"Ella, wait!" hörde jag Chelseas' tjut. Det kom närmare och närmare, alltså sprang hon efter mig.

"Oh slow down for gods sake. You can't run forever," sa hon.

"Well neither can you so I'm gonna keep going for a while," svarade jag kort. Men jag stannade trots vad jag nyss sagt och vände mig om. "I mean, what did you expect? That I would say sorry for being sorry that my mom died?"

"No, I just expect you to forgive and forget. No I don't expect, I wish."
"Forgive I can do. I've done it lots of times before, actually, but forget? I don't think I will ever be able to, and trust me. I want to. But I will allways remeber in the back of my mind." Jag kollade på hennes reaktion, men hon hade ingen. Hon bara kollade på mig. "Do you have anything to say in defence?" frågade jag till slut.

"No. Because what you  said is true," sa hon med ett ärligt ansikte.

"You make being mad at you so damn hard, you know that?" frågade jag och sprang fram och kramade om henne. Våran vänskap var oförståelig, men det finns inget bättre än den.

"I missed you," sa hon när vi släppte taget, vilket fick mig att skratta till.

"For what, the past three hours I was alone at lunch?" sa jag. 

"No, for the last... day?" Vi kollade på varandra i en sekund innan vi började skratta.

"Well how about we ditch the rest of the lesson and go outside for a walk or something?" frågade hon när vi hade skrattat klart.

"That would be awsome! Though I have to be home at three o'clock."

"Why?" frågade hon och drog ut på ordet.

"Well I promised -now don't get mad all over again- Harry, that I would go to six flags with him and his new bandmembers." 

"Normally I would have screamed at you, but now I'm not ever going to take you for granted again, and so I'm simply going to say 'okey' and walk away now and enjoy the next-" hon kollade på klockan på hennes mobil, "two hours I get to spend with you." Hon tog sin ena arm runt mina axlar, och jag gjorde likadant, och vi gick ut från skolan precis när klockan ringde hem i alla fall. Vi började gå mot skogen och pratade om allt som hade hänt. Jag berättade inte om att jag och Harry nästan hade drunknat. Det som hon inte visste skulle inte skada henne. Vi kom fram till kanten av skogen och stannade.

"So... what do you wanna do?" frågade Chelsea och kollade först på skogen och sen på mig.

"Well go in the forest. Duh," sa jag och började gå in.

"I kind of guessed that already, but what do you wanna do in the forest?" 

"I dunno. Climb a tree and feel like a little child again?" förslog jag.

"Sounds nice," svarade Chelsea med ett leende. Vi började gå in mot skogen och när vi hade kommigt en bit så kom vi fram till ett stort, tjockt, långt träd. Den hade en massa grenar som var tillräckligt nära varandra för att man ska kunna komma upp, men tillräckligt långt borta från varandra att det skulle bli en utmaning. Jag och Chelsea kollade på varandra och sa i kör

"Challenge. Accepted." Vi sprang fram till trädet med en gång och började ta oss uppåt, gren efter gren. Efter att vi hade kommigt så högt vi vågade utan att riskera att grenarna skulle gå av, så stannade vi och satte oss på varsinn gren, som var ungerfär lika tjock som vissa träd var. Det här trädet var verkligen enormt. Jag lutade mig bakåt med ryggen mot stammen och kollade på utsikten. Om vi hade vågat klättra lite högra hade vi varigt ovanför alla trätoppar. Men det var vacker utsikt härifrån med, en massa grönt och långt till marken. Vi började prata om lite allt möjligt igen tills jag hörde min mobil ringa och nästan ramlade av grenen. Jag kollade på mobilen och såg Haryys namn på särmen. Jag svarade snabbt och lutade huvudet mot stammen så att jag fick nackstöd och kunde kolla upp på himlen mellan grenarna ovanför mig. 

"Hey," sa jag.

"Hey, umm... where are you?" frågade han oroligt.

"I'm in the woods... why?" 

"Well you were supposed to be home now," sa han lugnt och jag drog ner mobilen från örat och kollde på klockan. Den var redan kvart över tre.

"Oh shit, I'm sorry Harry , I'll be right there," sa jag innan jag la på (och glömde att säga hejdå,) och började klättra ner.

"Chels, I have to go, it's already quater past three," sa jag och satte ner min fot på grenen under mig. 

"Is it past three already?" frågade hon förvånat och började följa efter mig.

"Yup," sa jag frånvarande. "Time flies by when you're with your friends."
"Friends? More like sisters," sa hon innan vi fortsatte ner.

 

---

N del igen. Sorry att den är kort, men kommer det ut en varje dag så blir dom korta ;) Imorn ska jag till mormor och morfar, så då kommer nog delarna tt bli längre över helgen...