Jag kollade bara på honom ett tag innan jag hittade ord igen.

"What do you mean?"

"Your mother is dead," sa han i en tyst ton. "Well not really dead, but in a really bad condition and she... might die. She's right now on her way to the hospital and another ambulance is on it's way down here right now."

"And how do I know that?" frågade jag. 

"I'm telling you. It was a car accident, anothe car ca-" han skulle fortsatt men jag ville inte höra det.

"How the hell do I know wether you're lying or not?" avbröt jag. Det tog ett tag innan han svarade.

"Because I was in that same car." Han kollade mig i ögonen som såg ärliga och aningens rädda ut. Och det var då som rädsla började krypa upp på mig med. När jag inte sa någonting mer så fortsatte han. "I was at the hospital and your mother had just finished taking the stiches off of my forhead," sa han och pekade på sin panna, där det mycket riktigt fanns ett ärr. "She offered to drive me home, since I didn't have any other ride home and she was done there for the day anyways. I live just a few blocks down. We were maybe a few hundred meters away from my house when another car, from the lane driving in the opposite direction, jerked into our lane and... Kathrin steered the her car away, but she wasn't fast enough. So we... crashed and the whole car rolled uppside down and she did't.. she wasn't as lucky as me and is now down at the hospital." Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Det var som i drömmen. 

"No. If that was true then why the hell aren't you in the hospital. And why the hell are you the one telling me this, and not some idiot working in the hospital, and how the hell would you know that she lives here?" Jag kunde se att han hade svårt att svara men när han gjorde det så kollade han inte på mig längre. Och jag började fktiskt bli orolig.

"Because I thought it would be better if you heard from some-" hans förklarig avbröts av min telefonsignal som började ringa. Jag tog upp den och kollade inte ens på skärmen innan jag svarade.

"This better be freaking important," svarade jag irreterat med.

"Is this Ella WIlliams speaking?" frågade personen från andra änden, som låt som en kvinnoröst.

"Yes."

"You should come down to the hospital. Your mother was just in a car accident. If you tell me your location I'll have an ambulance come pick you up." Det var som att jag inte hörde orden först. Men när de sjönk in så exploderade rädslan i min mage, och bildade knutar  på mina tarmar. "Hello? Are you there?" frågade hon efter ett tag.

"Yes. Sorry, I just... I would like a ride to the hospital, yes," sa jag och gav henne adresen.

"That's not far from here! The ambulance will probably be there in a few minutes." sa hon och jag la på.

"Why aren't you in the hospital?" frågade jag mannen som fortfarande stog kvar.

"I... I sneaked out of the car to tell you. I'll explain more later," sa han och jag satte mig ner på trappan till framdörren. Den timmen som kom efter det kändes som en läskig dröm. Ambulansen kom och hämtade upp oss, och personalen i den försökte lugna ner mig, men jag lyssnade inte. Jag spelade upp alla saker som skulle kunna hända i mitt huvud. Väl framme vid sjukhuset så fick jag inte se min mamma, eftersom att alla doktorer inte fick störas när dom försökte läka henne. Jag ringde upp Mike, som fick skjuss hit av sin kompis storebror. När han hade kommigt fram och jag såg den oroade blicken han hade så orkade jag inte hålla inne min egen rädsla och tårarna började forsa. Jag gick upp och kamade om honom och vi stog bara så ett tag innan vi satte oss i sofforna i väntrummet. Ungefär en timma snare kom en sjuksköterska.

"You can go talk to your mother now," sa hon och ledde oss till rummet som mamma var i på andra våningen. 

Jag öppnade dörren och såg direkt mamma, som låg på en typisk sjukhus säng, med ett vitt nattlinne på sig. Hennes ögon var stängda och genomskinliga tuber åkte in i hennes näsborrar, och andra änden av tuberna var koppplade till en apparat med hjul. Det fanns även en apparat som stog jämte den första, med slangar som försvann under täcket som hon hade över sig, och båda apparater var kopplade till elutaget i hörnet av rummet. Sjuksköterskan hade sagt att dom var till för att pumpa blod och syre genom hennes kropp, vilket hon i nuläget inte kunde göra själv. Hon hade gips på hela överkroppen och hennes ansiktsutryck avslöjade att hon var i en hel del smärta. Vid synen av det hade jag stannat i dörröppningen, men hämtade mig snabbt och gick in med Mike efter mig, som stängde dörren när han hade kommigt in. 

"Tror du att hon sover?" frågade han mig och jag skulle precis säga något när hennes bleka läppar rörde på sig.

