Hela första lektionen satt jag och funderade på hur jag skulle komma undan med mitt växlande humör utan att avslöja hur jag egentligen kände för Harry. Jag hade ingen fokus och allt som Mr. Wellby sa kom in i ena örat och ut genom det andra. Det vibrerade lite i fickan och när jag tog upp mobilen ur fickan såg jag att jag hade ett nytt sms från Harry. Jag kollade bort mot honom, som satt tre bänkar bort och såg hur han försökte låta bli att le. Jag läste sms:et med ett idiotiskt leende orsakat av Harry, där det stog "Did you hear about Emelies plan? She's such a hopeless romantic". Jag svarade att jag inte visste vad han pratade om och fick snart ett sms till vilket gjorde mitt humör ännu gladare. "Well she wants to plan a ball for everyone in our high school, because she wants something romantic to bring her new boyfriend to. So she's just gonna plan it and the teachers will go through with the plan". Jag svarade snabbt med "Are they already official? Thought it would wait. But it sounds like Emelie. And no, I havent heard. She's probably still be mad att me. I'll tell you later" innan jag började dagdrömma mig bort från klassrummet.

När det äntligen blev dags för rast gick jag och Harry bort till fotbollsplanen och satte oss på kanten av den medans fotbollslaget hade träning. Jag hade berättat ungefär hälften av mitt och Emelies samtal (vilket inte tog lång tid alls) när Katie och Lissie kom och satte sig brevid Harry (vilket för Lissie betydde att hon trängde in sig mellan mig och Harry medans Katie satte sig på andra sidan). Lissie vände ryggen mot mig och började flörta med Harry non-stop.

"Hey, Harry?" sa hon medans hon viftade med ögonfransarna patetiskt mycket, och flyttade sig inte bort från honom även fast att jag hade flyttat bort för att om jag skulle sitta kvar så nära henne skulle jag spy. Det var som att han var osynlig förra året men efter sommarlovet hade puberteten kickat in så då fick han kvinnlig uppmärksamhet från i princip varje tjej i hela skolan. Lika patetisk som Lissie. Nästan. 

"Yeah?"  svarade han och kollade på henne med för mycket intresse för mig att gilla. 

"Well I was just wondering if you wanted to come to my place today, and just hang out."

"I thought I was going to your place today!"halvskrek Katie, som annars hade suttit tyst hela tiden med ett ansiktsuttryck som var lika svartsjukt som jag kände mig. Men hon sa inget mer när Lissie tystade henne med ett irriterat rull med ögonen och ignorerade henne. 

"Sorry, but I have band practice" log han ursäktande och började resa sig samtidigt som jag hoppade upp. Jag kunde inte vara kvar där om Lissie ville komma hem med båda hennes ögon. 

"Well can I at least come and listen then? You could teach me to play the guitar!" hetsade Lissie upp sig och reste sig med, men flyttade sig inte längre bort från Harry för det. Herre Gud vad jag hatade henne. Harry kollade över på mig för att kolla om jag tyckte att det var okej, Jag skakade på huvudet lite lätt men Harrys nästa ord chokade mig.

"Of course you can! Like I told Ella before, we need an audience no matter how small it might be." sa han, helt omedveten om hur mycket jag ville slita ut Lissies hår. Men som den lilla fegisen jag var stog jag bara och kände hur ilskan höll på att svämma över. 

"Yeah, sure!" ropade mig och började gå iväg. Jag vände mig om och ropade ännu högre "I would love it if you came, Lissie! Because I just love to be in your company!" Så fort orden kom ut ångrade jag de. Men bara för att  Harry skulle tycka att jag var en idiot och om han inte var en idiot själv skulle han antagligen sätta ihop två och två och fatta att jag var kär i honom. Och då skulle ingenting vara som vanligt igen. För då skulle jag ha förstört hela våra vänskap och jag skulle antagligen 'dö ung och olycklig' eftersom att jag skulle aldrig komma över att mista honom för evigt, även om han inte var helt min från början. Jag sprang in till tjejtoan som lyckligtvis var tom och sate händerna på sidorna av handfatet. När jag kollade på min spegelbild kände jag hur hettan i kinderna försvann och kvar blev bara känslan man får när man har gjort något fel. Ångest. Det flöt i mitt blod och det skulle ta ett tag att få ut det ur kroppen. Imorgon skulle jag ta en extra lång springtur och antagligen gymma efteråt också. För det är sånt jag gör när jag känner sådär. Jag stog bara och lugnade ner mig med min spegelbild framför mig i några minuter innan dörren slängdes upp och in klev... Lissie. Självklart.

