle vilja det, jag ville att Lissie sulle dö, jag ville att allt som var så lätt att tänka inte skulle vara så svårt att säga. Men helst ville jag kyssa honom, just nu.

"What do you want me to want this to mean?" frågade jag när jag inte kom på något bättre.

"Can you come over here?" frågade han och pekade på sätet jämte honom i soffan. Jag lyfte mig upp ur fåtöljen och gick bort till soffan innan jag sjönk ihop i de mjuka soffkuddarna. Harry la en arm runt mina axlar och jag lutade mitt huvud mot hans axel.

Sedan fortsatte han med "I want you to... love me I guess." Helt plötsligt blev jag riktigt frustrerad.

"So you havn't noticed how I smile everytime I see you, or how jelous I get whenever any other girl even looks at you with the desire I'm feeling? Or how my mood gets a thousand times better whenever you're around or how I just, allways, whenever you come around, try to at least look presentable? Because if you haven't, then you're either blind or just plain stupid."

Han kollade på mig lite innan han började le som den idiot jag precis föreslog att han var.

"So you... like me?" frågade han. 

"No, I just happened to kiss you back with all passion I had last night." Jag spärrade upp min ögon i ironi men han skrattade inte som han brukade göra när jag var ironisk. Han kollade på mina ögon, men det kändes som om han såg igenom mig. Jag kollad ner på hans läppar, som verkade riktigt röda och mjuka. 

Han började luta sig fram och när det var en liten bit kvar orkade jag inte med det långsamma tempot. Jag kastade mig på honom och var mer än tacksam att hans mamma inte var hemma. Jag hade lyckats knocka ner honom och låg nu ovanpå honom i soffan medans hans händer sökte sig upp till mitt ansikte som hade blivit varmt på grund av min skyhöga puls. Han satte sig upp igen, och eftersom att jag inte var redo på det ramlade jag ner på rygg och mina armar runt Harry tvingade ner honom efter mig. När han började kyssa resten av mitt ansikte fick jag chansen att säga

"Harry, can we just sort our relationship out first." Min röst kom ut lite skakigt, påverkad av kyssen.

"We are" sa han och jag kände hur hans läppar började le mot min högra kind. 

"So does that mean..."

"That if you want to, we are now officially in a girlfriend/boyfriend relationship." Harrys röst var också lite skakig och jag var glad att det inte bara var jag som var påverkad av våra kyssar.

"Well that settles it," viskade jag i en nyvaken röst. Han stönade, ett mörkt ljud från inuti hans bröstkorg och jag log inuti. 

Jag hörde hur ett ljud som när man låser upp en dörr som kom från hallen. Dörren öppnades och Annes röst for in i vardags rummet.

"Is anyone home?!" 

Harry hoppade upp i sittande ställning som om han hade blivit bränd och jag sprang tyst över till fåtöljen och hann dra fingrarna genom mitt hår några gånger innan Anne kom in. 

"Hey, how was your day honey? Oh, hi there, Ella! Nice seeing you again." Jag log och hälsade innan Harry beskrev sin dag lite kortfattat. Han ursäktade oss upp till hans rum och när vi kom upp så vågade vi inte göra något liknande det vi gjorde innan Anne kom hem eftersom att hon var här nu. Vi pratade ett tag, om allt och inget och jag berättade om att min brorsa verkade vara lite nere på senaste tiden. Det var skönt att få prata ut om det och efter ungefär en timma var jag på väg hem igen.

 

Jag kom in genom ytterdörren och välkomnades av ljudet av TV:n. Mike satt i soffan och jag satte mig ner med en duns jämte honom. 

"Så vart har du gjort idag då?" frågade han med ett glatt ansiktsuttryck. 

"Inte så mycket, jag var hos Harry ett tag," förklarade jag och rodnade lite när jag tänkte på vad vi hade gjort innan Anne kom in. Men lyckligtvis så märkte han inte det och jag passade på att ställa samma fråga till honom.

"Jag redade ut några saker..." sa han frånvarande.

"Vilka slags saker?" frågade jag och armbågade honom lekfullt i sidan medans jag vickade med ögonbrynen.

"Om du inte frågar om mitt kärleksliv frågar inte jag om ditt, okej?" sa han.

"Deal." Jag ville egentligen veta vad det var, men han hade en poäng. Om han skulle vara ärlig mot mig skulle jag vara tvungen att var ärlig mot honom. Och i nuläget var inte det en så bra idé.

 

Resten av skoldagen flög iväg, och den var helt Lissie-fri. 

"No, I'm sorry Emelie, but I can't come to get you ready for your date!" ropade jag i telefonen som just nu var kopplad till Emelies. Jag hoppade på bussen som åkte till Jakes hus där han redan satt och flyttade in ett säte när han såg mig. Jag ick fram och satte mig ner medans jag fick en utskällning om att inte lova saker man inte kan hålla från Emelies röst som kom ut ur elefonens högtalare.

