När vi precis hade klivit innanför dörren så ångrade jag mig. Det kanske var för tidigt att prata om det än. Vi tog av oss skorna och resten av ytterklädena, och jag skulle precis sätta mig i soffan när Jake frågade mig någonting.

"Is your mom home?" Han höll på med att knyta upp sina svarta converse och märkte inte hur jag kröp ihop inuti. Det var som att när mamma dog så dog en del av mig med henne. En del som jag kanske skulle kunna lära mig att leva utan efter ett tag, men jag skulle aldrig riktigt fungera på samma sätt igen. 

När jag inte svarade på Jakes fråga, så slutade han försöka få upp knuten och kollade upp på mig. 

"Well? Is she?" frågade han innan han återgick till sina skor, helt omedveten om att jag höll på att drunkna i den tomma känslan inuti mig. 

Efter ännu en stund så svarade jag skakigt "No. She won't ever be." Det fick Jakes uppmärksamhet på riktigt och han  kollade inte på mina ögon, utan in i dem. Han såg mig, och märkte att jag var ledsen, inte för att en tår fall nerför min kind, utan för att han såg in i mig. Såg känslorna som jag inte kunde sätta ord för. Han drog av sin sista sko som var kvar och gick fram till mig. Han tog tag i mina axlar och böjde sig ner så att han kunde fortsätta se in i mina ögon eftersom att jag hade vänt min blick till marken.

"What happened?" frågade han så milt att jag nästan ville börja gråta för det. Jag satte mig i soffan bakom mig och berättade. Sa allt som jag kände.

"She.. she went away yesterday. Went away forever, and i can't ever bring her back again, ever, no matter how much I want to. I had a dream the night before she... went away, and in that dream she died in a car accident because she was too focused on my feelings for Harry being gone for a bunch of weeks, and not focused enough on the road, and another car crashed into hers. And she died. And when I come home from school the day after the dream, there's a man on my front steps asking for Kathrin Williams daughter. Asking for me. Asking for me so he can tell me that... my mom died. And I went to the hospital, and she stays alive for another couple of hours before she... " jag kunde inte fortsätta mer och vattnet i mina ögon som hade samlat på sig under hela tiden jag berättade föll sakta ner från in kind och träffade mitt lår. Jag kollade ner på marken och såg inte Jakes fötter, och kollade jämte mig där han tydligen hade satt sig.

"And you know what sucks? I must have said that I'm fine at least forty times today, and I didn't mean it once. But nobody noticed." Jag kollade på honom, och jag hann inte säga något mer innan han omfamnade mig i en kram. Och jag började hulka fram tårar och han bara höll om mig sa ingenting. Sa inte att allt skulle vara som vanligt igen. För han förstod att ingenting någonsin skulle var asom det var innan. Han förstod mig, och det var det enda som kunde göra någonting bättre just nu, förståelse. 

 

Någon timma senare så hade jag inget kvar att berätta och det började bli mörkt, och dags för Jake att gå hem. Jag kollade på klockan och insåg att det var dags för x-Factor igen. Jag gick ner till vardagsrummet och märkte att jag kände mig bättre. Jag hade spillt ut alla mina känslor och gråtit ut det som inte kom ut genom ord. Det enda jag ångrade var att Jake nu skulle gå runt och oroa sig för mig. Jag orkade inte tänka på det nu i vilket fall som helst och satte på TV:n och letade fram rätt kanal. Reklampausen hade precis tagit slut och jag kollade spänt och hoppades att Harry skulle få vara kvar, men samtidigt att han skulle komma hem så att jag kunde prata med honom med.  Ett tag inne i avsnittet så åkte Harry ut. Min första tanke var av glädje, han skulle komma hem. Jag vet att det var sjäviskt, men jag sakande honom verkligen. Men när jag såg hur ledsn han blev ångrade jag mig med en gång och skakade till mig mentalt. Sen såg man hur domarna började ångra sig och till slut ropade de in Harry och fyra tjejer och fyra andra killar till. Och sa att om de blev ett tjejband och ett pojkband så fick de vara kvar. Och jag vet inte vad jag förväntade mig. Men när Harry gick med på att vara i ett annat band så sjönk mitt hjärta till botten igen och jag kollade på TV:n som om Simon skulle säga något i stilen med 'april april', och jag skulle få en lättnad över att vi i alla fall hade kvar bandet. Men det hände inte. Och jag var shockad över att Harry så lätt kunde välja bort sitt band för att vara med i x-Factor längre. Och det kanske var bra, för vårat band skulle aldrig bli känt. Men vi hade kul när vi tränade, och det var därför jag värderade vårat band så högt. Och utan Harry så är det inget band kvar. Jag stängde av TV:n när jag insåg att Harry skulle ta platsen inom bandet, och la mig på mage i soffan med ansiktet pressat mot min kudde och skrek så högt jag kunde. Skrek ut all känsla av förädelse, all ilska mot Harry, ilskan av att fortfarande vara kvar i den sämsta månaden i mitt liv. Skrek ut allt. Tills ja inte hade kvar någon lift i lungorna och skrikandet gick över till tårar. Och jag insåg hur lätt det skulle vara att bara... försvinna. Att inte finnas mer. Att inte ha några känslor kvar, att inte känna den smärtan i mitt hjärta. Men så fort jag märkte att jag funderade på att ta självmord så skakde jag vilt mitt huvud.. Det skulle vara fegt, alla som jag kände skulle får känna så som jag gör, och MIke skulle nog förstöras på ett sånt sätt att an aldrig skulle bli hel igen. 

Så när jag gck och la mig den kvällen så kände jag mig nästan sämra än natten innan.

 

---

Phew' klar med en del som jag sa!! Hoppas ni gillar den !! <3 Lite drematiskt kankse? kommenter gärna lute feedback så jag vet vad jag borde förbättra, och så. :p