Jag låg ner på sjukhussängen och kollade uttråkat upp i taket. Plötslligt öppnades dörren till mitt rum och intågandes kom Harry, våran enda dotter Darcy och våra barnbarn Cameron och Rosalie som var tvillingar och nyss hade börjat dagis. Darcy höll i en tårta med hundratals ljus på och de började alla sjunga på 'Happy Birthday'. Jag satte mig upp och ett leende smög sig på mitt ansikte. 

"I thought I told you I didn't want a party for my birthday," sa jag men leendet höll sig kvar.

"We know mom, but you're turning nintey and I just want you to have the best time possible while you're still alive," svarade Darcy och kollade på mig med hennes pappas gröna ögon.  Harry böjde sig ner och gav mig en lätt puss på munnen och Cameron och Rosalie hoppade upp på min säng och började blåsa ut ljusen på tårtan. Jag smälte lite inombords när det var ett ljus kvar, då de stannade och vände sig om för att kolla på mig. Jag stängde mina ögon och blåste en kort pust mot ljuset och önskade mig någonting. Cameron och Rosalie böörjade skratta och fnissa.

"Where's John?" frågade jag Darcy men fick svar från Roslaie.

"Daddy had to wujk tunajt," sa hon, och menade att han hade behövt jobba sent ikväll.

"Well tell him I said hello when you see him," sa jag. Sen sprang de små ungarna iväg ut ur rummet och lekte kull, då Darcy snabbt fick springa efter de för att de inte skulle göra något dumt. 

Jag hoppade in lite mer till sidan av sängen så att Harry kunde lägga sig bredvid mig. 

"Do you remeber how it felt like to be fearless? When we were teenagers and nothing in the world could stop us?" frågade han nä han la sig bredvid mig. 

"I do."

"I mean we had our ups and downs and breakups and make ups but in the end we allways got back together. Then we had Darcy straight after the wedding and suddenly we had to play everything safe for her? And we allways forgot to pack something for her lunch, or do her hair and then all of a sudden she had grown up on us and did all those things by herself. Then she was the one who had no fears and we worried much more than what was necesarry. And in a few years, Cameron and Rosalie will be be teenagers too. I'm just glad we made the most of it," sa han. Jag låg med mitt huvud på hans bröstkoorg och lyssnade på hans hjärta som slog. 

"I need to get out of here," sa jag och ställde mig upp. "That was a really deep speech but it made me feel like my days are over. But thet're not because I'm still alive. Come on, I know exactly the place we could go," sa jag och väntade inte på Harry utan började gå. Jag fick egentligen inte lämna den där sängen men ingen märkte någonting, så jag ledde Harry till trappgången och började gå uppåt. 

"Where are you going?" frågade han efter tre par trappor. 

"You'll see," svarade jag och började på den fjärde och sista. Jag öppnade dörren som ledde ut på taket. Det var ett rakt tak som man kunde vara på, så jag gick ut på den med mina tofflor och gick till kanten av taket, där ett staket som var knappt högre än mina knän. Jag kollade ut på London, och såg alla olika byggnader. Det hade blivigt mörkt. 

"Look at it, Harry," sa jag när jag hörde hans fotsteg bakom mig. Vinden blåste mitt håt bort från mitt ansikte när jag stod och beundrade staden framför mina ögon, med ljus och rörelse överallt under mig.  "Don't you miss it? Running the streets with no goal other than having fun, not caring about anything or anyone and beeing so totally completely free?" 

"You like that sight?" frågade han mig. "Then look up." Jag gjorde som han sa och kollade upp. Himlen var täckt av blinkande stärnor. Det var fantasktiskt ljus mot så mörkt blått att det nästan räknades som svart. Jag la mig ner på det smutsiga taket så att jag kunde kolla upp längre. "It's beautiful, Harry," sa jag med beundrande ögon.  Han la sig ännu en gång bredvid mig och la sitt huvud lära mitt. Efter en stund av tystnad så lyfte han en hand och pekade ut en stjärna som för mig lyste starkare än de andra. "See that star?" Jag nickade och han fortsatte. "It's named after us. I bought it today," sa han och tog fram ett papper från sim skjortficka. På pappret så var det ett intyg om att stjärnan tillhörde Harry och Ella Styles. Han hade också döpt stjärnan. Han hade döpt den till Halla.

