Jag låg ner på sjukhussängen och kollade uttråkat upp i taket. Plötslligt öppnades dörren till mitt rum och intågandes kom Harry, våran enda dotter Darcy och våra barnbarn Cameron och Rosalie som var tvillingar och nyss hade börjat dagis. Darcy höll i en tårta med hundratals ljus på och de började alla sjunga på 'Happy Birthday'. Jag satte mig upp och ett leende smög sig på mitt ansikte. 

"I thought I told you I didn't want a party for my birthday," sa jag men leendet höll sig kvar.

"We know mom, but you're turning nintey and I just want you to have the best time possible while you're still alive," svarade Darcy och kollade på mig med hennes pappas gröna ögon.  Harry böjde sig ner och gav mig en lätt puss på munnen och Cameron och Rosalie hoppade upp på min säng och började blåsa ut ljusen på tårtan. Jag smälte lite inombords när det var ett ljus kvar, då de stannade och vände sig om för att kolla på mig. Jag stängde mina ögon och blåste en kort pust mot ljuset och önskade mig någonting. Cameron och Rosalie böörjade skratta och fnissa.

"Where's John?" frågade jag Darcy men fick svar från Roslaie.

"Daddy had to wujk tunajt," sa hon, och menade att han hade behövt jobba sent ikväll.

"Well tell him I said hello when you see him," sa jag. Sen sprang de små ungarna iväg ut ur rummet och lekte kull, då Darcy snabbt fick springa efter de för att de inte skulle göra något dumt. 

Jag hoppade in lite mer till sidan av sängen så att Harry kunde lägga sig bredvid mig. 

"Do you remeber how it felt like to be fearless? When we were teenagers and nothing in the world could stop us?" frågade han nä han la sig bredvid mig. 

"I do."

"I mean we had our ups and downs and breakups and make ups but in the end we allways got back together. Then we had Darcy straight after the wedding and suddenly we had to play everything safe for her? And we allways forgot to pack something for her lunch, or do her hair and then all of a sudden she had grown up on us and did all those things by herself. Then she was the one who had no fears and we worried much more than what was necesarry. And in a few years, Cameron and Rosalie will be be teenagers too. I'm just glad we made the most of it," sa han. Jag låg med mitt huvud på hans bröstkoorg och lyssnade på hans hjärta som slog. 

"I need to get out of here," sa jag och ställde mig upp. "That was a really deep speech but it made me feel like my days are over. But thet're not because I'm still alive. Come on, I know exactly the place we could go," sa jag och väntade inte på Harry utan började gå. Jag fick egentligen inte lämna den där sängen men ingen märkte någonting, så jag ledde Harry till trappgången och började gå uppåt. 

"Where are you going?" frågade han efter tre par trappor. 

"You'll see," svarade jag och började på den fjärde och sista. Jag öppnade dörren som ledde ut på taket. Det var ett rakt tak som man kunde vara på, så jag gick ut på den med mina tofflor och gick till kanten av taket, där ett staket som var knappt högre än mina knän. Jag kollade ut på London, och såg alla olika byggnader. Det hade blivigt mörkt. 

"Look at it, Harry," sa jag när jag hörde hans fotsteg bakom mig. Vinden blåste mitt håt bort från mitt ansikte när jag stod och beundrade staden framför mina ögon, med ljus och rörelse överallt under mig.  "Don't you miss it? Running the streets with no goal other than having fun, not caring about anything or anyone and beeing so totally completely free?" 

"You like that sight?" frågade han mig. "Then look up." Jag gjorde som han sa och kollade upp. Himlen var täckt av blinkande stärnor. Det var fantasktiskt ljus mot så mörkt blått att det nästan räknades som svart. Jag la mig ner på det smutsiga taket så att jag kunde kolla upp längre. "It's beautiful, Harry," sa jag med beundrande ögon.  Han la sig ännu en gång bredvid mig och la sitt huvud lära mitt. Efter en stund av tystnad så lyfte han en hand och pekade ut en stjärna som för mig lyste starkare än de andra. "See that star?" Jag nickade och han fortsatte. "It's named after us. I bought it today," sa han och tog fram ett papper från sim skjortficka. På pappret så var det ett intyg om att stjärnan tillhörde Harry och Ella Styles. Han hade också döpt stjärnan. Han hade döpt den till Halla.

"The 'Ha' part is from my name and 'lla' is from yours," sa han och jag hörde leendet i hans röst. Jag kollade på honom och log tillbkas.

"I love the wrinkles by your eyes. It means I've done a good job of being your husband. It's proof of many years of a happy marriage," sa han och strök min kind. Jag la ännu en gång mitt huvud på hans bröstkorg, tog hans händer i mina och kollade upp på himlen igen. Jag kunde inte slita ögonen från min och Harrys stärna. Vå låg så, jag vet inte hur långe, men efter ett tag så kändes det konstigt i hela kroppen. Jag visste att min tid var inne.

"I'm dying, Harry," sa jag, med en aning panik i rösten.

"Then enjoy the last time as Ella Styles you have. Don't be afraid." När hans ord sjönk in så insåg jag en sak.

"I'm not. I'm not afraid to die, because I know my life is complete. I love you Harry," var de sista orden som kom ut från min mun inna jag stängde mina ögon och välkomnade vad som än skulle hända härnäst.

 

 

 

 

---

Dun dun duuuunn.... SÅ då var den novellen avslutad... känns... skumt... Aja, hejdå så länge, vem vet, jag kanske lägger upp den andra novellen som jag förklarade om i slutet av förra kapitlet här senare... typ om ett år haha nej men tack alla mina underbara, vackra läsare som har följ med mig hela vägen genom novellen, jag vet att det kanske var lite... heh dåligt ibland men ändå... <3