"I gotta hang up now, see ya tommorow," ropade jag fort och la på innan hon hann säga någonting mer.

"Your mom?" Jake gestade mot mobilen som jag stoppade ner i min skolväska. 

Jag skrattade till. "No, Emelie. Though I understand that you might think that," sa jag och gav honom en lekfull men förstående blick.

Han kollade på mig mistänkt innan han svalde sanningen och sa "Oh. Right."

"So how long does the bus-ride to your house take?" frågade jag. Jag brukade gå till hans hus när vi skulle öve med bandet och distansen mellan våra hus var kortare än från skolan och till hans hus.

"Usually about twenty minutes," svarade han och vi blev tysta ett tag innan jag sa "So about, you know, after I ran into you when I rushed out from the girls toilets... I think we should.. Keep our relationship on a friendly level."

Jag tyckte att ett ansiktsuttryck hamnade på Jakes ansikte men det försvann innan jag hann lista ut vad han egentligen tyckte om det.

"I agree, I mean, it would be..." började han men kom inte på slutet på meningen och tystnaden mellan oss verkade öronbedövande, fast att resten av bussen var stökigare än vanligt.

"So have you practiced anything new on your drums? Or started a new song? No offence, but I'm getting tired of the old ones, we play them all the time," frågade jag Jake, som också skrev låtarna. 

"I've started a new song, but I figured you might want to help me finish it because I'm just stuck," sa han och jag nickade ett 'ja'.

"Cool." Resten av bussturen ble tyst och kanske aningens pinsam. 

Väl framme hoppade vi ut ur bussen och börjde gå den lilla biten som var kvar till Jakes hus. När vi hade kommit in genom ytterdörrarna tog vi av oss skorna och ytterkläderna.

"Hello! Is anybody home?!" ropade Jake ut i det stora huset, men vi fick inget svar vilket signalerde på att vi var själva i huset. Just nu hade jag mycket hällre slappnat av i Harrys hus men han jobbade på bakeriet idag och slutade strax innan vi skulle börja öva.

Jake ledde vägen till soffan och vi slog jag slog mig ner vid andra armstödet och drog upp knäna till min haka. "Soooo..." Jake drog en hand genom sitt hår och gav mig tecken som visade att han ville att jag skulle börja prata.

Jag suckade djupt. "Well shortly me and Harry are best friends, though you already know that and ever since last summer I've... Gotten feelings for him that are way over the friendly level, and I just don't want to loose our friendship and destroy it by.. I don't know, akward sliences and such? And well sometimes I just can't keep my emotions in and I'm just so, very confused about what to do."  Jag berättade om resten av vad som hade hänt, om hur ingen verkade tycka att vi någonsin skulle kunna bli ett par, ja om allt kort sagt. Desto längre in i förklarandet så började Jake rynka pannan, och vecken blev djupare desto längre jag kom.

"And that is why I'm just... upset at times,"avslutade jag med. "If you didn't want to hear me out all you had to do was tell me," sa jag när han inte verkade bli gladare fast att jag var klar. 

Jake kollade på mig ett tag. Sedan sa han "No, I did want to hear you out. It's just that your problems arent what I hop-thought it would be."

"Oh. Well it's just really annoying when the person you love has no idea about it, isn't it?" Jag kollade på honom och hoppades att han skulle skaka av sin sura min, men den blev bara ännu mer komplicerad.

"Yeah, sure." Hans min blev mörkare, han verkade riktigt arg idag. Som jag då. 

Resten av tiden vi var hos Jake lärde han mig att spela på hans X-Box. Han hittade inte låten han hade skrvit ner och orkade ändå inte skriva klart den nu, eller det är vad han sa i alla fall. 

"Hell YES!" skrek jag och hoppade upp från soffan i Jakes rum när jag körde förbi honom i mål och kom på första plats. När Jake försökte se sur ut så förstod jag att det var någonting på tok.

"What are you smiling abo- NO! It's not any fun if you let me win! Moron..." muttrade jag och Jake började skratta.

Helt plötsligt blev jag frusterad. "What could ever be funny enough to make Jake laugh?" undrade jag högt, och han vek sig på mitten och skrattade bara ännu mer. Jag började småfnittra lite och efter några sekunder var jag på golvet och försökte få lite syre mellan skratten, vilket var lättare sagt än gjort. Så ja, jag skrattade åt ingenting och vet du vad? Jag har inte skrattat så mycket på länge, så det kändes bra. 

Jake hade lugnat ner sig tillräckligt för att klämma ut orden "Your face! Oh my god you didn't understand I let you win?!" och sen böjade han gapskratta igen.