"I just wanted to let you know that you better not distract Harry from focusing on me." Hon fick det att låta som om hon pratade om ifall det skulle bli sol eller inte imorgon och blodet i ansiktet på mig hettade upp igen utav min ilska som bubblade över ännu en gång. 

"What. The. Heck." Jag fick in så mycket gift i orden som möjligt.

"Well what did you expect?" frågade hon mig men väntade inte på mitt svar utan fortsatte bara med "You didn't actuallt belive that you two could actuallt become a couple?" När hon såg mitt undrande ansikte la hon till "well it's obvious you fancy him." Hon börjde le ondskefullt och skrattade som om jag var något idioiskt skämt. Jag hade inga ord. Jag behövde komma härifrån. Jag kände hur en hinna av tårar började formas i ögonen och jag kunde helt enkelt inte ge Lissie njutningen att se mig gråta. Jag rusade mot dörren med blicken fäst på marken. Jag kände hur en kompakt figur pressades mot min innan jag tappade blansen och ramlade pladask på golvet. 

Jag kollade snabbt upp och såg Jake som också satt på golvet. 

"Well hello there" sa han med en flörtig ton i rösten.Det var hans typ av skämt.

"Yeah, real funny. Ha-Ha" 

"Well somebody woke up on the wrong side of the bed" sa han men den här gången med ett allvarligare ansiktsuttryck. 

"My day could have been better" erkände jag i ett lågt mutter, som han på något sätt hörde klart och tydligt. Som Harry's bästa killkompis och bandmedlem (trummaren) så kom hans nästa ord lite oväntat.

"Wanna talk about it" frågade han ärligt. Och visst, vi var bra vänner men inte så bra. Men det fanns inte så många alternativ om jag ville prata med någon. Mammas råd hjälpte aldrig, min lillebror Mason var helt ointresserad, jag kunde knappast gå till Harry och om jag pratade med Chelsea skulle jag få höra om dt resten av mitt liv. Resten av människorna i mitt liv litade jag inte tillräckligt mycket på. Förutom Jake då.

"Sure but now's not the time" 

"We'll talk before band practice at my place. That way we can talk all the time up until the other guys come" sa han, och det lät ganska bra med tanke på att vi tränade i hans garage, vilket var enda stället våra föräldrar gick med på plus att han inte ville flytta hans drummor någon annan stans borsett från hans hus.

"Sounds good" Jag fick hjälp upp av hans hand som han sträckte ner. Jag tog tag i den och han ryckte upp mig  så fort att jag höll på att tappa balansen igen  men han fångade upp mig i sista sekunden. Hans armar var fastlåsta runt min rygg och mina runt hans nacke. Hans kropp lutade sig lite över min och jag fastnade i hans mörkblåa gon som glittrade mer än någonsin. Hans hår verkade svartare än jag sett det förut och hans muskuösa kropp pumpade blod så fort att man nästan hörde det. Det var som att jag höll på att drunkana i ett hav av mörklbått och hans läppar var riktigt färgrika märkte jag när jag kollade ner på dem.

Någon harklade sig bakom och jag frös till jag reste mig fort och tog några steg bort från Jake. När jag vände mig om stod Harry där och glodde hotfullt på Jake. Jag frös till och hans röst lät som is när han upprepade mina ord till Lessie.

 

 

 

 

"What. The. Heck"

 

 

---

Lite mer spännande kapitel hoppas jag... :/ Enjoyyyyyy ;)