"Jag vet inte, du kanska ska fråga henne," sa hon svagt och hostade till lite. Hela hennes ansikte var egentligen blekt, och hennes hår hade lite torkat blod i sig. Hon öppnade långsamt ögonen som fann oss med en gång. "Sätt er ner," sa hon lika svagt och jag visste inget bättre än att lyssna på henne, och drog fram en stol till sängkanten innan jag satte mig i den. Mike gjorde likadant och vi kollade på mamma ett tag. Hon såg riktigt sjuk ut. Och ändå var det hon som bröt tystnaden först.

"Ganska ironiskt, att det är jag som brukar läka folk, be dom att vara försiktiga, och så ligger jag själv här, i den här situationen nu," sa hon med ett sorgset skratt. Jag kände hur jag blev irriterad på henne igen och kunde inte stoppa mig från att säga "Hur tusan kan du skämta om det här?! Fattar du inte att det inte är någonting du bara kan skratta av dig?" Jag kände hur tårarna började bränna på baksidan av mina ögon. Jag ågrade orden så fort dom kom ut. Det här var inget jag kunde skrika av mig heller. Mamma var tyst ett tag och kollade på mig. Djupt in i mina ögon. 

"Jag vet det. Men som expert på just det här," sa hon och gestade på sitt gips, "så vet jag att jag antagligen inte kommer att överleva." Hennes ögonlock började fladdra och jag värgrade låte henne säga något sånt. Men oron växte bara och första tåren rann nerför min kind.

"Om du inte kommer klara dig, hur kan du då prata som vanligt just nu? Om du inte skulle klara dig hade du väl dött med en gång i bilkraschen? Om du bara tror p-" jag han inte säga något innan hon öppnade munnen för att säga någonting.

"Jag älskar er. På riktigt," sa hon så tyst att jag nästan trodde att jag hade hallucinerat det. Men jag kollade på Mike.

"Jag älskar dig med," sa han lite högre än mamma och jag visste att han också hade hört det. Jag vägrade säga det, för det skulle vara som att säga hejdå, fast för evigt. Mammas ögonen stängdes helt och hållet och en doktor kom in och bad oss att lämna rummet. 

"She's going to be alright, right?" frågade jag honom, desperat av att höra från någon annan än mig sjäv att hon skulle klara sig. Han kollade på mig med en sorgsen min, men svarde aldrig på min fråga. Jag gick ut ur rummet efter Mike och vi satte oss ner i sofforna. En sjuksköterska kom och förklarade varför vi var tvungna att lämna rummet.

"If she stays focused for too long, it might mentally drain her. If you want you can stay here 'til she's rested long enough to have visitors again. You could take this time to call your father, if you'd like to." Hon gick iväg och jag tog upp min mobil och knappade in pappas nummer. Han var tillfälligt i Holland på affärsresa, och skulle egentligen vara kvar där i en hel vecka till. 

"Hej, Ella, jag kan inte prata just nu, kan det vänta?" frågade han irriterat.

"Inte riktigt. Mamma ligger liksom på sjukhuset, döende." Han var tyst ett tag och jag trodde att han hade lagt på innan han sa

"Va?" 

"Hon var med i en bilolycka, och är just nu på sjukhuset." Jag kunde inte förklara mer eftersom att jag hade börjat gråta, och inte på det mest tysta sätet. 

"Gumman, jag bokar en biljett hem på en gång," sa pappa innan han la på vilket fick tårarna att falla ännu snabbare. Mobilen föll ur min hand och ner på golvet men jag kunde inte ha brytt mig mindre. Jag kramade om Mike, som försökte att inte gråta. Men det gick sådär. Vi satt så kanske en kvart innan jag försökte verka stark. För Mike, för mamma, kanske till och med för pappa. Jag satt och kramade om Mike och fastnade med blicken, borttappad i mina egna tankar. Ännu en timma efter det så kom mannen som sagt till mig att min mamma var på sjukhuset och satte sig i soffan mittemot mig och Mike. Han hade bytt om och tvättat sitt ansikte. Helt plötsligt så blev jag rasande, och ville slå till något. Jag ställde mig uppp och gick fram till hans soffa med snabba, högljudda steg och kollade ner på honom.

"Why the HELL weren't you the one that got hurt?!" ropade jag in i hans ansikte. Men han rörde inte en min, utan satt bara där, och kollade inte ens på mig.  "Where do you get the nerve to not even look at me?!" ropade jag ännu högre och han kollade upp på mig. "Whithout you, my mom would be safe and sound at home, with a cup of tea in front of the TV right now, but you just had to ask her for a ride home, didn't you?!" Jag hörde att Mike ställde sig upp bakom mig. Samma sjuksköterska som sa att vi kunde gå in till mamma förut kom och bad mig vara lite tystare. Det var som att jag inte riktgt visste vad ag gjorde, och ilskan höll på att koka över. Den stormade och tjöt inuti mig, men det kunde inte mannen se. Så när han inte sa någonting och jag slog till honom på ansiktet med min knutna näve så vart han förvånad. Jag såg hur lite blod började rinna ner från hans näsa och Mike tog tag i mig ovh drog mig bakåt samtidigt som sjuksköterskan kollade på mannens ansikte innan hon drog bort honom till ett annat rum, antagligen för att vårda hans näsa. Innan hon gick in kastade hon en irriterad blick till mig.