Dörrklockan ringde och Jake reste sig för att gå ner och öppna dörren medans jag la ner min kontroll på soffbordet innan jag skyndade efter honom.

"Hey man!" Jakes röst for från hallen och in i vardagsrummet där som jag just sprang genom. Väl framme vid dörren såg jag Harrys ansikte som bröt ut i ett leende när ha såg mig. Åh, gud hans leende. Jag log tillbaks och gav honom edan en skum min och han började småskratta lite.

"Stop giggling." Jag ville egentligen inte att han skulle sluta men det vågade jag inte säga.

"Men don't giggle, we chuckle," sa Harry och jag började själv småfnittra.

"Another way to prove your manhood, Harry? Really?" Han var så gullig när han höll på sådär och jag kunde inte stoppa orden från att komma ut.

"She´s right, you dork," flinade jake åt Harry och på mindre än en sekund så hade Harry hoppat på hoom och de började bråka, fast på skoj såklart.

"I surrender! Give me a break already!" brast Jake ut efter någon minut. "You're not a dork!" Jag tyckte mig höra att han la till något annat ord, som  ungefär "moron" som jag sa till honom tidgare, men det gjorde lyckligtvis inte Harry.

Vi fortsatte spela X-Box och nu när Harry var här så gjorde Jake sitt bästa och jag stod kvar changslös och kunde inte ens hoppas på att komma på andra plats. Killar. Var medveten om att jag mentalt rullade ögonen när jag tänkte det. 

Efter ett tag var alla i bandet här och vi började öva uan den lilla publiken. Resten av bandet består egentligen bara av gitarristen Oliver och pianoisten Mark. Själv spelade jag också gittarr fast hela tiden andra ackord och ljuden blev faktiskt ganska bra när vi höll på så. När vi var halvvägs igenom andra låten så kom Chelsea och ursäktade att hon var sen. Och ännu tio minuter efter det så kom Lissie och det enda hon sa som ursäkt var 'fashionably late'.  Jag pratade lite med Chelsea medans Lissie stog och pratade med killarna. Jag kollade bort mot Harry och såg att han redan kollade åt mitt håll, men vände blicken när han märkte det. Och jag blev helt varm inuti. Helt plötsligt så hörde man hur Lissie ropade gällt "But you said you were going to teach me to play the guitar!" och känslan försvann på direkten.

"Well... wait, no I did't!" sa Harry. "I don't even know how to." Jag förökte hålla skratten inne men det gick bara inte. Lissie gav mig en blick och jag brast ut i skratt. Vilket gav mig ännu fler arga blickar, och alla från Lissie.

När jag väl var på väg hem så hade Harry sagt att han kunde följa med mig på hemvägen som vi gick, eftersom att det började bli mörkt ute. Det började regna när vi hade kommigt några meter bort från Jakes hus. När vi hade kommit en bit på vägen så sa Harry, helt ur det blå

"I'm going to audition for X-Factor. Next week." Först blev jag helt stum. Han är ju bra på att sjunga, men det här hade aldrig varigt aktuellt för honom. Jag hade föreslagit det en del gånger, men det hade alltid blivit nej.

"Really? What made you change your mind?" frågade jag lättsamt.

Harry var tyst en stund, som om han undrade ifall han skulle berätta eller inte. "I'm not going to, like, kill you or something," la jag till när han fortfarande inte hade sagt något.

"Well Lissie told me I should, and she thinks I have a good voice and I told her I would to make up for not being able to teach her to play the guitar," sa han snabbt och det tog någon sekund innan jag fattade vad han sa. Och när jag väl gjorde det blev jag förbannad. Riktigt, riktigt förbannad.

"So what you're telling me, is that you listen more to a girl that hasn't noticed you before school started this summer again, than me, your best friend that has allways, ever since I first saw you liked you and became best friends with you at once and hasn't had a single fight with you? Like, ever." När orden kom ut märkte jag hur korkad jag lät. Jag borde ju vara glad att han äntligen gjorde det jag hade sagt t honom hela tiden, men jag kunde inte komma förbi faktumet att Lissie av alla människor skulle ha fått honom att ta det beslutet. Det gjorde ont, att hennes åsikt tydligen vägde mer än min, trots att jag hade stöttat honom hela hans liv och bara.. vart hans bästa vän över huvud taget.  

När han inte svarade utan bara kollade ner i marken så började jag gå snabbare, jag orkade bara inte med det här längre. Jag ville dö, eller stänga in mig på mitt rum resten av mitt liv och bara låta pizzabudet komma in. 

Jag kände hur något tog tag i min handled och jag vände mig. Och där stod Harry. Såklart.

