På vägen hem så gick jag brevid Mike under tystnad. Jag grät hela vägen hem, och jag tror att Mike hade gjort det med, men jag va inte säker eftersom att jag sällan lyfte ögonen från marken. Väl hemma så gick vi in på våra rum. En del personer kanske hade slängt igen dörren med en hård smäll, men jag hade inte orken att göra det. Jag var inte arg längre, bara ledsen. Jag satte mig långsamt ner i sängen och drog upp knäna till hakan. Och grät mig själv till sömns.

 

Jag vaknade med ett ryck. Jag hörde hur ytterdörren där nere stängdes igen, och jag satte mig långsamt upp och satte ner fötterna på golvet. Det blev som en explosion i mitt huvud, av den lilla rörelsen, men om det var en inbrottstjuv där nere så kunde jag inte låta det stoppa mig. Jag ställde mig upp och rätade ryggen och mitt huvud protesterade. Jag fortsatte i alla fall och gick till dörren till mitt rum. Jag tog tag i handtaget och tryckte ner det så tyst som möjligt innan jag smög till trappan och hoppade över trappstegen som jag visste knarrade. När jag gick förbi köket tog jag tag i en stekpanna innan jag smög vidare till hallen, med stekpannan greppad som ett baseballträ. Jag hade kommigt fram till hallen och såg en skugga röra sig och skulle precis slå till den när lampan tändes och jag välkomnades av synen av pappa, med handen på av och på knappen. Hans ögon var röda och man såg tydligt att han hade gråtit. Jag sänkte långsamt stekpannan tills den dinglade i min hand vid min sida. 

"Mamma har..." jag kom inte längre innan tårarna börja komma och jag släppte stekpannan innan jag sprang fram till pappa och kramade om honom. Han släppte med en gång sin väska och kramade tillbaka, lika desperat efter förståelse som jag.

"Jag vet," sa han med en hes röst. Jag begravde mitt ansikte i hans bröstkorg och hulkade fram tårar, som blötte ner hans nytvättade kavaj. Men kavajen var vårat minsta problem. Jag hörde hur någon kom ner i trappan, och vände mig om till synen av Mike. Han gick långsamt fram till oss och det blev någon slags stor gruppkram, fast en sorglig en. Det enda som saknades var mamma, och glädjen hon förde med sig.

 

Jag vaknade av min mobils jobbiga tjut och reste mig långsamt upp. Jag sprang fort in i duschen för att slippa kylan mellan min säng ocg duschen, som redan hade varmt vatten eftersom att pappa hade duschat innan mig. Mitt hår var upsatt i en slarvig bulle mitt på huvudet för att slippa bli blött, och jag hade precis börjat spola med vattnet när pappa ropade in till badrummet.

"Är min plånbok där inne?!" Jag öppnade dören till duschen och stack ut huvudet och skannade rummet efter pappas plånbok.

"Nepp, ingen plånbok här inne!" ropade jag tillbaka när jag inte såg den och hörde pappas fotsteg gå bort från badrumsdörren samtidigt som jag satte på vattnet igen. Resten av morgonen gick som vanligt tills jag kom ner i köket. Som var tomt. Helt helt tomt. Mina ögon började fyllas med tårar som hotade att lämna ögat ochh falla nerför min kind, men jag kollade snabbt in i lampan som gjorde att dom försvann. Om jag inte kunde klara att gå ner i köket utan att börja grina, hur skulle jag då kunna klara av en hel dag i skolan utan att göra det. Pappa hade sagt att vi kunde stanna hemma den här veckan om vi ville det, men då skulle jag bli tvungen att förklara varför jag inte var i skolan så fort jag kom dit igen, och då skulle jag definitivt börja gråta. Så jag tänkte försöka att låta allt flyta på som vanligt. Det skulle aldrig riktigt flyta på som vanligt, men jag kunde försöka få det att fortsätta flyta i alla fall.

Jag öppnade luckan i köket med alla koppar och glas, och skulle precis ta ner min tekopp när jag såg mammas tekopp. Den som jag hade gett henne för några år sedan, på morsdag. Och där kom tårarna igen. Jag blinkade frustrerat bort dom och flyttade undan koppen för att komma åt min egna, blåa kopp. Jag fyllde den med varmt vatten och tog en sked honung och en tepåse, men var på en hel andra ställen i mitt huvud. På ställen där mamma fortfarande var kvar, i minnet. Resten av tiden jag var hemma innan jag skulle till skolan så var jag distraherad, och ville bara leva kvar i minnet.

Jag skulle precis stänga dörren när jag ropade

"Hejdå, mamm-" jag avbröt mig själv mitt i meningen. Mamma var inte hemma. Hon skulle aldrig sitta i köket och dricka kaffe med en tidning i handen, som hon redan hade läst. 

Jag väcktes ut mina tankar och slängde igen dörren. Jag började dra mig mot bussen, och hela dagen var jag närvarande med kroppen men mina tankar var frånvarande. Efter skolan så hoppade jag på bussen själv. Chelsea och Jessie skulle hem till Emelie, och jag hade tackat nej till att följa med. Jag behövde vara själv. Eller, jag behövde i alla fall int vara runt människor som var glada och och så just nu. För jag ville bara gråta. Jag slog mig ner i sätet och kollade ut genom fönstret, fast i mina tankar. Jag kände en duns jämte mig, men kollade inte . Jag tänkte inte så mycket på det förrän jag kände hur någon petade mig på axeln, och jag vände mig om.

"You looked like you needed someone to cheer you up!" sa Jake men hans leende försvann när jag inte log tillbaka. "You really do need some cheering up." 

"Look, I really don't want to talk about this on a bus, so we can talk when we get home." Jag kollade ut genom fönstret igen och så satt vi så resten av åkturen.

 

 

---

Jag skriver mera senare, har haft riktigt fullt upp hela helgen... Men här får ni lite till i alla fall. ;)