När jag vaknade morgonen därpå så satt pappa i köket med en dyster min. 

"Vad är det? Eller asså är det något..." jag tog ett djupt andetag för att inte gråta innan jag fortsatte. "Något nytt?"

Han kollade inte på mig när han svarade. "Hennes föräldrar, och all annan släkt... det är nog dags att ringa deom nu." Vi hade prata om det här innan och betsämt oss för att vänta lite innan vi ringde de, vi hade så mycket anat att oroa oss för för tillfället. "Det är inte rätt att hålla det ifrån dom," sa han till slut när jag inte svarade.

"Och du vill att jag ska göra det?" frågade jag i en isig ton som jag nästan alrig använde. Jag vet nte vad det var med mig, men ända sen mamma dog så har jag blivit riktigt... kall mot folk.

"Det skulle bli så mycket lättare för mig att fo-" jag avbröt honom mitt i meningen.

"För dig att fokusera på ditt jobb, eller hur?! Som om du någonsin har fokuserat dig på något annat! Men vet du vad, jag kommer göra det, jag kommer ringa hela förbannade släkten, alla jag känner, alla som hon kände, och vet du varför?!" Jag tog ett djupt andetag igen innan jag spottade ur mig de sista orden. "För att jag inte tänker  sjunka ner till din nivå och ge upp så fort jag stöter på ett hinder jag inte vågar försöka lösa själv." Jag klarade inte av att vara kvar i det här huse längre och stampade ursinnigt bort till hallen och tog fort på mig skorna och tog tag i nycklarna innan jag stormade ut ur huset. Jag hörde pappa springa efter, lite chockad över vad jag sa antagligen.

"Bussen går inte förrän om en halvtimme!" skrek han ut till mig, eftersom att jag hade kommigt så långt bort att det krävdes för att han skulle höras. Jag stannade och vände mig om.

"Jag har två ben som fungerar helt perfekt."
"Kom hit, NU!" skrek han, och jag såg hur arg han var. När jag vände mig om och började gå igen så gjorde han ett sista försök. "Om du tar ETT steg till, så får du utegångsförbud i ett halvår!" Jag stannade och vände mig till huset igen. Jag kollade bara på honom ett tag innan jag långsamt och dramatiskt tog ett steg baklänges, bort från huset. Med ett av världens mest irriterande flin på mina läppar. Och så tog jag ett till steg bakåt, fortfarande vänd mot mitt hus. Och ett till, innan jag vände mig om och började stampa iväg fortare och fortare.

"Ett halvår blir det! Du bad om det!" skrek pappa och jag höjde min arm och gav honom fingret utan att kolla tillbaks. 

Under promenaden till skolan som tog en halvtimme, så ringde jag upp hälften av släkten från mammas sida. Och en hel del av hennes kompisar med. När jag nästa var framme hade jag kommigt ner till Harrys nummer på kontaktlistan och kom på att ja inte hade ringt honom på länge. Plus att jag ville säga ett ord eller två om vad jag tyckte om att han övergav White Eskimo. Jag tryckte på 'call' och lyfte mobilen till örat. Det gick en ton och fast att han hade bytt band så kunde jag inte vänta på att få höra hans röst, och även om han inte kunde hålla om mig så kunde hans röst lugna ner mig bättre än något annat i världen. Förutom mamma då... men det skulle ju knappast hända. Första tonen försvann och det tog en evighet för nästa att sätta igång igen. Sen kom den, och en till. Och en till. Men ingen svarade. Jag väntade ett tag till och till slut så la mobilen på själv. Jag kollade på skärmen där det stog 'no answer'. Jag testade igen och slog in  hans nummer nu istället för att trycka på 'call'. Men samma sak. Han svarade inte. Jag testade en sista gång. Det kanske var 'tredje gången gillt'. Men det tog ett tag och jag skulle precis lägga på när ett pip avslutades mitt i. 

"Harry?" sa jag försiktigt.

"No, this is Rachel," sa en irriterande tjejröst från andra sidan. All hopp jag hade kvar i Harry försvann med en gång.

"And why are you answering his phone?" frågade jag långsamt och försökte hålla min ton neutral.

"Who are you?"

"The girlfriend," sa jag isigt. "And you still haven't answered my question."

"Oh. You. He talks about you all the time, it's really annoying. Like he's trying to ruin your reputation when we haven't even met you in person," sa hon och min hjärna gick i högvarv.

"Well what does he say about me?" 

"If I tell you, you have to swear to never tell anyone about this converstaion again. Deal?" frågade hon. 

"Deal." Jag var tvungen att veta. 

