"Try to call me as often as possible, okey?" frågade jag Harry ängsligt medans vi gick över övergångstället.

"Of course." Han sa inget mer och själv kom jag inte på något mer att säga. Vi gick en stund i tystnad, hand i hand och njöt av tystnaden ett tag innan jag var först ut med att säga något igen. 

"I remember when we were little and you used to say you'd beat me up because you were bigger than me. But I was never scared, because I knew you wouldn't, no matter how big you were. And then I used to dare you to kiss me, but when you tried to I ran away to climb that tree that we used to play in so you couldn't get to me. Because yoy sucked at climbing trees. I really miss the good old days." 

Harry var tyst ett litet tag till innan han kollade ner på mig och började le. "The 'good old days'? Seriuosly? Like, when did you turn seventy and use phrases like that?" Han kollade skeptiskt på mig och jag bestämde mig för att försöka få honom att skratta lite innan hans audition.

"Not that tone, young man! You have to show some respect to your grandma. You little bad seed!" sa jag i en skakig röst och det lyckades, och efter att Harry skrattat i ett par sekunder så kunde jag inte hålla mig längre och mina skratt blev starkare och sarkare ända tills inget ljud kkom ut ur min mun alls och jag bara stog dör och klappade händerna som en konstig säl. Och av den synen så började Harry skratta ännu mer så när vi väl hade hämtat oss någon minut senare så hade jag fått ont i magen. 

Harrys ansikte blev plötsligt riktigt allvarligt. "I don't know how long I'll last without you to make me smile all the time." 

"Well... I really don't know what to say..." sa jag. Och det var sant, jag visste verkligen inte hur eller vad jag skulle svara.

"You don't have to. Say anything, I mean," sa han och vi var faktiskt tysta resten av vägen, som tog lite mer än en kvart. Väl framme så letade vi efter Harrys föräldrar som vi hitade ganska fort innan vi ställde oss i kön med Harry. När vi väl kom fram så frågade någon vem det var som skulle sjunga.

"That's gonna be me." Harry sträckte upp sin arm lite.

"And who are you going to bring backstage?" frågade den svartklädde mannen honom sen.

"My mom, my dad and my girlfriend," sa han och log mot mig när han sa 'girlfriend'. 

"Sorry, but you can only bring a maximum of two people backstage." Han kollade på Harry ett tag och när ingen sa något så frågade han "So who are you bringing backstage?".

"But, sir, I want these three people to come with me."

"I can't change the rules. Sorry kiddo." Han kollade på oss och jag öppnade min mun.

"I can just wait out here, I mean you shouldn't have to choose between me and your family." Jag såg att Harry tänkte säga något men jag var snabbare. "Harry, It's fine. It's not you fault," sa jag och gav mannen som vägrade släppa in alla fyra en arg blick. Han rullade med ögonen och jag antog att han hade haft liknande samtal med andra som ville in. 

"Fine. I'll just sue whoever came up with this stupid rule when I'm done with this." Han log lite åt mig och jag började vända mig om. Men Harrys hand släppte inte min och jag kollade meningsfullt på honom. 

"I love you," sa han innan han släppte mig. Jag fick med en gång skuldkänsla.

"I'm sorry. Love you too," sa jag och han böjde sig fram och kramade om mig. Han kysste toppen av mitt huvud innan han släppte taget.

"Thank you Ella, I owe you one," sa Anne tacksamt och jag log mot henne.

"No problem. You are his parents after all," sa jag och vände mig om. Medans jag vandrade bort till en bänk så tog jag upp min mobil. Inget nytt. Jag kollade upp från skärmen och såg Harry som fick en massa information från mannen. Han gav honom en lapp med ett nummer på som han satte en bit ner på sin vita T-shirt. Han kollade bort mot mig och vinkade glatt innan an gick vidare till kön efter där man fick vänta på att få sjunga istället. Efter några minuter så kom en annan man dit med kameraman bakom sig och mikrofon i handen och började intervjua Harry lite kort. Jag kände att det vibrerade lite i sidan och jag tog ut mobilen ur jack fickan. Det var Mikes namn som lös på skärmen och jag svarade.

"Hallå?" sa jag av reflex.

"Hej, det är jag," sa han, vilket jag egentligen redan visste. "Varför är du inte inne i kön med Harry?"

"Hur visste du att-" 

"Jag står kanske tio meter bakom dig" avbröt han mig och jag vände mig om. Och där stog han. Jag la på och ställde mig upp och började gå bort till honom.

"Man fick tydligen bara ta med sig två personer och jag tyckte att hans föräldrar skulle med in." Jag kollade efter vad hans reaktion skulle bli, men den var inte så stor över huvud taget.

"Det har du nog rätt i," var det enda han sa.

"Så vad gör du här?" frågade jag efter ett tag. 

"Jag hade inget att göra och så kom jag på att det var i princip nu som han skulle sjunga live inför hela England. Så jag bestämde mig för att gå hit," förklarade han lättsamt. "Vad ska vi göra nu då? Harry kommer ju antagligen inte komma ut förrän om någon timma."

"Jag tänkte att jag skulle kunna fixa en middag för att fira att han kommer komma vidare. Om du vill kan du hjälpa till."
"Hur vet du att han kommer komma vidare?" frågade han mig och jag gav honom en överlägsen blick. "Okej, han kommer att komma vidare," sa han sen och jag log.

"Så vill du hjälpa till?" 

"Varför inte. Jag har inget bättre för mig," sa han och vi började gå tillbaka. 

 

"Fort, tänd ljusen, dom kommer nu!" ropade jag till min brorsa som stog i matsalen. Vi hade dukat fint, gjort pankakor (kanske inte världens finaste mat, men gott var det) och bjudit in mamma och Jake också. Vi hade kollat på när han sjöng och fick två av tre ja:n.  Jag ville verkligen slå till någonting när Louis sa nej. Om han inte vill ha för unga personer där så kan dom sätta åldersgränsen lite längre upp. Jag ville bara krama om honom. Man såg hur sårad han blev, i alla fall om man kände honom. Simon Cowell är däremot den bästa domaren i världen! Så nu skulle Harry få sova sin sista natt hemma på ett tag.

Jag hade planerat middagen med Anne så jag hade fått nyckeln till huset. 

Dörren öppnades och jag hoppade in i Harrys famn.

"Surprise!" ropade jag och han hoppade till och tappade mig nästan. 

"I missed you," sa han till mig som om jag inte hade sagt någonting själv. Han kollade in i mina ögon och jag kollade tillbaks. Jag hörde att mamma harklade sig bakom mig och jag hoppade till.

"I think it's dinner time," sa hon och gick fram till Anne för att krama om henne.

 

Middagen hade gått riktigt bra och efter att vi hade ätit upp så la sig jag och Harry på hans säng och myste och pratade. Och det var riktigt underbart att bara vara med honom, utan att behöva tänka på varje sekund som om det var den sista. Men jag skulle sakna honom otroligt mycket och det var nästan svårt att kolla på honom utan att tänka på hur dom kommande veckorna skulle bli. Utan Harry.