"Ella, just listen to me, I had second thoughts about since you said tha-" Jag avbröt honom med att skrika

"Well Lissies opinoion is obviously he one that mattered the most in the end, isn't it?! And you know what? Go have fun at X-Factor,  I dare you to go and leave me by myself as the greatest birthday present ever! Because you stink and, I can't stand even looking at you and if I had the chance I woul-" Jag hann aldrig berätta vad jag skulle göra innan Harry släppte taget. Jag tänkte att det var tecknet på att han ville att jag skulle gå och det tänkte jag göra. Men istället för att låta mig gå så tog sina armar och tog tag i mina axlar samtidigt som han kollade mig i ögonen.

Han slickade sig om läppara och ja stod som förstelnad. "I could try to explain, but the short explanation would just have to be... I love you. Like more than a friend" sa han och fjärilarna började flyga runt i magen. han kollade in i mina uppspärrade, gröna ögon. Sen kom hans ansikte snabbt närmare och hans läppar pressades mot mina. Regnet öste ner nu och jag trasslade in mina händer i hans blöta, lockiga och helt underbara hår  och tryckte honom  mot mig. Han kysste mig hungrigt, passionerat och jag älskade känslan av hans mun pressad mot  min. Hans tunga gled lättsamt över min underläpp och jag öppnade mina läppar och gav honom tillåtelse in. Vi började gå mot skogen, och jag såg inte vart ja gick, för jag var för fokuserad på hur det här var exakt vad jag alltid velat skulle hända. Jag kände hur ett träd pressades mot min rygg medans Harry fortsatte att vilt  kyssa varenda del av mitt ansikte. Jag kunde inte hålla mig längre utan drog hans huvud så att våra läppar möttes iännu en hungrig kyss. 

Jag mumlade tyst "I love you too. More than ever." Det gav mig känslan av Harrys leende mot mina egna läppar och där han rörde mig kom känslan av en eld efter hans försiktiga fingrar. Jag blev helt knäsvag och tappade balansen. Jag föll till marken med Harry ovanpå mig och vi hamnade i en hög av löv. Röda, oranga och gula löv flög omkring oss. Under trädet som vi ramlat in under fick vi skydd av från regnet medans vi utforskade helt nya ställen som jag bara drömt om att någonsin kunna komma till. Harrys händer hittade sin väg upp till mitt huvud och medans han var ovanpå mig och ändå ville jag komma närmare. Men precis när jag tänkte dra av mig tröjan var det som att en iskall schock kom över mig. 

"Harry, I'm sorry but I have to stop here. Mom will be waiting for me," sa jag men jag ville verkligen inte sluta. Men jag var tvungen. Och lyckligtvis så hade Harry lite vett kvar i kroppen och han ställde sig upp. Han sträckte ner handen och hjälpte mig lätt up.

Och de var den bästa kvällen i mitt liv. Någonsin.

 

---

Lite spännande kapitel eller?

Chao! Älskar er som läser, och kommentera gärna! :D <3

"Ella, can I talk to you" Harrys röst var fortfarande isig när jag följde efter honom. "Alone" la han till när han såg att Jake försökte hänga på. 

"Whatever, man" muttrade Jake och gick bort till skåpen. Jag och Harry vandrade bort till den nu öde parkeringen. Han lutade sig mot ett träd som stod vid kanten av av parkeringen. Det var en gammal ek som höll på att dö och den skulle antagligen tas bort nästa vecka eftersom att den stod ostadigt och riskerade att ramla omkull. Jag satte mig ner i skräddarställningmedans jag väntade på att Harry skulle säga något. När han inte gjorde det så frågade jag

"What did you want to talk about?" Efter ännu en stunds tänke-tid svrade han

"I don't know how to say this but... I guess I don't want you to, like, date Jake."

"Why not? I mean he's a great guy and stuff. And for the record I'm not dating him." svarade jag honom. Jag var verkligen förvirrad.

"I know that he's a great guy and that you two aren't, like, a couple but... It would just be kinda weird to have my two best friends going out" sa han långsamt, med tom röst och neutralt ansiktsuttryck.

"But-" började jag men Harry avbröt mig.

"Can we talk about something else? Because It's getting... um.... weird."

"Sure." Jag var lite chokad eftersom tt det var han som hade tagit upp ämnet, men som sagt ville jag inte att det skulle kännas obekvämt mellan oss. "Well has anything new happened since... last period I guess?" fortsatte jag med ett lättsamt skratt när Harry inte gjorde något försök på samtal.

"Well Lissie left a note in my locker with her number on it. Wanna see?" Då förstod jag varför Lissie inte kom och hånade mig med en gång efter att jag hade gått in i tjejtoan. Och det var inte vad jag hade väntat mig att Harry skulle säga. Alls.