"Well first of all he said that he wanted to break up with you, and just didn't know how to. Thought you would break too much to ever be repaired. And that you became the most annoying person he has ever known since you became his girlfriend. Mostly stuff among those kind of things. And dont be mad... but he kinda... he has feelings for me. He said so himself." Jag visste inte vad jag skulle säga. "And one last thing. He tried to... you know... have a 'grownup sleepover' with me, if you get what I mean? But I said no, and so right now he's really pissed and I got pissed because he got pissed and so I took his phone. 'Kay, bye."

"Wait, hang on a second!" jag var desperat, och jag hatade att medge det.

"What now?"
"I... thank you for telling me. No, really, thank you. It will make breaking up with him much, much easier." Jag la på och stoppade ner mobilen i fickan. Jag visst inte riktigt vad jag trodde längre, men jag hade inga tårar kvar och nu när jag var på botten kunde det ju ändå bara bli bättre. Elller det är vad jag intalade mig själv. Det fick mig att tänka på låten 'Because of you' av Kelly Clarkson, när hon sjöng 'my heart can't possibly break, when it wasn't even whole to start with'.

Jag gick in genom huvudentrén till skolan och fick långa blickar från alla som jag gick förbi. Antagligen beroende på att mina ögon var uppsvullna och röda från att ha gråtit, men jag höll huvudet högt och fortsatte gå. Harry trodde att jag var svag? I will prove him wrong.

 

---

Så där! Ännu en del och resten av den här dagen (i novellen) fortsätter senare, har bara riktigt fullt upp just nu :/ aja, kommentera gärna vad som tycks så kan jag förbättre mitt skrivande ;) 

När vi precis hade klivit innanför dörren så ångrade jag mig. Det kanske var för tidigt att prata om det än. Vi tog av oss skorna och resten av ytterklädena, och jag skulle precis sätta mig i soffan när Jake frågade mig någonting.

"Is your mom home?" Han höll på med att knyta upp sina svarta converse och märkte inte hur jag kröp ihop inuti. Det var som att när mamma dog så dog en del av mig med henne. En del som jag kanske skulle kunna lära mig att leva utan efter ett tag, men jag skulle aldrig riktigt fungera på samma sätt igen. 

När jag inte svarade på Jakes fråga, så slutade han försöka få upp knuten och kollade upp på mig. 

"Well? Is she?" frågade han innan han återgick till sina skor, helt omedveten om att jag höll på att drunkna i den tomma känslan inuti mig. 

Efter ännu en stund så svarade jag skakigt "No. She won't ever be." Det fick Jakes uppmärksamhet på riktigt och han  kollade inte på mina ögon, utan in i dem. Han såg mig, och märkte att jag var ledsen, inte för att en tår fall nerför min kind, utan för att han såg in i mig. Såg känslorna som jag inte kunde sätta ord för. Han drog av sin sista sko som var kvar och gick fram till mig. Han tog tag i mina axlar och böjde sig ner så att han kunde fortsätta se in i mina ögon eftersom att jag hade vänt min blick till marken.

"What happened?" frågade han så milt att jag nästan ville börja gråta för det. Jag satte mig i soffan bakom mig och berättade. Sa allt som jag kände.

"She.. she went away yesterday. Went away forever, and i can't ever bring her back again, ever, no matter how much I want to. I had a dream the night before she... went away, and in that dream she died in a car accident because she was too focused on my feelings for Harry being gone for a bunch of weeks, and not focused enough on the road, and another car crashed into hers. And she died. And when I come home from school the day after the dream, there's a man on my front steps asking for Kathrin Williams daughter. Asking for me. Asking for me so he can tell me that... my mom died. And I went to the hospital, and she stays alive for another couple of hours before she... " jag kunde inte fortsätta mer och vattnet i mina ögon som hade samlat på sig under hela tiden jag berättade föll sakta ner från in kind och träffade mitt lår. Jag kollade ner på marken och såg inte Jakes fötter, och kollade jämte mig där han tydligen hade satt sig.

"And you know what sucks? I must have said that I'm fine at least forty times today, and I didn't mean it once. But nobody noticed." Jag kollade på honom, och jag hann inte säga något mer innan han omfamnade mig i en kram. Och jag började hulka fram tårar och han bara höll om mig sa ingenting. Sa inte att allt skulle vara som vanligt igen. För han förstod att ingenting någonsin skulle var asom det var innan. Han förstod mig, och det var det enda som kunde göra någonting bättre just nu, förståelse. 

