Jag tog upp mobilen igen och jag hade fått tillräckligt bra teckning för att ringa, så jag ringde Pappa. 

"Gumman, var är du?" frågade han oroat efter första pipet.

"He... Jag... jag vet inte riktigt," svarade jag ärligt. Sen berättade jag vad som hade hänt (men lämnade ute allt med Harry), och hur jag hade gått för att komma hit. 

"Jag tror jag vet vilken väg du är på. Jag hoppar in i bilen med en gång, stanna där du är så kommer jag så fort jag kan." Han la på utan att säga hejdå och jag satte mig ner vid tt träd som delvis skydadde mig från regnet som öste ner i mängder. Jag kom inte på att jag fortfarande inte hade ringt Harry så han måste vara hur orolig som helst. Jag slog in hans nummer och lyfte mobilen till örat. Han svarade efter ett antal signaler.

"Hey, whatchu doing?" frågande han.

"Well donät worry, or you'll die from the worry," sa jag ironiskt.

"What are you talking aout?" Frågade han förvirrat, vilket gjorde mig förvirrad.

"Well if your girlfriend goes missing for hours, most of the boyfriends would probably worry at least a bit, don't you think?"

"Ella, I really can't talk right now I I have no idéa what you're talking about so... talk to you later," sa han och la på innan jag han säga någonting. Ja det var något nytt. Jag orkade inte tänka på det och somnade. Jag märkte nästan inte bilen som åkte förbi , men jag hoppade upp och sprang fram till den. Det var papas bil och först märkte han mig inte men jag började skrika, hoppa och flaxa med armarna och sprang efter den. Han stannade tvärt bilen och jag sprang fram till den och hoppade in i framsätet. 

"Du är ju helt genomblöt!" utbrast pappa när han såg mig.

"Det regnar ute så... aa." Jag satte på stjärtvärme på högsta och satt och huttrade lite. Efter ett tag somnade jag om igen och sov hela vägen hem. 

 

det var måndag igen och det betydde skola. Jag klev in i klassrummet och satte mig vid min bänk. Det var en liten grupp elever som stod och pratade vid tavlan oc jag kunde fortfarande inte sluta tänka på varför Harry inte hade ringt på hela helgen.  Precis då kom Harry ingående och satte sig brevid mig.

"Hey," sa han och tog upp sina böcker. "WHere did you go after we went on that rollercoaster?" frågade han nonchalant och började bläddra i sin bok utan att verka särskilt beskymrad.

"Well to be honest I have no clue. See, I got lost."

"Wait, what?!" Han kollade på mig istället för den korkade boken nu, i tecken på att jag hade hela hans uppmärksamhet. "Is that what you were talking about on the phone?" frågade han.

"Yeah. But I guess you don't have the time to hear abou how it went so, whatever."

"Why didn't you tell me when we were talking?"

"Well I supposed you notised when I left six flags, but guess you didn't," sa jag och började bläddra i mina egna böcker.

"Come on Ella, this is serious!"

"Yeas it is! Of course it is! I was missing for hours, when we were supposed to go eating ice cream and you didn't notice I wasn't there." Desto mer jag pratade om det desto argare blev jag.

"You don't understand, Ella I ca-"

"Shut up, would you? And as far as I'm concerned, which might not be alot but still, those parts are over." Jag reste mig upp ocg gick och satte mig på andra sidan klasrummet. Harry hade fattat att jag inte ville ha honom i min närhet just nu så han satt kvar. Eller så märkte han inte att jag gick, tänkte jag dystert.


Mörkret hade precis fallit och jag satt vid mitt skrivbord och kollade runt på youtube, tumblr och facebook. Klockan var strax över tio och jag skulle strax gå och lägga mig. Plötsligt hörde jag en tyst smäll vid mitt fönster. Först anog jag att det var något i mitt huvud som hade fantiserat ihop det, men sen kom det en till och jag gick fram för att undersöka. När jag kom fram till fönstret såg jag en skepnad stå utanför på gatan. Jag klev närmare fönstret och insåg att det var Harry, som hade kstat någonting på mitt fönster.

"Really, Harry, really? Come to my house to throw rocks at my house to what? Keep me awake at night?" Först sa han ingenting, men sen så gick han in i ljuset från en gatulampa. Och började sjunga.

"Oh, her eyes, her eyes make the stars look like they're not shinin'," Sen kom fyra andra killar in bakom honom, resten av one direction, och sjöng vidare på "Just the way you are" av bruno Mars, Och Niall hade gitarr och alla var klädda i svart kostym. Förutom Harry, som Hade vitt. Jag ville vara arg på honom, och jag ville stänga fönstret och gå därifrån, men jag kunde inte. När han hade sjungit klart så tog han fram en enda vit ros från bakom hans rygg och halvskrek,

"I love you, Ella! I Love you, I love you, I love you and I could never live without you! I'm sorry for being an arrogant idiot and didn't pay all my attention to you but I swear, that if you just say the word I will never even look any other direction than you. So just please-" Jag stängde fönstret. Och sprang ner. Och ut. Och såg Harry stå och stirra sorgset mot mitt fönster. Han trodde att jag hade stängt för att jag inte ville höra mer. Han vände sig om och började gå iväg. Jag sprang ikapp honom och kysste honom passionerat på munnen.

"I love you too, Harry," sa jag innan vära läppar sökte sig till varandra igen Han släppte rosen och höll om mig. Och jag visste att i det ögonblicket så visste jag att jag och Harry skulle hålla ihop för evigt.

 

 

---

Så gott folk! Där har ni sista kapitlet. Jag ska skriva en epilog bara, sen så har ni sett slutet av den här novellen. Jag har bara ingen lust kvar för den här novellen och funderar på att skriva en annan som inte handlar om one direction som jag håller för mig själv tills den blir klar. Så håll utkik för epilogen som antagligen kommer komma i nästa helg ;)