"Sure" sa jag nog lite för snabbt och han tog upp lappen ur jeansfickan. Det var en vanlig lapp från ett skrivblock och på lappen stog det 'Hey Harry! I'm sorry i din't think of giving you my number when we were talking after Ella left (and I had a great time by the way) but anyways. So here's my number, so call me (maybe)  xoxo Lissie <3' och hennes nummer var nerkladdat i vänstra nedre hörnet. Det luktade starkt med tjejparfym och när jag hade läst klart gav jag tillbaks lappen till Harry.

"So do you think I should call her?" frågade han till min förvåning. Jag kände hur jag blev avundsjuk och jag började mådde illa. Jag var tvungen att komma över mina känslor, och om han var ihop med någon annan kanske det skulle bli lite lättare?

"Absolutely! I mean Lissie, the schools most popular girl, doesn't give her number to many guys I've heard." Också lite för fort, men Harry verkade ha något om irriterade honom för hans panna var rynkad och hela han såg lite sur ut.

"I think I'll do it after school then. Thanks for the advice, El" sa han med ett leende men det var något so inte stämde med det. Det var bara hans mun som log, ögonen såg lite... dystra ut. Jag han inte tänka mer på det för skolklackan ringde i en signal att våran nästa lektion började och vi började gå i tystnad mot skolbyggnaden igen. Jag tänkte efter att tag och men gav snabbt upp och frågade Harry om vilket ämne vi skulle ha nu.

"I'm pretty sure that we have  drama til' lunch" sa han och då mindes jag. I den lektionen var Harry, Lissie, Jake, Chelsea och Jessie bland annat med. 

"Oh crap! I havent memorised the lines for the school play!" sa jag högt, men inte tillräckligt högt för att det skulle räknas som ett rop.

"But didn't Mrs.Brown say something about changing some parts so memorising it all wouldn't be too important? I think she mentioned something like it at least" lugnade han mig. 

"Thanks Harold" retade jag honom. Jag visste att han hatade när man kallade honom för det, och det var egentligen inte ens logiskt att kalla honom det för han heter inte Harold.

Han försökte greppa tag om min arm så han kunde kittla mig men jag var snabbare och började springa mot skolhuset. Jag hörde hans klumpiga steg bakom mig och jag sprang lite långsammare så att nästan kom ikapp innan jag sprintade iväg ännu snabbare. Jag kom fram till dörren in till skolan och sprang igenom korridorerna till klassrummet vi skulle vara i. Jag saktade ner lite för jag hörde inte Harry bakom mig och precis när jag skulle kliva in genom den redan öppna dörren så drog Harry tillbaks mig ut i korridoren igen och jag skrek till av en reflex. Mrs. Brown kom ut och skällde ut oss lite om att inte komma sent och att inte stöka runt men jag lyssnade inte för Harry hade fortfarande armarna runt mig. Till slut gick hon in i klassrummet och Harry släppte taget om mig när vi gick in efter henne. Jag slog mig ner där ja brukade sitta, längst bak mellan Chelsea och Harry, mittemot Jessie och Jake.

"So today I'm just going to go through the script for the play and if we have any time left we can practice it and if anyone wants a different character to play we can fix that too. Any questions on that before i give out the script?" frågade hon. När ingen sa något så började hon dela ut manusen. När jag fick mitt började jag klottra fram lite små figurer med stora, söta ögon. Jag älskade att måla, rita, i princip allt kreativt med en penna. Mrs. Brown började gå igenom skriptet och just nu hade jag rollen som affärsägaren. Jag hade inte många rader men jag brydde mig inte särskilt mycket om jag ska vara ärlig. Lissie hade huvudrollen (självklart, hon var en riktig drama-queen) och mina kompisar hade roller som liknade mina förutom Harry som spelade Lissies pojkvän. Och när Mrs. Brown hade gått igenom manuset helt och hållet hade det redan kommigt två romantiska händelser mellan Lissie och Harry i det. 

"So before we practice, is there anybody that feels uncomfortable with their role?" frågade hon. Jag hade väl väntat mig att Harry skulle vilja byta roll, men det sa han inte i alla fall och det gjorde mig lite (okej, mycket) irriterad. Jag fösökte svälja min ilska, för han kunde ju spela en roll i en dum pjäs utan att behöva ha några speciella känslor för Lessie. Det gick sådär.

"Well that's great! Now we can start practicing, and if we're quick we'll probably have had time to practice the whole play by lunch." Jag kunde inte fokusera på pjäsen över huvud taget för jag var nervös inför när Harry och Lissie skulle spela romantiska. Efter cirka tjugo minuter så satt Harry på en stol med två stolar jämte sig (som skulle föreställa en soffa) där Lissie låg med huvudet på Harrys lår och kollade upp i Harrys ögon, som i sin tur kollade ner på Lissie. 

"I love you, you know that right?" sa Harry och jag höll på att spy.