 

Någon timma senare så hade jag inget kvar att berätta och det började bli mörkt, och dags för Jake att gå hem. Jag kollade på klockan och insåg att det var dags för x-Factor igen. Jag gick ner till vardagsrummet och märkte att jag kände mig bättre. Jag hade spillt ut alla mina känslor och gråtit ut det som inte kom ut genom ord. Det enda jag ångrade var att Jake nu skulle gå runt och oroa sig för mig. Jag orkade inte tänka på det nu i vilket fall som helst och satte på TV:n och letade fram rätt kanal. Reklampausen hade precis tagit slut och jag kollade spänt och hoppades att Harry skulle få vara kvar, men samtidigt att han skulle komma hem så att jag kunde prata med honom med.  Ett tag inne i avsnittet så åkte Harry ut. Min första tanke var av glädje, han skulle komma hem. Jag vet att det var sjäviskt, men jag sakande honom verkligen. Men när jag såg hur ledsn han blev ångrade jag mig med en gång och skakade till mig mentalt. Sen såg man hur domarna började ångra sig och till slut ropade de in Harry och fyra tjejer och fyra andra killar till. Och sa att om de blev ett tjejband och ett pojkband så fick de vara kvar. Och jag vet inte vad jag förväntade mig. Men när Harry gick med på att vara i ett annat band så sjönk mitt hjärta till botten igen och jag kollade på TV:n som om Simon skulle säga något i stilen med 'april april', och jag skulle få en lättnad över att vi i alla fall hade kvar bandet. Men det hände inte. Och jag var shockad över att Harry så lätt kunde välja bort sitt band för att vara med i x-Factor längre. Och det kanske var bra, för vårat band skulle aldrig bli känt. Men vi hade kul när vi tränade, och det var därför jag värderade vårat band så högt. Och utan Harry så är det inget band kvar. Jag stängde av TV:n när jag insåg att Harry skulle ta platsen inom bandet, och la mig på mage i soffan med ansiktet pressat mot min kudde och skrek så högt jag kunde. Skrek ut all känsla av förädelse, all ilska mot Harry, ilskan av att fortfarande vara kvar i den sämsta månaden i mitt liv. Skrek ut allt. Tills ja inte hade kvar någon lift i lungorna och skrikandet gick över till tårar. Och jag insåg hur lätt det skulle vara att bara... försvinna. Att inte finnas mer. Att inte ha några känslor kvar, att inte känna den smärtan i mitt hjärta. Men så fort jag märkte att jag funderade på att ta självmord så skakde jag vilt mitt huvud.. Det skulle vara fegt, alla som jag kände skulle får känna så som jag gör, och MIke skulle nog förstöras på ett sånt sätt att an aldrig skulle bli hel igen. 

Så när jag gck och la mig den kvällen så kände jag mig nästan sämra än natten innan.

 

---

Phew' klar med en del som jag sa!! Hoppas ni gillar den !! <3 Lite drematiskt kankse? kommenter gärna lute feedback så jag vet vad jag borde förbättra, och så. :p

Okej, jag har inte uppdaterart på JÄTTELÄNGE och det är för att jag har haft supermycket med skolan, har varigt med kompisar och kollat på pretty little liars och glee (båda serierna är ASBRA förrseten :p). Men ska uppdatera imorn eller på lördag innan jag börjar packa för att till USA!!!!!!! SÅÅÅÅÅÅÅ taggad!! :D Det ska bli som en shopingresa med mamma!!! <3
Aja, ska uppdatera inom tre dagar ellr vad det blir... så det är inte långt kvar :P

På vägen hem så gick jag brevid Mike under tystnad. Jag grät hela vägen hem, och jag tror att Mike hade gjort det med, men jag va inte säker eftersom att jag sällan lyfte ögonen från marken. Väl hemma så gick vi in på våra rum. En del personer kanske hade slängt igen dörren med en hård smäll, men jag hade inte orken att göra det. Jag var inte arg längre, bara ledsen. Jag satte mig långsamt ner i sängen och drog upp knäna till hakan. Och grät mig själv till sömns.

 

Jag vaknade med ett ryck. Jag hörde hur ytterdörren där nere stängdes igen, och jag satte mig långsamt upp och satte ner fötterna på golvet. Det blev som en explosion i mitt huvud, av den lilla rörelsen, men om det var en inbrottstjuv där nere så kunde jag inte låta det stoppa mig. Jag ställde mig upp och rätade ryggen och mitt huvud protesterade. Jag fortsatte i alla fall och gick till dörren till mitt rum. Jag tog tag i handtaget och tryckte ner det så tyst som möjligt innan jag smög till trappan och hoppade över trappstegen som jag visste knarrade. När jag gick förbi köket tog jag tag i en stekpanna innan jag smög vidare till hallen, med stekpannan greppad som ett baseballträ. Jag hade kommigt fram till hallen och såg en skugga röra sig och skulle precis slå till den när lampan tändes och jag välkomnades av synen av pappa, med handen på av och på knappen. Hans ögon var röda och man såg tydligt att han hade gråtit. Jag sänkte långsamt stekpannan tills den dinglade i min hand vid min sida. 