"The 'Ha' part is from my name and 'lla' is from yours," sa han och jag hörde leendet i hans röst. Jag kollade på honom och log tillbkas.

"I love the wrinkles by your eyes. It means I've done a good job of being your husband. It's proof of many years of a happy marriage," sa han och strök min kind. Jag la ännu en gång mitt huvud på hans bröstkorg, tog hans händer i mina och kollade upp på himlen igen. Jag kunde inte slita ögonen från min och Harrys stärna. Vå låg så, jag vet inte hur långe, men efter ett tag så kändes det konstigt i hela kroppen. Jag visste att min tid var inne.

"I'm dying, Harry," sa jag, med en aning panik i rösten.

"Then enjoy the last time as Ella Styles you have. Don't be afraid." När hans ord sjönk in så insåg jag en sak.

"I'm not. I'm not afraid to die, because I know my life is complete. I love you Harry," var de sista orden som kom ut från min mun inna jag stängde mina ögon och välkomnade vad som än skulle hända härnäst.

 

 

 

 

---

Dun dun duuuunn.... SÅ då var den novellen avslutad... känns... skumt... Aja, hejdå så länge, vem vet, jag kanske lägger upp den andra novellen som jag förklarade om i slutet av förra kapitlet här senare... typ om ett år haha nej men tack alla mina underbara, vackra läsare som har följ med mig hela vägen genom novellen, jag vet att det kanske var lite... heh dåligt ibland men ändå... <3

Jag tog upp mobilen igen och jag hade fått tillräckligt bra teckning för att ringa, så jag ringde Pappa. 

"Gumman, var är du?" frågade han oroat efter första pipet.

"He... Jag... jag vet inte riktigt," svarade jag ärligt. Sen berättade jag vad som hade hänt (men lämnade ute allt med Harry), och hur jag hade gått för att komma hit. 

"Jag tror jag vet vilken väg du är på. Jag hoppar in i bilen med en gång, stanna där du är så kommer jag så fort jag kan." Han la på utan att säga hejdå och jag satte mig ner vid tt träd som delvis skydadde mig från regnet som öste ner i mängder. Jag kom inte på att jag fortfarande inte hade ringt Harry så han måste vara hur orolig som helst. Jag slog in hans nummer och lyfte mobilen till örat. Han svarade efter ett antal signaler.

"Hey, whatchu doing?" frågande han.

"Well donät worry, or you'll die from the worry," sa jag ironiskt.

"What are you talking aout?" Frågade han förvirrat, vilket gjorde mig förvirrad.

"Well if your girlfriend goes missing for hours, most of the boyfriends would probably worry at least a bit, don't you think?"

"Ella, I really can't talk right now I I have no idéa what you're talking about so... talk to you later," sa han och la på innan jag han säga någonting. Ja det var något nytt. Jag orkade inte tänka på det och somnade. Jag märkte nästan inte bilen som åkte förbi , men jag hoppade upp och sprang fram till den. Det var papas bil och först märkte han mig inte men jag började skrika, hoppa och flaxa med armarna och sprang efter den. Han stannade tvärt bilen och jag sprang fram till den och hoppade in i framsätet. 

"Du är ju helt genomblöt!" utbrast pappa när han såg mig.

"Det regnar ute så... aa." Jag satte på stjärtvärme på högsta och satt och huttrade lite. Efter ett tag somnade jag om igen och sov hela vägen hem. 

