Jag hoppade ut ur vagnen som ny stannat och vände mig om till synen av Harry som sakta och försiktigt klev ut med skakiga ben. Jag fick anstränga mig för att inte skratta.

"Wanna go again?" frågade jag med ett leende. Han kollade snabbt up på mig med ett plågat ansiktisutryck och den här gången kunde jag inte hålla skrattet inne.

"Chill out, I was kidding," sa jag och vände mig om för att börja gå mot utgången, men gick rakt in i en liten grupp tjejer som var runt fjorton år.

"Oh, sorry!" sa jag och en av tjejerna halvlog och skulle precis säga någonting när hennes blick vandrade några meter bakom mig och något nytt mörkt åkte in i hennes ögon. 

"Is that Harry Styles getting out of the most frightening and scary rollercoaster of the whole country?" sa hon med en hotande röst.

"Yup. Why asking?" frågade jag och kände Harry lägga en arm runt mina axlar och kysste mig på kinden.

"Because he hates rollercoasters and he looks like he's gonna be sick." Jag vände mig och kollade på Harry. Han hade fått tillbaks nästan alla färg i sitt ansikte och såg ut att må bättre.

"I know he's afraid of rollercoasters. I'm his best friend and girlfriend, so..."

Tjejen ignorerade mig och gick fram till Harry och började fråga hur han mådde och varför han hade satt sig i vagnen till och börja med.

"Well Ella here kind of made me," sa han utan att kolla på mig. 

"OMG I can't believe she actually made you do that! Most people come here to have fun and not to boss people around," sa hon och vände ryggen mot mig och började gå mot utgången med Harry bredvid henne och hennes kompisgäng efter henne. 

"I know, I know but I do love her and-"
"Oh come on, do you really? She can't be that great if she makes you do what you hate the most," sa den lilla skitungen. Men det var inte det värsta. Det värsta var att Harry sa inte emot. 

 

Jag gick ut genom huvud entrén av six flags och ringde up Mike när jag hade kommigt tillräckligt långt bort från parken så att man kunde höra sig själv.

"Hey, Mike so I-"
"Hey, where are you anyway? Wanna go to the ferris wheel with Harry?"
"Don't even mention his name."

"You mad?"

"Yeah, tell me about it. However, I'm leaving six flags so Lou has the keys and you have all of their numbers, right?" frågade jag.

"Yeah, I do but can't you st-"

"Okey, great bye!" skrek jag i telefonen och la på innan han han säga något mer. Sen stoppade jag mobilen i min ficka och började gå ner mot sjön som jag visste var här någonstans i närheten.

När jag kom fran till den lilla skogen som var innan så fick jag syn på den lilla steniga stigen som ledde till sjön. Jag tog av mig mina skor och började gå på stigen. Det var skönt för föterna för de runda, mjuka stenarna hade blivigt varma av solen och det luktade friskt och härligt. Jag gick ganska långsamt och ungefär en halvtimme senare så hade jag kommigt till slutet av skogen och kunde gå ut på den lilla stranden. Sanden var varm och jag gick långsamt in i det kalla vattnet och började gå på stranden med mina fötter nere i vattne och bara tänkte. 

Varför hade inte Harry sagt emot? Tyckte han verkligen att det var så himla taskigt att få honom att åka den när han själv fick mig att vara på en båt i flera timmar, där vi båda faktiskt hade hamnat i fara. Jag kanske överreagerade men jag... det kändes bara som att han hade varigt... frånvarande ända sen han kom hem från x-Factor.

Efter att jag hade gått et tag så mäkte jag att det hade blivigt mörkt och att det duggregnade lite. 

"Lost in thought" muttrade jag för mig själv och kollade upp. Jag visste inte hur länge jag hade gått men jag måste ha kommigt längre än vad jag trodde eftersom att jag inte ens såg platsen jag hade börjat gå ifrån. Och stranden var nästan helt rak. det var fortfarande skog ovaför sranden så jag gick åt hållet jag hade kommigt från tills jag hittade en stig som ledde in i skogen. Och hopplingsvis ut ur den sen också, tänkte jag när jag klev in på stigen. Den här stigen hade också stenar men de här var vassa så jag gick vid sidan om på mossan. Jag tog upp mobilen för at ringa Harry eller Mike eller pappa som antagligen höll på att bli galna av oro, men det fanns ingen signal. 

"Of course," sa jag irriterat och fortsate gå. Det var knappt hundra meter senare som stigen delade sig och jag stog utan att veta vad jg skulle göra. Tillslut så chansade jag på den som ledde höger efter som att det var (långt) till höger jag hade kommigt till stranden från. Träden började bli tätare och tätare så om de inte blev färre snart skulle jag få panik. Det hade redan blivit mörkt och om bara någon timma skulle det säkert vara bäcksvart. Och ovanpå det så började regnet bli mer och mer. Jag fick delvis skydd från träden, men jag var ändå plaskblöt. Och kall. 

Jag hade säkert gått i en timma nu och jag såg knappast stigen längre på grund av mörkret. Jag började bli desperat efter tecken på att komma ut ur skogen och gick fortare och fortare. Så fort att jag nästan missade skymten av ett ljus som åkte förbi lite till vänster om mig. Jag kollade upp och sprang fram till stället jag sett ljuset. Och framför mig fanns en bilväg. Den var övergiven, men det var en bilväg. Jag kollade åt båda hållen. Till höger så fanns det en skylt så jag gick fram till den och kollade. 

Det var lite mindre än en mil hem.