"Mamma har..." jag kom inte längre innan tårarna börja komma och jag släppte stekpannan innan jag sprang fram till pappa och kramade om honom. Han släppte med en gång sin väska och kramade tillbaka, lika desperat efter förståelse som jag.

"Jag vet," sa han med en hes röst. Jag begravde mitt ansikte i hans bröstkorg och hulkade fram tårar, som blötte ner hans nytvättade kavaj. Men kavajen var vårat minsta problem. Jag hörde hur någon kom ner i trappan, och vände mig om till synen av Mike. Han gick långsamt fram till oss och det blev någon slags stor gruppkram, fast en sorglig en. Det enda som saknades var mamma, och glädjen hon förde med sig.

 

Jag vaknade av min mobils jobbiga tjut och reste mig långsamt upp. Jag sprang fort in i duschen för att slippa kylan mellan min säng ocg duschen, som redan hade varmt vatten eftersom att pappa hade duschat innan mig. Mitt hår var upsatt i en slarvig bulle mitt på huvudet för att slippa bli blött, och jag hade precis börjat spola med vattnet när pappa ropade in till badrummet.

"Är min plånbok där inne?!" Jag öppnade dören till duschen och stack ut huvudet och skannade rummet efter pappas plånbok.

"Nepp, ingen plånbok här inne!" ropade jag tillbaka när jag inte såg den och hörde pappas fotsteg gå bort från badrumsdörren samtidigt som jag satte på vattnet igen. Resten av morgonen gick som vanligt tills jag kom ner i köket. Som var tomt. Helt helt tomt. Mina ögon började fyllas med tårar som hotade att lämna ögat ochh falla nerför min kind, men jag kollade snabbt in i lampan som gjorde att dom försvann. Om jag inte kunde klara att gå ner i köket utan att börja grina, hur skulle jag då kunna klara av en hel dag i skolan utan att göra det. Pappa hade sagt att vi kunde stanna hemma den här veckan om vi ville det, men då skulle jag bli tvungen att förklara varför jag inte var i skolan så fort jag kom dit igen, och då skulle jag definitivt börja gråta. Så jag tänkte försöka att låta allt flyta på som vanligt. Det skulle aldrig riktigt flyta på som vanligt, men jag kunde försöka få det att fortsätta flyta i alla fall.

Jag öppnade luckan i köket med alla koppar och glas, och skulle precis ta ner min tekopp när jag såg mammas tekopp. Den som jag hade gett henne för några år sedan, på morsdag. Och där kom tårarna igen. Jag blinkade frustrerat bort dom och flyttade undan koppen för att komma åt min egna, blåa kopp. Jag fyllde den med varmt vatten och tog en sked honung och en tepåse, men var på en hel andra ställen i mitt huvud. På ställen där mamma fortfarande var kvar, i minnet. Resten av tiden jag var hemma innan jag skulle till skolan så var jag distraherad, och ville bara leva kvar i minnet.

Jag skulle precis stänga dörren när jag ropade

"Hejdå, mamm-" jag avbröt mig själv mitt i meningen. Mamma var inte hemma. Hon skulle aldrig sitta i köket och dricka kaffe med en tidning i handen, som hon redan hade läst. 

Jag väcktes ut mina tankar och slängde igen dörren. Jag började dra mig mot bussen, och hela dagen var jag närvarande med kroppen men mina tankar var frånvarande. Efter skolan så hoppade jag på bussen själv. Chelsea och Jessie skulle hem till Emelie, och jag hade tackat nej till att följa med. Jag behövde vara själv. Eller, jag behövde i alla fall int vara runt människor som var glada och och så just nu. För jag ville bara gråta. Jag slog mig ner i sätet och kollade ut genom fönstret, fast i mina tankar. Jag kände en duns jämte mig, men kollade inte . Jag tänkte inte så mycket på det förrän jag kände hur någon petade mig på axeln, och jag vände mig om.

"You looked like you needed someone to cheer you up!" sa Jake men hans leende försvann när jag inte log tillbaka. "You really do need some cheering up." 

"Look, I really don't want to talk about this on a bus, so we can talk when we get home." Jag kollade ut genom fönstret igen och så satt vi så resten av åkturen.

 

 

---

Jag skriver mera senare, har haft riktigt fullt upp hela helgen... Men här får ni lite till i alla fall. ;)

Jag kollade bara på honom ett tag innan jag hittade ord igen.

"What do you mean?"