 

det var måndag igen och det betydde skola. Jag klev in i klassrummet och satte mig vid min bänk. Det var en liten grupp elever som stod och pratade vid tavlan oc jag kunde fortfarande inte sluta tänka på varför Harry inte hade ringt på hela helgen.  Precis då kom Harry ingående och satte sig brevid mig.

"Hey," sa han och tog upp sina böcker. "WHere did you go after we went on that rollercoaster?" frågade han nonchalant och började bläddra i sin bok utan att verka särskilt beskymrad.

"Well to be honest I have no clue. See, I got lost."

"Wait, what?!" Han kollade på mig istället för den korkade boken nu, i tecken på att jag hade hela hans uppmärksamhet. "Is that what you were talking about on the phone?" frågade han.

"Yeah. But I guess you don't have the time to hear abou how it went so, whatever."

"Why didn't you tell me when we were talking?"

"Well I supposed you notised when I left six flags, but guess you didn't," sa jag och började bläddra i mina egna böcker.

"Come on Ella, this is serious!"

"Yeas it is! Of course it is! I was missing for hours, when we were supposed to go eating ice cream and you didn't notice I wasn't there." Desto mer jag pratade om det desto argare blev jag.

"You don't understand, Ella I ca-"

"Shut up, would you? And as far as I'm concerned, which might not be alot but still, those parts are over." Jag reste mig upp ocg gick och satte mig på andra sidan klasrummet. Harry hade fattat att jag inte ville ha honom i min närhet just nu så han satt kvar. Eller så märkte han inte att jag gick, tänkte jag dystert.


Mörkret hade precis fallit och jag satt vid mitt skrivbord och kollade runt på youtube, tumblr och facebook. Klockan var strax över tio och jag skulle strax gå och lägga mig. Plötsligt hörde jag en tyst smäll vid mitt fönster. Först anog jag att det var något i mitt huvud som hade fantiserat ihop det, men sen kom det en till och jag gick fram för att undersöka. När jag kom fram till fönstret såg jag en skepnad stå utanför på gatan. Jag klev närmare fönstret och insåg att det var Harry, som hade kstat någonting på mitt fönster.

"Really, Harry, really? Come to my house to throw rocks at my house to what? Keep me awake at night?" Först sa han ingenting, men sen så gick han in i ljuset från en gatulampa. Och började sjunga.

"Oh, her eyes, her eyes make the stars look like they're not shinin'," Sen kom fyra andra killar in bakom honom, resten av one direction, och sjöng vidare på "Just the way you are" av bruno Mars, Och Niall hade gitarr och alla var klädda i svart kostym. Förutom Harry, som Hade vitt. Jag ville vara arg på honom, och jag ville stänga fönstret och gå därifrån, men jag kunde inte. När han hade sjungit klart så tog han fram en enda vit ros från bakom hans rygg och halvskrek,

"I love you, Ella! I Love you, I love you, I love you and I could never live without you! I'm sorry for being an arrogant idiot and didn't pay all my attention to you but I swear, that if you just say the word I will never even look any other direction than you. So just please-" Jag stängde fönstret. Och sprang ner. Och ut. Och såg Harry stå och stirra sorgset mot mitt fönster. Han trodde att jag hade stängt för att jag inte ville höra mer. Han vände sig om och började gå iväg. Jag sprang ikapp honom och kysste honom passionerat på munnen.

"I love you too, Harry," sa jag innan vära läppar sökte sig till varandra igen Han släppte rosen och höll om mig. Och jag visste att i det ögonblicket så visste jag att jag och Harry skulle hålla ihop för evigt.

 

 

---

Så gott folk! Där har ni sista kapitlet. Jag ska skriva en epilog bara, sen så har ni sett slutet av den här novellen. Jag har bara ingen lust kvar för den här novellen och funderar på att skriva en annan som inte handlar om one direction som jag håller för mig själv tills den blir klar. Så håll utkik för epilogen som antagligen kommer komma i nästa helg ;)