"Damn you, just go to hell!" han jag skrika till mannen innan hon gick in och sängde dörren bakom sig. Jag föväntade mig att Mike skulle säga något om att jag inte kunde hålla på sådär, men han sa ingenting alls, vilket oroade mig. Som om det faktum att min mamma låg i ett sjukhus, kankse döende inte räckte. Jag satte mig ner i soffan, och kände mig ihålig. Som ett tomt skal. Vilket kanske var tur, eftersom att om jag hade känt någonting just då, så vet jag inte vad jag hade gjort.

Fyra timmar senare så kom an ny sjuksköterska och sa att vi kunde gå in i mammas rum igen, och föreslog att vi skulle gå in en och en. Jag sa åt min bror att gå in först, och han sa inte emot. Jag kollade på han ihopsjunkna figur som slank in genom dörren. Han kom ut ungefär en kvart senare, med en försiktigt ihopsatt min, som inte döljde någonting innan han sa

"Jag går och väntar utanför." Hans röst bröts mitt i meningen, vilket avslöjade hur ledsen han egentligen var. Men jag kunde inte tänka på det just nu oh gick in genom dörren och stängde den försiktigt efter mig. Jag vände mig om och såg mamma ligga i sängen, med stängda ögon och ett ännu blekare ansikte än innan. Jag satte mig på samma stol igen. Jag satt så ett tag innan mamma bröt tystnaden, igen.

"Ella, jag kommer att dö. Jag känner det i hela kroppen." Hon öppnade fortfarande inte hennes ögon, vilket gjorde den redan gigantiska klumpen i hjörtat ännu större. 

"Nej mamma, du kommer klara dig, och det här kommer bara att bli en riktigt intressant historia som du kan berätta om senare för vänner och släktingar, och du kommer att äta middag med oss som vanligt, och det här kommer bara vara ett riktigt tragiskt kapitel i ditt liv," sa jag, desperat efter att hon skulle hålla med. Jag försökte trösta henne, men dom orden kanske jag bara hade sagt för att försöka lugna ner mig själv.

Hon var tyst ett tag innan hon sa "Nej gumman, jag kommer att dö och det kommer bara bli ett tragiskt kapitel i era liv." Hon sa det som om hon inte riktigt brydde sig om at hon skulle dö, vilket gjorde mig ännu mer desperat. 

"Nej, mamma! Tänk på allt du har kvar att göra, allt du har kvar att leva för! Tro bara på att du kommer bli okej, så kommer du klara dig!" ropade jag. "Tänk på alla gånger du sa åt mig att vara stark, att om jag ramlar ner sju gånger så reser jag mig åtta," sa jag tystare. Men hon såg inte ut att lyssna på mig. Tårarna som jag trodde att jag hade fått ut började täcka för min syn igen, och jag blinkade frustrerat bort dom. Plötsligt så slocknade lampan i taket och jag tänkte inte så mycket på det innan det hade gått några långa sekunder. Och mamma hade inte sagt någonting. Hon hade inte ens rört sig. Jag kollade runt omkring mig och märkte att ingenting som drevs av el verkade fungera. Och då kom jag på varför hon inte hade svarat. Apparaterna som höll henne vid liv. Dom fungerade inte utan el. Och just nu så var det elavbrott i den här byggnaden. Jag sprang fram till mamma och höll min hand framför hennes mun. Inga andeag. Jag blinkade bort en hinna av tårar som försämrade min syn innan jag slet fort upp armen och la mitt pekfinger på pulsådran vid hennes handled. Ingen puls. tårarna formades i mina ögon igen men jag kunde inte tänka på det nu. Jag sprang ut i korridoren.

"Someboby help! Put the goddamn power back on!" skrek jag så högt jag kunde innan jag sprang in till mamma igen. Desperat efter något tecken på att hon levde kollade jag på hennes bröstkorg, som var stilla. Den rörde sig inte alls. Jag tog tag i hennes hand och kollade på hennes stängda ögon.

"Jag älskar dig," sa jag med tjock hals, och kollade på henne. Men det var försent. Och jag insåg att jag precis hade sagt hejdå. För evigt.

 

---

Kapitlet kanske kom lite sent, men det kom ut idag! Vióla!   Kommentera gärna vad ni tycker!! <3