"Your mother is dead," sa han i en tyst ton. "Well not really dead, but in a really bad condition and she... might die. She's right now on her way to the hospital and another ambulance is on it's way down here right now."

"And how do I know that?" frågade jag. 

"I'm telling you. It was a car accident, anothe car ca-" han skulle fortsatt men jag ville inte höra det.

"How the hell do I know wether you're lying or not?" avbröt jag. Det tog ett tag innan han svarade.

"Because I was in that same car." Han kollade mig i ögonen som såg ärliga och aningens rädda ut. Och det var då som rädsla började krypa upp på mig med. När jag inte sa någonting mer så fortsatte han. "I was at the hospital and your mother had just finished taking the stiches off of my forhead," sa han och pekade på sin panna, där det mycket riktigt fanns ett ärr. "She offered to drive me home, since I didn't have any other ride home and she was done there for the day anyways. I live just a few blocks down. We were maybe a few hundred meters away from my house when another car, from the lane driving in the opposite direction, jerked into our lane and... Kathrin steered the her car away, but she wasn't fast enough. So we... crashed and the whole car rolled uppside down and she did't.. she wasn't as lucky as me and is now down at the hospital." Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Det var som i drömmen. 

"No. If that was true then why the hell aren't you in the hospital. And why the hell are you the one telling me this, and not some idiot working in the hospital, and how the hell would you know that she lives here?" Jag kunde se att han hade svårt att svara men när han gjorde det så kollade han inte på mig längre. Och jag började fktiskt bli orolig.

"Because I thought it would be better if you heard from some-" hans förklarig avbröts av min telefonsignal som började ringa. Jag tog upp den och kollade inte ens på skärmen innan jag svarade.

"This better be freaking important," svarade jag irreterat med.

"Is this Ella WIlliams speaking?" frågade personen från andra änden, som låt som en kvinnoröst.

"Yes."

"You should come down to the hospital. Your mother was just in a car accident. If you tell me your location I'll have an ambulance come pick you up." Det var som att jag inte hörde orden först. Men när de sjönk in så exploderade rädslan i min mage, och bildade knutar  på mina tarmar. "Hello? Are you there?" frågade hon efter ett tag.

"Yes. Sorry, I just... I would like a ride to the hospital, yes," sa jag och gav henne adresen.

"That's not far from here! The ambulance will probably be there in a few minutes." sa hon och jag la på.

"Why aren't you in the hospital?" frågade jag mannen som fortfarande stog kvar.

"I... I sneaked out of the car to tell you. I'll explain more later," sa han och jag satte mig ner på trappan till framdörren. Den timmen som kom efter det kändes som en läskig dröm. Ambulansen kom och hämtade upp oss, och personalen i den försökte lugna ner mig, men jag lyssnade inte. Jag spelade upp alla saker som skulle kunna hända i mitt huvud. Väl framme vid sjukhuset så fick jag inte se min mamma, eftersom att alla doktorer inte fick störas när dom försökte läka henne. Jag ringde upp Mike, som fick skjuss hit av sin kompis storebror. När han hade kommigt fram och jag såg den oroade blicken han hade så orkade jag inte hålla inne min egen rädsla och tårarna började forsa. Jag gick upp och kamade om honom och vi stog bara så ett tag innan vi satte oss i sofforna i väntrummet. Ungefär en timma snare kom en sjuksköterska.

"You can go talk to your mother now," sa hon och ledde oss till rummet som mamma var i på andra våningen. 

Jag öppnade dörren och såg direkt mamma, som låg på en typisk sjukhus säng, med ett vitt nattlinne på sig. Hennes ögon var stängda och genomskinliga tuber åkte in i hennes näsborrar, och andra änden av tuberna var koppplade till en apparat med hjul. Det fanns även en apparat som stog jämte den första, med slangar som försvann under täcket som hon hade över sig, och båda apparater var kopplade till elutaget i hörnet av rummet. Sjuksköterskan hade sagt att dom var till för att pumpa blod och syre genom hennes kropp, vilket hon i nuläget inte kunde göra själv. Hon hade gips på hela överkroppen och hennes ansiktsutryck avslöjade att hon var i en hel del smärta. Vid synen av det hade jag stannat i dörröppningen, men hämtade mig snabbt och gick in med Mike efter mig, som stängde dörren när han hade kommigt in. 

"Tror du att hon sover?" frågade han mig och jag skulle precis säga något när hennes bleka läppar rörde på sig.

