Jag måste medge att jag hade blivit mindre säker på att Jake skulle lägga av. Men det gjorde han. Han hade faktiskt inte sagt ett ord till mig, och det var Harry glad med. Jag förstod inte riktigt hur han inte var helt förkrossad över att de inte var vänner längre. När jag hade frågat honom så sa han bara att han skulle göra vad som helst för mig, och att Jake bara var ett litet hinder som han lätt och med glädje hoppade över. 

Jag stängde av mina tankar för ett tag, jag var tvungen att bestämma vad jag skulle ha på mig till mammas begravning som skulle äga rum om några timmar. Jag bestämde mig för en gammal svart enkel klänning ner till knäna, som satt åt tajt från midjan och upp, och efter midjan gick över till en draperad skjol. Den hade inga axelband och var ett av de vackraste klänningarna jag har. Nej, en av de vackraste klänningarna jag någonsin sett. Men viktigare än det var att det hade varigt en juklapp från mamma, från förra året. Jag mindes det så väl. Jag kände den nu bekanta känslan jag fick innan tårarna började komma och jag stirrade envist in i lampan, som brände bort alla tårar som hade samlat sig i ögonvrån. Jag höll först upp klänningen mot min kropp och kollade in i spegeln. Den skulle definitvt passa lika bra som för ett halvår sen. Men "first things first," eller vad man säger. Jag tog med mig ett badlakan och sprang in på toaletten innan jag tog av mig kläderna och hoppade in i en riktig långdusch. Jag kom ut ungefär fyrtiofem minuter senare och började torka mig och pressade ut det mesta av vattnet i mitt hår och svepte badlakanet runt min kropp och tassade tillbaks in till mitt rum. Jag satte bara på mig underklader och fönade håret först för att inte blöta ner klänningen. Ett litet tag senare så tog jag på mig klänningen, och med torrt hår, och snurrade runt i den ett varv framför spelgen. Skjolen flög ut och tyget såg underbart lätt och luftigt ut. Ja log av minnet av mammas min när jag hade snurrat runt precis likadant nät jag fick den, men han inte stirra in i lampan innan en tår långsamt gled nerför min kind. Jag torkade frustrerat bort den med baksidan av min hand och gick in till toan igen för att hämta plattången, och gick tillbaks in till mitt rum med den. Jag borstade ut mitt hår och delade upp det i en överdel och en underdel innan jag började göra stora lockar av det. Väl klar så tog jag fram min sminkväska och började sminka mig med lite sotiga ögon, och resten av ansiktet neutralt. Jag kom på mig själv med att le ett sorgligt leende när jag tänkte på att det här är vad mamma brukade göra åt mig. Men hur mycket jag än ville sp kunde jag inte stoppa ännu en tår att lämn mitt öga. Jag suckade och kollade på min spegelbild. Jahapp. Då var hela högra ögondelen förstörd. Jag slog till min kudde så hårt jag kunde och gav ut ett litet frustrerat läte och gick in på toan för att ta av allt smink. Jag gick sen tillbaks till mitt rum igen och kollade på alla saker jag hade, och bestämde mig för att ta alla vattenfasta grejer. Vilket egentligen bara innbär en vattenfast mascara. Det var bättre än inget och jag tog några lätte svep på ögonfransarna. Jag suckade och kollade på klockan. Dags att börja gå snart sa tyst till mig själv och gick ner till vardagsrummet. Pappa och Mike sat redan där och reste sig upp när jag kom.

"Dags att börja gå då," sa Mike och gick ut till hallen med pappa strax efter.

"Vad fin du är," sa pappa och kramde om mig på vägen ut. Jag kramade tillbaks som om mitt liv hängde på det.