"Of course I do, but... " Sa Lissie och jag satt på stolen med mina händer på armstödet i ett stenhårt grepp.

"But what?" sa Harry.

"Wait, Harry you need more expression! Sound really hurt, imagine you mother told you she doesn't love you or something" avbröt Mrs. Brown Harry raskt. Jag fick ännu svårare att andas. Harry hade redan haft så mycket känslor i hans röst att det kändes som om mina tarmar hade knutit en knut på sig själva.

"But what?" försökta Harry igen med mer känsla och Mrs. Brown nickade gillande. 

"Nothing. Forget it. Love you too, John"(vilket är namnet på Harrys karaktär) sa Lissie efter en liten stund. Hon reste sig så att hennes överkropp tog stöd från hennes armbågar medans hon lutade sig upp och pussade 'John' på kinden. Harry rodnade lite och det var de enda jag tänkte på resten av tiden fram tills tio minuter senare, då Harry och Lissie var på en dejt och pratade som turturduvor.

Sen kom min del då Lissie skulle in i min bokaffär och köpa några böcker. 

"Hello, how can I help you?" frågade jag med ett falskt leende på läpparna när Lissie kom in i min 'bokaffär'.

"Mrs. Brown, she's doing it wrong! She's supposed to say ' What can I help you with'! Tell her!" trängde Lissies gälla röst in i mina öron.

"It doesn't matter, Lissie, both lines have the same meaning" bråkade jag tillbaka. När Mrs. Brown nickade och sa "Ella's right" surnade Lissie till. Jag upprepade vad jag sa innan och Lissie svarade med

"Actually, yes. I Need a special book, but I don't know what its title is. Can you help me find it?"

"Of course" sa jag och gick runt bordet/kassan. Lissie hade gått bort till en hylla med några riktigt tjocka böcker. 

"I think it might be this one" sa hon och gick fram för att visa mig den. Och när hon sträckte ut en av de riktigt tjocka böckerna mot  mig så... tappade hon den. På min fot. Med ena kanten först. Det stod inte i manuset.

"What the hell!" skrek jag och hoppade upp och ner på höger fot som lyckades klara sig från Lissies planer.

"Oops. Sorry." var det enda hon sa.

"Mrs. Brown, can't you like, I don't know, tell her to stop dropping heavy books on my feet?" sa jag när Mrs. Brown förblev tyst.

"Well it was an accident, and she said sorry. What can I really do to make it better?" frågade hon mig. Lissie stod bara där och flinade åt mig. 

"Whatever" sa jag innan skolkloackan ringde ut till lunch.

 

---

Det är svårt att se hur långa kapitlena blir när man skriver de men jag tror att det här blev kanska långt, eller okej i alla fall. Resten av dagen kommer i nästa kapitel, just nu tog min inspiration slut bara. Thank you for reading <3 :D

Hela första lektionen satt jag och funderade på hur jag skulle komma undan med mitt växlande humör utan att avslöja hur jag egentligen kände för Harry. Jag hade ingen fokus och allt som Mr. Wellby sa kom in i ena örat och ut genom det andra. Det vibrerade lite i fickan och när jag tog upp mobilen ur fickan såg jag att jag hade ett nytt sms från Harry. Jag kollade bort mot honom, som satt tre bänkar bort och såg hur han försökte låta bli att le. Jag läste sms:et med ett idiotiskt leende orsakat av Harry, där det stog "Did you hear about Emelies plan? She's such a hopeless romantic". Jag svarade att jag inte visste vad han pratade om och fick snart ett sms till vilket gjorde mitt humör ännu gladare. "Well she wants to plan a ball for everyone in our high school, because she wants something romantic to bring her new boyfriend to. So she's just gonna plan it and the teachers will go through with the plan". Jag svarade snabbt med "Are they already official? Thought it would wait. But it sounds like Emelie. And no, I havent heard. She's probably still be mad att me. I'll tell you later" innan jag började dagdrömma mig bort från klassrummet.

När det äntligen blev dags för rast gick jag och Harry bort till fotbollsplanen och satte oss på kanten av den medans fotbollslaget hade träning. Jag hade berättat ungefär hälften av mitt och Emelies samtal (vilket inte tog lång tid alls) när Katie och Lissie kom och satte sig brevid Harry (vilket för Lissie betydde att hon trängde in sig mellan mig och Harry medans Katie satte sig på andra sidan). Lissie vände ryggen mot mig och började flörta med Harry non-stop.

"Hey, Harry?" sa hon medans hon viftade med ögonfransarna patetiskt mycket, och flyttade sig inte bort från honom även fast att jag hade flyttat bort för att om jag skulle sitta kvar så nära henne skulle jag spy. Det var som att han var osynlig förra året men efter sommarlovet hade puberteten kickat in så då fick han kvinnlig uppmärksamhet från i princip varje tjej i hela skolan. Lika patetisk som Lissie. Nästan. 