"Jag vet inte, du kanska ska fråga henne," sa hon svagt och hostade till lite. Hela hennes ansikte var egentligen blekt, och hennes hår hade lite torkat blod i sig. Hon öppnade långsamt ögonen som fann oss med en gång. "Sätt er ner," sa hon lika svagt och jag visste inget bättre än att lyssna på henne, och drog fram en stol till sängkanten innan jag satte mig i den. Mike gjorde likadant och vi kollade på mamma ett tag. Hon såg riktigt sjuk ut. Och ändå var det hon som bröt tystnaden först.

"Ganska ironiskt, att det är jag som brukar läka folk, be dom att vara försiktiga, och så ligger jag själv här, i den här situationen nu," sa hon med ett sorgset skratt. Jag kände hur jag blev irriterad på henne igen och kunde inte stoppa mig från att säga "Hur tusan kan du skämta om det här?! Fattar du inte att det inte är någonting du bara kan skratta av dig?" Jag kände hur tårarna började bränna på baksidan av mina ögon. Jag ågrade orden så fort dom kom ut. Det här var inget jag kunde skrika av mig heller. Mamma var tyst ett tag och kollade på mig. Djupt in i mina ögon. 

"Jag vet det. Men som expert på just det här," sa hon och gestade på sitt gips, "så vet jag att jag antagligen inte kommer att överleva." Hennes ögonlock började fladdra och jag värgrade låte henne säga något sånt. Men oron växte bara och första tåren rann nerför min kind.

"Om du inte kommer klara dig, hur kan du då prata som vanligt just nu? Om du inte skulle klara dig hade du väl dött med en gång i bilkraschen? Om du bara tror p-" jag han inte säga något innan hon öppnade munnen för att säga någonting.

"Jag älskar er. På riktigt," sa hon så tyst att jag nästan trodde att jag hade hallucinerat det. Men jag kollade på Mike.

"Jag älskar dig med," sa han lite högre än mamma och jag visste att han också hade hört det. Jag vägrade säga det, för det skulle vara som att säga hejdå, fast för evigt. Mammas ögonen stängdes helt och hållet och en doktor kom in och bad oss att lämna rummet. 

"She's going to be alright, right?" frågade jag honom, desperat av att höra från någon annan än mig sjäv att hon skulle klara sig. Han kollade på mig med en sorgsen min, men svarde aldrig på min fråga. Jag gick ut ur rummet efter Mike och vi satte oss ner i sofforna. En sjuksköterska kom och förklarade varför vi var tvungna att lämna rummet.

"If she stays focused for too long, it might mentally drain her. If you want you can stay here 'til she's rested long enough to have visitors again. You could take this time to call your father, if you'd like to." Hon gick iväg och jag tog upp min mobil och knappade in pappas nummer. Han var tillfälligt i Holland på affärsresa, och skulle egentligen vara kvar där i en hel vecka till. 

"Hej, Ella, jag kan inte prata just nu, kan det vänta?" frågade han irriterat.

"Inte riktigt. Mamma ligger liksom på sjukhuset, döende." Han var tyst ett tag och jag trodde att han hade lagt på innan han sa

"Va?" 

"Hon var med i en bilolycka, och är just nu på sjukhuset." Jag kunde inte förklara mer eftersom att jag hade börjat gråta, och inte på det mest tysta sätet. 

"Gumman, jag bokar en biljett hem på en gång," sa pappa innan han la på vilket fick tårarna att falla ännu snabbare. Mobilen föll ur min hand och ner på golvet men jag kunde inte ha brytt mig mindre. Jag kramade om Mike, som försökte att inte gråta. Men det gick sådär. Vi satt så kanske en kvart innan jag försökte verka stark. För Mike, för mamma, kanske till och med för pappa. Jag satt och kramade om Mike och fastnade med blicken, borttappad i mina egna tankar. Ännu en timma efter det så kom mannen som sagt till mig att min mamma var på sjukhuset och satte sig i soffan mittemot mig och Mike. Han hade bytt om och tvättat sitt ansikte. Helt plötsligt så blev jag rasande, och ville slå till något. Jag ställde mig uppp och gick fram till hans soffa med snabba, högljudda steg och kollade ner på honom.

"Why the HELL weren't you the one that got hurt?!" ropade jag in i hans ansikte. Men han rörde inte en min, utan satt bara där, och kollade inte ens på mig.  "Where do you get the nerve to not even look at me?!" ropade jag ännu högre och han kollade upp på mig. "Whithout you, my mom would be safe and sound at home, with a cup of tea in front of the TV right now, but you just had to ask her for a ride home, didn't you?!" Jag hörde att Mike ställde sig upp bakom mig. Samma sjuksköterska som sa att vi kunde gå in till mamma förut kom och bad mig vara lite tystare. Det var som att jag inte riktgt visste vad ag gjorde, och ilskan höll på att koka över. Den stormade och tjöt inuti mig, men det kunde inte mannen se. Så när han inte sa någonting och jag slog till honom på ansiktet med min knutna näve så vart han förvånad. Jag såg hur lite blod började rinna ner från hans näsa och Mike tog tag i mig ovh drog mig bakåt samtidigt som sjuksköterskan kollade på mannens ansikte innan hon drog bort honom till ett annat rum, antagligen för att vårda hans näsa. Innan hon gick in kastade hon en irriterad blick till mig.