"Tack," sa jag och snyftade till. Kunde jag inte ens sluta snyfta? Jag följde efter pappa och tog på mig ett par sandal-aktiga skor, med svarta läderband. På väg ut tog jag även på mig en mörkblå, nästan svart kofta vars armar slutar ungefär en decimeter från armvecken och går ner till mina höfter. Jag knäppte en knapp ungefär i mitten och gick ut till bilen, där pappa och Mike redan satt och väntade. Jag hoppade in i baksätet och lutade huvudet mot fönstret efter att jag spänt fast bältet. Mike skickade bak den gigantiska buketten med blommor och jag ville nte att någon skulle pressas ihop så jag höll i den själv. Det var en underbar blandning av alla mammas favoritblommor, i färgtemat vit med lila accenter.  Vi åkte ut till landet, där kyrkogården hon skulle begravas i var. Under hela tjugominutriga åkturen var vi helt tysta, fasta i våra egna tankar. Väl framme så hälsades vi dystert av släkt och vänner och Harry sprang fram till mig så fort han fick syn på mig och gav mig en lång kram. Innan han släppte så kysste han toppen av mitt huvud, och vi gick bort till kyrkan hand i hand. Jag visste att det skulle bli tufft, men jag visste också att Harry fanns här för mig och att det aldrig skulle ändras.

 

Begravningen gick... bra. De hade spelatnågra av mammas favoritlåtar (som alla var sorglinga) och andra låtar (som också var sorgsna), vissa hade hålligt tal efter prästen och alla som kom skänkte blommor till kistan. När den delen av begravningen var slut såg man knappt kistan på grund av alla blommor. Sen så åkte de som inte känt henne så väl hem och de allra närmast vännerna och släkten oh Harry var kvar till när de skickade ner mamma i jorden. Det var som en chock att veta att hennes kropp var bara någon meter bort från mig, orörlig. Alla fick i sin tur kasta i en näve jord och det var pappa som började.

"I loved you. I still do. There will never be anyone that could ever fill in the the gigantic piece of my heart that you took along with you when your soul left earth. I never really believed in good people going to heaven when they die. But... Now... I do now. And you are definitily up there and I just want you to know that I will never forget you and no matter how much I try, I will never get completely over you leaving us. Geez, that came out wrong. What I meant is just I really..." Hans röst bröts och fast att han började gråta så forsatte han. "I will miss you more than you would ever imagine. And I love you." Han kastade i näven med jord och torkade bort strömmen av tårar som rann nerför hans kinder. Mike gestade att jag skulle gå först och jag tog ett kliv fram. Jag tog tag i en näve jord och höll ut den ovanför hålet i jorden, där det enda som fanns kvar på jorden av henne låg kvar.

"I know that we've had our ups and downs, mom, but that's all part of being a familly. You fight, then forgive and forget, and then after a while you do it all over again. And most of the time I wasn't fair to you. But I just thought that 'hey, doesn't matter anyways, because she knows I love her'. Shortly, I took you for granted, and I never should have. I was a selfish little brat and I really didn't deserve a mother like you. I never told you this that often, and I really regret it. But I loved you from the start and never really stopped, no matter what it seemed like. And i still do," och där bröts min röst. "I still do love you and I would do anything to bring you back here but I can't. And about the heaven part, dad stole my words." Jag släpppte jorden och såg den lägga sig ovanpå graven och jag kände ett pang i hjärtat. Jag skulle antagligen aldrig att komma så här nära igen. Jag gick tillbaks till pappa och såg Mike ställa sig där jag stod för några sekunder sen. han böjde sig ner och tog en näve jord och höll den över graven, precis som jag.

"I... I love you," sa han och släppte jorden. Och på något sätt så var det egentligen allt som behövde sägas och ännu fler tårar kom, både för mig och resten av alla som var med. Jag orkade inte äns försöka bosrta bort dom nu. Mike gick tillbaks till min andra sidan och kramade om mig. Jag kom inte ihåg vad de andra sa förutom Harry.

"You were one of the two best moms in the world. Your beautiful children are proof of that and your taste in men was the best ever. You know what, skratch that, you were the best. And I want to thank you for... bringing up your children to be the best ones ever, and just like you, Ella is turning into an amazing woman," sa han och släppte ner jorden. Jag märkte att han tyckte att det vargt ganska skumt med hela släkten här, men jag blev stolt över hur bra han sa allting i alla fall. Och kalla mig dum men det kändes nästan som att hon var med och hörda allt alla sa och log. Så vem vet, kanske var hon trots allt i himlen och den dagen vi går bort får jag träffa henne igen. Men just nu var hopp det enda jag hade. Hopp, det som är kvar av familjen  och Harry.

 

---

Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om senare, så jag kanske inte uppdaterar på ett tag. Kanske uppdaterar jag imorn. Några id'eer vore bra!! Förutom att hon måste träffa resten av 1D, såklart ;) de kommer nog i nästa... <3 xoxo