"Yeah?"  svarade han och kollade på henne med för mycket intresse för mig att gilla. 

"Well I was just wondering if you wanted to come to my place today, and just hang out."

"I thought I was going to your place today!"halvskrek Katie, som annars hade suttit tyst hela tiden med ett ansiktsuttryck som var lika svartsjukt som jag kände mig. Men hon sa inget mer när Lissie tystade henne med ett irriterat rull med ögonen och ignorerade henne. 

"Sorry, but I have band practice" log han ursäktande och började resa sig samtidigt som jag hoppade upp. Jag kunde inte vara kvar där om Lissie ville komma hem med båda hennes ögon. 

"Well can I at least come and listen then? You could teach me to play the guitar!" hetsade Lissie upp sig och reste sig med, men flyttade sig inte längre bort från Harry för det. Herre Gud vad jag hatade henne. Harry kollade över på mig för att kolla om jag tyckte att det var okej, Jag skakade på huvudet lite lätt men Harrys nästa ord chokade mig.

"Of course you can! Like I told Ella before, we need an audience no matter how small it might be." sa han, helt omedveten om hur mycket jag ville slita ut Lissies hår. Men som den lilla fegisen jag var stog jag bara och kände hur ilskan höll på att svämma över. 

"Yeah, sure!" ropade mig och började gå iväg. Jag vände mig om och ropade ännu högre "I would love it if you came, Lissie! Because I just love to be in your company!" Så fort orden kom ut ångrade jag de. Men bara för att  Harry skulle tycka att jag var en idiot och om han inte var en idiot själv skulle han antagligen sätta ihop två och två och fatta att jag var kär i honom. Och då skulle ingenting vara som vanligt igen. För då skulle jag ha förstört hela våra vänskap och jag skulle antagligen 'dö ung och olycklig' eftersom att jag skulle aldrig komma över att mista honom för evigt, även om han inte var helt min från början. Jag sprang in till tjejtoan som lyckligtvis var tom och sate händerna på sidorna av handfatet. När jag kollade på min spegelbild kände jag hur hettan i kinderna försvann och kvar blev bara känslan man får när man har gjort något fel. Ångest. Det flöt i mitt blod och det skulle ta ett tag att få ut det ur kroppen. Imorgon skulle jag ta en extra lång springtur och antagligen gymma efteråt också. För det är sånt jag gör när jag känner sådär. Jag stog bara och lugnade ner mig med min spegelbild framför mig i några minuter innan dörren slängdes upp och in klev... Lissie. Självklart.

"I just wanted to let you know that you better not distract Harry from focusing on me." Hon fick det att låta som om hon pratade om ifall det skulle bli sol eller inte imorgon och blodet i ansiktet på mig hettade upp igen utav min ilska som bubblade över ännu en gång. 

"What. The. Heck." Jag fick in så mycket gift i orden som möjligt.

"Well what did you expect?" frågade hon mig men väntade inte på mitt svar utan fortsatte bara med "You didn't actuallt belive that you two could actuallt become a couple?" När hon såg mitt undrande ansikte la hon till "well it's obvious you fancy him." Hon börjde le ondskefullt och skrattade som om jag var något idioiskt skämt. Jag hade inga ord. Jag behövde komma härifrån. Jag kände hur en hinna av tårar började formas i ögonen och jag kunde helt enkelt inte ge Lissie njutningen att se mig gråta. Jag rusade mot dörren med blicken fäst på marken. Jag kände hur en kompakt figur pressades mot min innan jag tappade blansen och ramlade pladask på golvet. 

Jag kollade snabbt upp och såg Jake som också satt på golvet. 

"Well hello there" sa han med en flörtig ton i rösten.Det var hans typ av skämt.

"Yeah, real funny. Ha-Ha" 

"Well somebody woke up on the wrong side of the bed" sa han men den här gången med ett allvarligare ansiktsuttryck. 

"My day could have been better" erkände jag i ett lågt mutter, som han på något sätt hörde klart och tydligt. Som Harry's bästa killkompis och bandmedlem (trummaren) så kom hans nästa ord lite oväntat.

"Wanna talk about it" frågade han ärligt. Och visst, vi var bra vänner men inte så bra. Men det fanns inte så många alternativ om jag ville prata med någon. Mammas råd hjälpte aldrig, min lillebror Mason var helt ointresserad, jag kunde knappast gå till Harry och om jag pratade med Chelsea skulle jag få höra om dt resten av mitt liv. Resten av människorna i mitt liv litade jag inte tillräckligt mycket på. Förutom Jake då.