"Damn you, just go to hell!" han jag skrika till mannen innan hon gick in och sängde dörren bakom sig. Jag föväntade mig att Mike skulle säga något om att jag inte kunde hålla på sådär, men han sa ingenting alls, vilket oroade mig. Som om det faktum att min mamma låg i ett sjukhus, kankse döende inte räckte. Jag satte mig ner i soffan, och kände mig ihålig. Som ett tomt skal. Vilket kanske var tur, eftersom att om jag hade känt någonting just då, så vet jag inte vad jag hade gjort.

Fyra timmar senare så kom an ny sjuksköterska och sa att vi kunde gå in i mammas rum igen, och föreslog att vi skulle gå in en och en. Jag sa åt min bror att gå in först, och han sa inte emot. Jag kollade på han ihopsjunkna figur som slank in genom dörren. Han kom ut ungefär en kvart senare, med en försiktigt ihopsatt min, som inte döljde någonting innan han sa

"Jag går och väntar utanför." Hans röst bröts mitt i meningen, vilket avslöjade hur ledsen han egentligen var. Men jag kunde inte tänka på det just nu oh gick in genom dörren och stängde den försiktigt efter mig. Jag vände mig om och såg mamma ligga i sängen, med stängda ögon och ett ännu blekare ansikte än innan. Jag satte mig på samma stol igen. Jag satt så ett tag innan mamma bröt tystnaden, igen.

"Ella, jag kommer att dö. Jag känner det i hela kroppen." Hon öppnade fortfarande inte hennes ögon, vilket gjorde den redan gigantiska klumpen i hjörtat ännu större. 

"Nej mamma, du kommer klara dig, och det här kommer bara att bli en riktigt intressant historia som du kan berätta om senare för vänner och släktingar, och du kommer att äta middag med oss som vanligt, och det här kommer bara vara ett riktigt tragiskt kapitel i ditt liv," sa jag, desperat efter att hon skulle hålla med. Jag försökte trösta henne, men dom orden kanske jag bara hade sagt för att försöka lugna ner mig själv.

Hon var tyst ett tag innan hon sa "Nej gumman, jag kommer att dö och det kommer bara bli ett tragiskt kapitel i era liv." Hon sa det som om hon inte riktigt brydde sig om at hon skulle dö, vilket gjorde mig ännu mer desperat. 

"Nej, mamma! Tänk på allt du har kvar att göra, allt du har kvar att leva för! Tro bara på att du kommer bli okej, så kommer du klara dig!" ropade jag. "Tänk på alla gånger du sa åt mig att vara stark, att om jag ramlar ner sju gånger så reser jag mig åtta," sa jag tystare. Men hon såg inte ut att lyssna på mig. Tårarna som jag trodde att jag hade fått ut började täcka för min syn igen, och jag blinkade frustrerat bort dom. Plötsligt så slocknade lampan i taket och jag tänkte inte så mycket på det innan det hade gått några långa sekunder. Och mamma hade inte sagt någonting. Hon hade inte ens rört sig. Jag kollade runt omkring mig och märkte att ingenting som drevs av el verkade fungera. Och då kom jag på varför hon inte hade svarat. Apparaterna som höll henne vid liv. Dom fungerade inte utan el. Och just nu så var det elavbrott i den här byggnaden. Jag sprang fram till mamma och höll min hand framför hennes mun. Inga andeag. Jag blinkade bort en hinna av tårar som försämrade min syn innan jag slet fort upp armen och la mitt pekfinger på pulsådran vid hennes handled. Ingen puls. tårarna formades i mina ögon igen men jag kunde inte tänka på det nu. Jag sprang ut i korridoren.

"Someboby help! Put the goddamn power back on!" skrek jag så högt jag kunde innan jag sprang in till mamma igen. Desperat efter något tecken på att hon levde kollade jag på hennes bröstkorg, som var stilla. Den rörde sig inte alls. Jag tog tag i hennes hand och kollade på hennes stängda ögon.

"Jag älskar dig," sa jag med tjock hals, och kollade på henne. Men det var försent. Och jag insåg att jag precis hade sagt hejdå. För evigt.

 

---

Kapitlet kanske kom lite sent, men det kom ut idag! Vióla!   Kommentera gärna vad ni tycker!! <3

Jag vaknade av mitt eget skrik. Drömmen hade varigt hemsk, och jag skulle aldrig kunna somna om. Jag kollade på klockan, och om jag inte hade haft den läskiga drömmen hade jag hunnit sova i fyra timmar till. Klockan var nämnligen bara två. Jag bestämde mig för duscha först eftersom att jag hade svettats riktigt mycket under natten. Väl klar med långduschen så fönade jag mitt bruna hår torrt innan jag tog på mig en mysig stickad tröja och ett par skinny jeans. Jag gjorde te och rostade bröd, som jag fixade till så som jag vill ha det innan jag gick upp med min andra kopp te och satte mig i soffan för att kolla på TV samtidigt. Någon timma senare kom mamma ut och kollade på mig med en konstig blick. 

"Vad gör du uppe såhär tidigt?" frågade hon mistänksamt.

"Jag fick en mardröm och kunde inte somna om," förklarade jag. "Och, nej, jag vill inte prata om det," lade jag till är jag såg att hon skulle säga något. 

"Okej, men om jag märker något mer ovanligt med ditt humör idag, så blir du tvungen att berätta om hur du känner."

"Okej, okej! Jag hade en mardröm, so what?!" ropade jag. Jag gick in till mitt rum och slängde igen dörren innan mamma han svara. Resten av tiden jag var hemma så läste jag lite ur min bok, och sms:ade med Chelsea. När klockan började närma sig halv åtta så gick jag ner till buss stoppet.

När Chelsea hoppade på så var det första hon sa

"You doing alright?"

"Yeah, I think so," sa jag lite frånvarande.

"No you're not." Hon satte sig ner och kollade på mig ett tag, men inte med tillräckligt sympati för att jag skulle börja grina eller något i den stilen. Vilcket jag var tacksam för. 

"Fine. I'm not doing alright," sa jag. "It's just that now that I finally have him, I can't see him for a couple of weeks. It's so frustrating. And I don't know if I'm turning it into a bigger thing than it is, because it's not like he died or something. You know what I mean?" Hon kollade på mig igen och var tyst innan hon sa

"Yeah, I actually think I do." Innan jag han fråga mer om vad hon menade så bytte hon samtalsämne. "So what do you think of Harrys audition? Myself, I thinkit was kinda cool. Okey, it was totally awsome. And I don't get what Louis menat by Harry 'being too young.'" 

"Yeah, me neither," sa jag och resten av bussturen fotsatte med mit och Chelseas småprat.

 

Resten av skoldagen hade varigt som dom flesta vanliga. De som märkte mest att Harry var borta var alla tjejer, och hans kompisar. Jag åt lunch med Chelsea, Jessie, Emelie och Jake, och Lessie hade inte längre behövt dölja att hon avskydde mig. Jag hade saknat Harry otroligt mycket, hade inte kunnat fokusera på lektionenrna, men jag had överlevt och det var det jag fösökte tänka mest på.  

Jag hoppade av bussen och slog in Harrys nummer på mobilen. Det ringde ett tag och jag undrad vad jag skulle säga när han svarade. Några pip till lät och jag tog bort luren från örat för att kolla om det var något fel, vilket det inte var. Det ringde några gånger till innan det övergick till telefonsvararen. Hoppet jag hade känt i hela min kropp bleknade och en tom känsla tog över. Jag fortsatte med tunga steg mot mitt hus. Jag kunde inte fatta att han inte hade svarat. Jag tänkte lite efter anledningar till varför han inte hade svarat, och att han höll på med att sjunga lät mest trovärdigt. När jag kom fram så stog det en man i svart kostym vid min dörr. Han vände sig om och började gå iväg men jag stoppade honom.

"What were you doing on my doorstep?" frågade jag. Hans ansiktsuttryck var sorgset och när jag kollade närmare såg jag att han hade en massa skrapsår i ansiktet och det var ett hål i hans kostym, som var skrynklig också.

"Do you live here?" frågade ha och pekade med tummen mot mitt hus, fortfarande vänd mot mig. 

"Yes. Why?" frågade jag långsamt.

"Are you Kathrin Williams daughter?" frågade han sen, och ignorerade min fråga. Jag nickade och han öppnade munnen och hans nästa ord chockade mig.

 

 

"Then I am sorry to say that your mother is now dead."

 

 

---

Lite spänning? Är det sant eller falskt? Haha, hatar att plåga er med att sluta här, men fortsättningen på det här samtalet kommer att komma ut imorn antagligen!

Förresten, för er som blev förvirrade så är den 'Louis' jag skriver om en medlem i Juryn från X'Factor, så ni inte blandar ihop honom Och the Tommo.. XD