"Sure but now's not the time" 

"We'll talk before band practice at my place. That way we can talk all the time up until the other guys come" sa han, och det lät ganska bra med tanke på att vi tränade i hans garage, vilket var enda stället våra föräldrar gick med på plus att han inte ville flytta hans drummor någon annan stans borsett från hans hus.

"Sounds good" Jag fick hjälp upp av hans hand som han sträckte ner. Jag tog tag i den och han ryckte upp mig  så fort att jag höll på att tappa balansen igen  men han fångade upp mig i sista sekunden. Hans armar var fastlåsta runt min rygg och mina runt hans nacke. Hans kropp lutade sig lite över min och jag fastnade i hans mörkblåa gon som glittrade mer än någonsin. Hans hår verkade svartare än jag sett det förut och hans muskuösa kropp pumpade blod så fort att man nästan hörde det. Det var som att jag höll på att drunkana i ett hav av mörklbått och hans läppar var riktigt färgrika märkte jag när jag kollade ner på dem.

Någon harklade sig bakom och jag frös till jag reste mig fort och tog några steg bort från Jake. När jag vände mig om stod Harry där och glodde hotfullt på Jake. Jag frös till och hans röst lät som is när han upprepade mina ord till Lessie.

 

 

 

 

"What. The. Heck"

 

 

---

Lite mer spännande kapitel hoppas jag... :/ Enjoyyyyyy ;)

 

"Finally, they chose to grace this school with their prescence!" ropade Emelie över parkeringen. Huvuden vändes mot källan av ropen, men det var hon inte medveten om visade det sig när hon började springa mot oss utan att ge dem andra eleverna en andra tanke. Jessie skyndade sig över, hack i häl med Emelie. 

"Good morning to you too" sa hon sarkastiskt till mig innan hon började babbla på om exakt hur romantisk hennes dejt tills ikväll antagligen skulle bli. Jag hörde vad hon sa, men jag lyssnade inte. Jag tyckte att jag såg toppen av Harry's krulliga huvud, men hoppet försann när lockarna vände sig om, och det visade sig vara någon idiotisk ny elev. När jag kollade tillbaks på mina kompisar som stirrade de på mig med frågande ansiktsuttryck.

"What did I miss?" frågade jag snabbt, generad över att det var så tydligt att jag inte hade lyssnat.

"Well I asked if you wanted to go to my place to hang out and hen maybe help me get fixed for my date along with the rest of the girls" sa Emelie samtidigt som hon gesade mot Chelsea och Jessie. 

"Eh.. Yeah, I can come but I only 'til about five o'clock" svarade jag efter en stunds tänkande.

"Why can't you stay longer?" frågade Chelsea nedlåtet. 

"Band practice" svarade jag kort.

"With your stupid 'White Eskimo' band? That is a name that will never make it in Hollywood. And besides, you allways have band practice! Why can't you do it some other time?!" sa Emelie, tydligt nog sårad över att jag inte kunde komma. 

"First of all White Eskimo has talent and it is not a stupd name. Besides I'm not even planning on making it in hollywood. And secondly, all the time? We practice once a week, which is the only day the whole band is  free. And lastly, it's your date. So why should i have to help you with it?" sa jag lungt och sansat. 

"Fine, then don't bother wi-" hon avbröts mitt i meningen av mitt tjut, som orsakats av att ett par armar kramade om mig bakifrån och kittlade mig på magen. Jag vände mig om mot Harry's fantastiska leende och mitt humör höjdes hundratio procent. 

"Harry!" ropade jag och vände mig om i hans famn så att jag kunde ge honom en snabb kram som förde med sig de korkade fjärilarna. När jag vände  mig om igen, utan Harrys armar runt mig, så kollade Chelsea på mig med ett flin som berättade att jag skulle behöva förklara min humörsvägning senare, när vi var själva. 

"Oh, and Ella? Can I come and watch your practice again? You actually sound great, even though you have a stupid name" Chelsea hade något i kikaren, men vad det var hade jag ingen aning om Hennes iriterande ansiktsutrryck försvann när Harry kollade på henne. Sen vände han blicken till mig och sa

"Well you're the boss. So can Chelsea come?" Jag blev lite sur över att han verkade så himla glad över tanken på att hon skulle komma, och jag kände hur svartsjukan spred sig i magen. Jag behövde verkligen komma över det här innan jag förstörde våran vänskap.

"You know, we need to start playing for audiences and we do need some feedback" la han till efter en tyst sekund. Jag gick med på att hon kunde komma innan skolklockan ringde och vi var tvugna att gå till våran första lektion.

 

---

Jag ursäktar för ett kort och tråååkigt kapitel, men det existerar nu i alla fall. Livet kom emellan. Haha, nej men jag måste lägga mig för jag ska upp tidigt imorn. Later ;)